Efter bröllopet fortsätter livet
FILMENDen här filmen blev nominerad till en Oscar för bästa utländska film, men förlorade mot tyska "Das Leben der Anderes". Det är väl egentligen grannlaga att jämföra Susanne Biers drama "Efter bröllopet" med en film om Östtyskland på 1980-talet - men jag tycker nog att det känns som ett dött lopp. Den förra är en komplicerad historia om vad som sker med människor när ett bevakningssamhälle spårar ur, och den senare ett typiskt Bierskt familjedrama, med det där avgrundsdjupet i karaktärsbeskrivningarna. De mellan 5000-6000 personerna i juryn måste väl för det mesta ha ett helvete i den utländska klassen. För här krockar ju verkligen genrerna med varandra. Och det är ju också i den utländska klassen som de bästa filmerna finns. Hur bär man sig åt för att nominera de fem bästa filmerna som producerats utanför Hollywood på ett år?
Nå. Dags alltså att kika under huven på vårt nordiska långfilmsbidrag på Kodak Theatre i Los Angeles 2007. Rolf Lassgård och Mona Malm borgar för svensk flagga i avbytarbåset. Det är en sak. En annan sak är att Susanne Bier och medförfattaren Anders Thomas Jensen är två mycket skickliga filmmakare, med varsitt gediget CV i ryggen. Bier har feelgood-filmen "Livet är en schlager" och vackra "Pensionat Oskar" i bagaget, tillsammans med Jonas Gardell. Jensen är manusförfattare till bland annat burleska "De gröna slaktarna" (som han också regisserade) och söta dogmafilmen "Mifune". Och marsipanrosorna i den här tårtan är Mads Mikkelsen och Sidse Babett Knudsen i huvudrollerna. Det här är så nära Danmarks finest man kan komma. Just ja, nämnde jag att filmen är producerad av Peter Aalbæk Jensens (exekutiv producent) och Lars von Triers bolag Zentropa? Och visst blir det en filmfest.
Det här är en mycket stark historia om en far som upptäcker att han har en dotter och en dotter som upptäcker att hon har en far. Det är en film för alla oss som älskar att småsnyfta lite när vi ser film. Det finns inga skurkar i den här filmen. Det är en film med bara människor. Det här är en film där en detalj som en slängd tandborste på golvet kan sammanfatta så mycket av vad som är viktigt och vad som är oviktigt.
Hjälparbetaren Jacob (Mads Mikkelsen) rycks från ett stökigt men tryggt Indien till ett märkligt och otryggt Danmark, som borde vara hans hem. Här har han inte längre kontroll, får inte välja själv. Jörgen (Rolf Lassgård), en vacker trafikolycka - en alkoholiserad och illusionslös affärsman, fångad av anden i spritflaskan - vill satsa pengar i ett välgörenhetsprojekt och har valt ut Jacobs projekt för föräldralösa barn. Men för att satsa pengar vill Jörgen lära känna Jacob lite först, så han bjuder honom till dottern Annas (Stine Fischer Christensen) bröllop. Redan i kyrkan visar det sig att frun till affärsmannen, Helene (Sidse Babett Knudsen) är en gammal förälskelse till Jacob. Bröllopet är bara en början till detta drama.
Jag tycker så mycket om och har en sådan stor förtröstan i att dansk film är så kompromisslös. I jämförelse där svensk film ber om ursäkt och tar omvägar, eller försöker vara övertydlig redan från början. Det behöver inte Susanne Bier vara. Hon verkar i en tradition och i ett filmland där det finns gott om självförtroende.
Bier tillåter sig till och med att leka med Hollywooddramaturgin. Vi är befriade från det onda och det goda. Här är det som på riktigt, här är människan styrd av känslor och vem som helst kan dölja en hemlighet. Publiken får bara veta det regissören vill berätta, slipper sitta i biosalongen och peka ut skurken efter tre minuter. Kanske är det därför som "Efter bröllopet" fick sin Oscarnominering för bästa utländska film. Eller så är det helt enkelt för att det är en bra film.
Nå. Dags alltså att kika under huven på vårt nordiska långfilmsbidrag på Kodak Theatre i Los Angeles 2007. Rolf Lassgård och Mona Malm borgar för svensk flagga i avbytarbåset. Det är en sak. En annan sak är att Susanne Bier och medförfattaren Anders Thomas Jensen är två mycket skickliga filmmakare, med varsitt gediget CV i ryggen. Bier har feelgood-filmen "Livet är en schlager" och vackra "Pensionat Oskar" i bagaget, tillsammans med Jonas Gardell. Jensen är manusförfattare till bland annat burleska "De gröna slaktarna" (som han också regisserade) och söta dogmafilmen "Mifune". Och marsipanrosorna i den här tårtan är Mads Mikkelsen och Sidse Babett Knudsen i huvudrollerna. Det här är så nära Danmarks finest man kan komma. Just ja, nämnde jag att filmen är producerad av Peter Aalbæk Jensens (exekutiv producent) och Lars von Triers bolag Zentropa? Och visst blir det en filmfest.
Det här är en mycket stark historia om en far som upptäcker att han har en dotter och en dotter som upptäcker att hon har en far. Det är en film för alla oss som älskar att småsnyfta lite när vi ser film. Det finns inga skurkar i den här filmen. Det är en film med bara människor. Det här är en film där en detalj som en slängd tandborste på golvet kan sammanfatta så mycket av vad som är viktigt och vad som är oviktigt.
Hjälparbetaren Jacob (Mads Mikkelsen) rycks från ett stökigt men tryggt Indien till ett märkligt och otryggt Danmark, som borde vara hans hem. Här har han inte längre kontroll, får inte välja själv. Jörgen (Rolf Lassgård), en vacker trafikolycka - en alkoholiserad och illusionslös affärsman, fångad av anden i spritflaskan - vill satsa pengar i ett välgörenhetsprojekt och har valt ut Jacobs projekt för föräldralösa barn. Men för att satsa pengar vill Jörgen lära känna Jacob lite först, så han bjuder honom till dottern Annas (Stine Fischer Christensen) bröllop. Redan i kyrkan visar det sig att frun till affärsmannen, Helene (Sidse Babett Knudsen) är en gammal förälskelse till Jacob. Bröllopet är bara en början till detta drama.
Jag tycker så mycket om och har en sådan stor förtröstan i att dansk film är så kompromisslös. I jämförelse där svensk film ber om ursäkt och tar omvägar, eller försöker vara övertydlig redan från början. Det behöver inte Susanne Bier vara. Hon verkar i en tradition och i ett filmland där det finns gott om självförtroende.
Bier tillåter sig till och med att leka med Hollywooddramaturgin. Vi är befriade från det onda och det goda. Här är det som på riktigt, här är människan styrd av känslor och vem som helst kan dölja en hemlighet. Publiken får bara veta det regissören vill berätta, slipper sitta i biosalongen och peka ut skurken efter tre minuter. Kanske är det därför som "Efter bröllopet" fick sin Oscarnominering för bästa utländska film. Eller så är det helt enkelt för att det är en bra film.
EXTRAMATERIALET
Det här är en karaktärsdriven film, med en del bottnar. Egentligen inte särskilt avancerad, men kräver en del eftertanke. I extramaterialet är Susanne Bier hygglig nog att hjälpa till att belysa en del frågor som uppstår. Det är bra och dåligt. Historien kräver inte just den form av vägledning, tycker jag. Men här serveras nycklarna på ett bräde. Lite tråkigt. Men å andra sidan artar det sig till en intressant men kort intervju om vad Bier har i verktygslådan som regissör.
Som extramaterial märks också en kort intervju om de bortklippta scener som ryms på skivan och en liten guide in i dem. Och här får vi väl egentligen bara ännu en lektion om hur man gör en historia lite mer spännande och förtätat, genom att klippa bort onödiga scener.
Som extramaterial märks också en kort intervju om de bortklippta scener som ryms på skivan och en liten guide in i dem. Och här får vi väl egentligen bara ännu en lektion om hur man gör en historia lite mer spännande och förtätat, genom att klippa bort onödiga scener.
TRE SAKER
1. Ibland har jag en känsla att man riskerar att ramla i en fälla som DVD-konsument. I stället för att botanisera i hela det spännande utbudet som släpps under ett år fastnar man ibland i de där nominerade eller vinnande Oscarfilmerna, de är som en magnet med en oinskränkt tongivande kvalitetsstämpel. Det är Hollywood som bestämmer vad vi ska se, till och med när vi väljer filmer utanför Hollywoods produktionsbolag. Jag har absolut inget emot film från USA, men jag önskar att jag inte var så förbannat lat ibland som filmentusiast. Det är ju i Cannes, eller i Berlin eller till och med i Sundance, som de verkligt intressanta filmerna kommer upp till ytan. Jag är semiintellektuell och lat. Jag behöver en spark i arslet för att välja en iransk independentfilm framför "Notting Hill".
2. Mads Mikkelsen är en fullkomligt lysande skådespelare. Jag förstår inte varför han tackade ja till kalkonen "Exit". Rolf Lassgård är ju också briljant. Jag älskar honom i "Min store tjocke far" och andra filmer. Men varför gjorde han "Petri tårar", du vet, den där hemska fy skäms-filmen med Carl-Einar Häckner och Izabella Scorupco?
3. I varje film som jag hör diskodängan "It’s raining men" tänker jag på vem det är som har skrivit den. Det är kanske smått osannolikt men det är kanadensaren Paul Shaffer som ligger bakom den trevliga Weather Girls-sången. Han är förstås mer känd som kapellmästare i "Late Show with David Letterman".
2. Mads Mikkelsen är en fullkomligt lysande skådespelare. Jag förstår inte varför han tackade ja till kalkonen "Exit". Rolf Lassgård är ju också briljant. Jag älskar honom i "Min store tjocke far" och andra filmer. Men varför gjorde han "Petri tårar", du vet, den där hemska fy skäms-filmen med Carl-Einar Häckner och Izabella Scorupco?
3. I varje film som jag hör diskodängan "It’s raining men" tänker jag på vem det är som har skrivit den. Det är kanske smått osannolikt men det är kanadensaren Paul Shaffer som ligger bakom den trevliga Weather Girls-sången. Han är förstås mer känd som kapellmästare i "Late Show with David Letterman".
TOBIAS JOHANSSON (2007-04-09)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Mads Mikkelsen (14)
Mads Mikkelsen (14)
