Balanserar skickligt olika känsloyttringar
FILMENDen här 25 år gamla klassikern rymmer sex stabila amerikanska skådespelare från olika generationer - Sally Field, Dolly Parton, Shirley MacLaine, Daryl Hannah, Olympia Dukakis och Julia Roberts. Filmen bygger på en pjäs där inga manliga roller figurerade på scenen och kan väl därför kallas en riktigt kvinnohistoria. I dess filmade variant är några män (Tom Skerritt, Sam Shepard, Dylan McDermott) dock med, men det är helt och hållet kvinnornas film.
När filmen börjar är det dags för bröllop. Shelby (Roberts) ska gifta sig och i det rejäla familjehuset är det fullt kaos med folk och dekorationer högt och lågt. Ett riktigt bröllop à la amerikanska södern står för dörren. Mamma M'Lynn (Fields) håller ihop allting efter bästa förmåga och det är först när hon tar med sig dottern för att fixa håret som det blir lite lugn och ro. Detta sker i Truvys skönhetssalong där ägaren (Parton) dagen till ära anställt den bortkomna Annelle (Hannah). Skvallersugna Clairee (Dukakis) och ständigt sura Ouiser (MacLaine) hamnar också där. Mitt bland allt prat får Shelby en attack och vi får veta att hon lider av diabetes och vi får även veta att läkarna inte rekommenderar att hon skaffar barn då det helt enkelt kan ta död på henne.
Filmen fortsätter sedan med att göra nedslag i dessa kvinnors liv med jämna mellanrum och vi får vara med om förändringar på både gott och ont. Skratt varvas med tårar, lycka varvas med sorg.
Det är en ganska härlig film, för att dra till med ett beskrivande ord jag sällan använder. Den rymmer mycket och lyckas balansera olika känsloyttringar på ett skickligt sätt. Dolly Partons karaktär säger vid ett tillfälle "Laughter through tears is my favorite emotion" och det tar filmen till vara på. Repliken sägs efter en sekvens där Sally Fields får släppa lös allting hon bär på inombords och förmedlar sina känslor så bra att det går rätt genom rutan. Scenen avbryts dock av något fullständigt absurt som gör att allas känslor - karaktärernas så väl som vi som ser filmen - rubbas totalt. Det är mycket skickligt gjort.
"Steel Magnolias", eller "Blommor av stål" som filmen hetat i Sverige tidigare, är förmodligen en favoritfilm för många. Jag ser den för första gången nu och grips tag av den. En stark och sevärd film.
När filmen börjar är det dags för bröllop. Shelby (Roberts) ska gifta sig och i det rejäla familjehuset är det fullt kaos med folk och dekorationer högt och lågt. Ett riktigt bröllop à la amerikanska södern står för dörren. Mamma M'Lynn (Fields) håller ihop allting efter bästa förmåga och det är först när hon tar med sig dottern för att fixa håret som det blir lite lugn och ro. Detta sker i Truvys skönhetssalong där ägaren (Parton) dagen till ära anställt den bortkomna Annelle (Hannah). Skvallersugna Clairee (Dukakis) och ständigt sura Ouiser (MacLaine) hamnar också där. Mitt bland allt prat får Shelby en attack och vi får veta att hon lider av diabetes och vi får även veta att läkarna inte rekommenderar att hon skaffar barn då det helt enkelt kan ta död på henne.
Filmen fortsätter sedan med att göra nedslag i dessa kvinnors liv med jämna mellanrum och vi får vara med om förändringar på både gott och ont. Skratt varvas med tårar, lycka varvas med sorg.
Det är en ganska härlig film, för att dra till med ett beskrivande ord jag sällan använder. Den rymmer mycket och lyckas balansera olika känsloyttringar på ett skickligt sätt. Dolly Partons karaktär säger vid ett tillfälle "Laughter through tears is my favorite emotion" och det tar filmen till vara på. Repliken sägs efter en sekvens där Sally Fields får släppa lös allting hon bär på inombords och förmedlar sina känslor så bra att det går rätt genom rutan. Scenen avbryts dock av något fullständigt absurt som gör att allas känslor - karaktärernas så väl som vi som ser filmen - rubbas totalt. Det är mycket skickligt gjort.
"Steel Magnolias", eller "Blommor av stål" som filmen hetat i Sverige tidigare, är förmodligen en favoritfilm för många. Jag ser den för första gången nu och grips tag av den. En stark och sevärd film.
EXTRAMATERIALET
Enligt filmens omslag ska det finnas mycket extramaterial, inklusive ett kommentarspår och "talent files". Det sistnämnda indikerar att informationen är tagen från en tidig DVD-utgåva där den typen av information ofta fanns med.
Det som bjuds är en runt 20 minuter lång featurette om filmen där pjäs- och manusförfattaren Robert Harling berättar om verklighetsbakgrunden och regissören och några av skådespelarna kommenterar filmen. Vi får även en handfull bortklippta scener som jag antar är rent godis för de som har filmen som sin personliga favorit.
Det som bjuds är en runt 20 minuter lång featurette om filmen där pjäs- och manusförfattaren Robert Harling berättar om verklighetsbakgrunden och regissören och några av skådespelarna kommenterar filmen. Vi får även en handfull bortklippta scener som jag antar är rent godis för de som har filmen som sin personliga favorit.
TRE SAKER
1. Julia Roberts Oscarsnominerades för sin roll. I mitt tycke borde Sally Field fått en Oscar för sin insats.
2. Shirley MacLaine borde också fått något pris att ha i hyllan. Nu blev det bara, precis som för Fields, några nomineringar med dålig utdelning.
3. 2012 gjordes en remake av filmen för tv där alla roller gjordes av afroamerikaner. Bland annat gjordes Fields roll av Queen Latifah.
2. Shirley MacLaine borde också fått något pris att ha i hyllan. Nu blev det bara, precis som för Fields, några nomineringar med dålig utdelning.
3. 2012 gjordes en remake av filmen för tv där alla roller gjordes av afroamerikaner. Bland annat gjordes Fields roll av Queen Latifah.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Sally Field (5)
Sally Field (5)
