eN perFEkt fiLm fÖr rÄtt målGRupp
FILMENEn hel rad med ungdomsfilmgenrer samlas i "Paper Towns". Ung kärlek-genren, den galna natten-genren, den rejäla roadtrip-genren och förstås hela coming of age-genren. Filmen är baserad på en bok av John Green, författaren som fick någon sorts supergenomslag med "Förr eller senare exploderar jag". Romanen "Pappersstäder" kom fyra år innan och det finns inga direkta kopplingar i filmatiseringarna utöver något slags anslag i tonen och att Nat Wolff gör en roll i båda filmerna. Lustigt nog känns han yngre i denna film som gjordes senare än "Förr eller senare exploderar jag", men å andra sidan spelade han en blind bifigur med solglasögon i den filmen, här gör han huvudrollen.
Han spelar Quentin som gjort det stora misstaget och blivit kompis med Margo Roth Spiegelman (Cara Delevingne). Som barn var de tajta men sedan växte de ifrån varandra och under de sista veckorna av high school-tiden är de väldigt olika. Margo är en äventyrare, omringad av fantasifyllda rykten, medan Quentin är en okysst (?) halvtönt som genom alla år varit gränslöst förälskad i Margo. Så när hon en natt klättrar in genom hans fönster och ber om hjälp kan inget hindra honom. Förutom hans egna moraliska gränser förstås, för Margo ska hämnas på en rad människor som svikit henne. Allt från ex-pojkvännen till den bästa kompisen.
Quentin kliver ur sin komfortzon och har den bästa natten i sitt liv och vaknar upp med en känsla av att allt har förändrats. Margo, däremot, är försvunnen. Quentin hittar dock ledtrådar som leder till nya ledtrådar och vips står han inför att göra en roadtrip långt bort från hemmet i Orlando och med några kompisar i baksätet ger han sig iväg för att hitta mysteriet Margo.
Jag vill ju inte jämföra med "Förr eller senare exploderar jag" i onödan, men i och med att det är baserat på samma författares (och även filmproducent) romaner och med ungefär samma team bakom kameran och med åtminstone ett bekant ansikte så är det oundvikligt. Om den filmen hade en emotionell tyngd som tilltalade en bred målgrupp även om det var en ungdomsfilm så anser jag att "Paper Towns" är mer av en renodlad ungdomsfilm. Jag tycker att filmen är bra men jag känner att jag inte tillhör målgruppen längre. Ett tydligt exempel är när Quentin och hans vänner börjar sjunga på vinjettmusiken till "Pokémon" när de ska överkomma sin rädsla för en viss uppgift, en referens som jag inte kan relatera till alls.
Jag önskar dock att jag hade varit... många år yngre... för då hade jag älskat filmen, och jag hade blivit smått kär i den mystiska Margo med hennes vuxna kulturella vanor (Woody Guthrie, Billy Bragg, Walt Whitman), hennes filosofiska funderingar och hennes allmänt udda aura, och kanske hade jag kommit till samma konklusioner om vem jag är och vem Margo är som Quentin gör när filmen går i mål. Det är en perfekt film för tonåringar och de som är på väg att lämna de sista banden till barndomen bakom sig och gå vidare i livet.
Han spelar Quentin som gjort det stora misstaget och blivit kompis med Margo Roth Spiegelman (Cara Delevingne). Som barn var de tajta men sedan växte de ifrån varandra och under de sista veckorna av high school-tiden är de väldigt olika. Margo är en äventyrare, omringad av fantasifyllda rykten, medan Quentin är en okysst (?) halvtönt som genom alla år varit gränslöst förälskad i Margo. Så när hon en natt klättrar in genom hans fönster och ber om hjälp kan inget hindra honom. Förutom hans egna moraliska gränser förstås, för Margo ska hämnas på en rad människor som svikit henne. Allt från ex-pojkvännen till den bästa kompisen.
Quentin kliver ur sin komfortzon och har den bästa natten i sitt liv och vaknar upp med en känsla av att allt har förändrats. Margo, däremot, är försvunnen. Quentin hittar dock ledtrådar som leder till nya ledtrådar och vips står han inför att göra en roadtrip långt bort från hemmet i Orlando och med några kompisar i baksätet ger han sig iväg för att hitta mysteriet Margo.
Jag vill ju inte jämföra med "Förr eller senare exploderar jag" i onödan, men i och med att det är baserat på samma författares (och även filmproducent) romaner och med ungefär samma team bakom kameran och med åtminstone ett bekant ansikte så är det oundvikligt. Om den filmen hade en emotionell tyngd som tilltalade en bred målgrupp även om det var en ungdomsfilm så anser jag att "Paper Towns" är mer av en renodlad ungdomsfilm. Jag tycker att filmen är bra men jag känner att jag inte tillhör målgruppen längre. Ett tydligt exempel är när Quentin och hans vänner börjar sjunga på vinjettmusiken till "Pokémon" när de ska överkomma sin rädsla för en viss uppgift, en referens som jag inte kan relatera till alls.
Jag önskar dock att jag hade varit... många år yngre... för då hade jag älskat filmen, och jag hade blivit smått kär i den mystiska Margo med hennes vuxna kulturella vanor (Woody Guthrie, Billy Bragg, Walt Whitman), hennes filosofiska funderingar och hennes allmänt udda aura, och kanske hade jag kommit till samma konklusioner om vem jag är och vem Margo är som Quentin gör när filmen går i mål. Det är en perfekt film för tonåringar och de som är på väg att lämna de sista banden till barndomen bakom sig och gå vidare i livet.
EXTRAMATERIALET
För att fortsätta tjata och jämföra med den förra John Green-filmatiseringen så figurerar Green onödigt mycket bland extramaterialet. Det är en man som antingen är jäkligt nöjd över att hans böcker blir film eller är extremt sugen på att synas i bild. Hur som helst är Green med nästan överallt, i hej och tjenis-bakomfilmen och de två "snabba frågor"-inslagen med de två huvudpersonerna. Dessutom finns det några kortare "van chats" där han även är med. Precis som i kommentarspåren till filmen och till de bortklippta scenerna.
Angående det bortklippta materialet så är det i regel ganska bra scener, men en av dem är jag väldigt glad över att den inte är med då den förstör lite av charmen med en viss sekvens av filmen (ledtrådarna). En alternativ variant av scenen där killarna sjunger "Pokémon"-ledmotivet finns där de i stället sjunger Taylor Swifts "Shake it off". Jag hade nog föredragit den i filmen.
Allting rundas av med lite trailers bilder och tabbar. En sista sak: Allt extramaterial är textat på svenska, vilket är positivt. Däremot är inte "varuhus" korrekt översättning av "warehouse" (= lager), herr/fru översättare! Ett vanligt fel. Dessutom tycker jag det är märkligt att "The Fault In Our Stars" inte översatts till sin svenska titel: "Förr eller senare exploderar jag".
Angående det bortklippta materialet så är det i regel ganska bra scener, men en av dem är jag väldigt glad över att den inte är med då den förstör lite av charmen med en viss sekvens av filmen (ledtrådarna). En alternativ variant av scenen där killarna sjunger "Pokémon"-ledmotivet finns där de i stället sjunger Taylor Swifts "Shake it off". Jag hade nog föredragit den i filmen.
Allting rundas av med lite trailers bilder och tabbar. En sista sak: Allt extramaterial är textat på svenska, vilket är positivt. Däremot är inte "varuhus" korrekt översättning av "warehouse" (= lager), herr/fru översättare! Ett vanligt fel. Dessutom tycker jag det är märkligt att "The Fault In Our Stars" inte översatts till sin svenska titel: "Förr eller senare exploderar jag".
TRE SAKER
1. Ansel Elgort, det vill säga Gus från "Förr eller senare exploderar jag", gör en liten cameo som biträde på en bensinmack.
2. Titeln syftar på ett begrepp på fiktiva städer som kartritare lagt in på sina kartor för att skydda sig mot copyrightstölder.
3. Det finns en förklaring till varför jag skrivit rubriken på recensionen på det vis jag har gjort. Se filmen!
2. Titeln syftar på ett begrepp på fiktiva städer som kartritare lagt in på sina kartor för att skydda sig mot copyrightstölder.
3. Det finns en förklaring till varför jag skrivit rubriken på recensionen på det vis jag har gjort. Se filmen!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Nat Wolff (5)
Nat Wolff (5)
