Lynch-klassikern som berör och upprör
FILMENDenna favoritfilm har jag sett många gånger tidigare på video och DVD i versioner som brutalt beskurit bilden till klassisk tjock-tv-ratio. För första gången ser jag nu filmen i sin breda 2.35:1-prakt vilket betyder att jag faktiskt ser några karaktärer för första gången. Ja, den gamla 1.33:1-versionen lyckades skärma av en del figurer som befann sig i bildens ytterkant, vilket i och för sig hade en viss effektfull poäng i och med att det ändå handlar om en David Lynch-film. Han skulle kunna göra filmer där man inte ser karaktärerna.
Den här Lynch-filmen kom ursprungligen 1986, ett par år innan "Twin Peaks" och drygt tio år innan "Lost Highway" som introducerade en ny stil i hans filmskapande där berättelserna blev mer invecklade, något som utvecklades ännu mer under senare filmer och i "Twin Peaks - A Limited Event Series". "Blue Velvet" är i den synvinkeln en ganska rak och enkel historia men med sin beskurna del av absurditeter och obehag. Det är lika delar amerikansk nostalgi och psykologisk thriller med både ömma och hårt erotiska inslag. Om jag inte minns helt fel så såg jag filmen för första gången som 16-17-åring tillsammans med en kompis och dennes mamma, och bara det var en ganska speciell upplevelse...
Jeffrey Beaumont (Kyle MacLachlan) återvänder från college till sin hemstad Lumberton för att täcka upp i familjens järnhandel när hans pappa ligger inlagd på sjukhus. När Jeffrey hittar ett avskuret människoöra vänder han sig till polisen John Williams (George Dickerson), vän till familjen, med sin upptäckt. Jeffrey kan inte riktigt hejda sin nyfikenhet och det eskalerar när Williams dotter Sandy (Laura Dern) berättar det hon vet. Hon säger att en sångerska vid namn Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) är en central person i en utredning som kan ha med örat att göra och Jeffrey bestämmer sig för att kartlägga Dorothy genom att bland annat bryta in sig i hennes lägenhet. Men det ska visa sig att Dorothy är ett offer och den verkligt centrala personen är en ond och oberäknelig psykopat vid namn Frank Booth (Dennis Hopper) och när Frank blir varse om att Jeffrey lägger sin näsa i blöt kommer collegestudenten bittert att ångra vad han givit sig in i.
Även om "Blue Velvet" är en ganska enkel historia i grund och botten är den oerhört mörk och obehaglig genom sina skildringar av våld, fysiskt så väl som psykiskt. En stor del i detta har Dennis Hoppers karaktär och det är i sanning en fascinerade hemsk figur han gör i Frank Booth. Läser man på lite om filmens tillkomst framkommer det att många andra skådespelare tackade nej till rollen för att karaktären var för vidrig, men Hopper satte med glädje sina tänder i Frank och skapade en av filmhistoriens mest ikoniska galningar.
Kyle MacLachlan hade visserligen debuterat i Lynch-sammanhang två år tidigare i scifi-fiaskot "Dune" men känns inledningsvis väldigt ung och valpig, vilket ändå passar väldigt bra för karaktären. Sökaren som hamnar mitt emellan den spännande Dorothy Vallens och rara "granntjejen" Sandy.
Det är högst oklart när filmen utspelar sig. Man kan gissa att den tidsmässigt kan placeras under första hälften av 60-talet. Det sätter sin prägel på det hela och något annat som gör det är musiken. Dels den suggestiva titellåten som Dorothy förför både Jeffrey och Frank med och dels Roy Orbisons smäktande ballad "In Dreams" vars text blir hotfull och mörk i detta sammanhang.
Som sagt, det här är en av mina favoritfilmer, och utgåvan är förstås den absolut bästa version av filmen jag har sett. En klassiker som berör och upprör fortfarande.
Den här Lynch-filmen kom ursprungligen 1986, ett par år innan "Twin Peaks" och drygt tio år innan "Lost Highway" som introducerade en ny stil i hans filmskapande där berättelserna blev mer invecklade, något som utvecklades ännu mer under senare filmer och i "Twin Peaks - A Limited Event Series". "Blue Velvet" är i den synvinkeln en ganska rak och enkel historia men med sin beskurna del av absurditeter och obehag. Det är lika delar amerikansk nostalgi och psykologisk thriller med både ömma och hårt erotiska inslag. Om jag inte minns helt fel så såg jag filmen för första gången som 16-17-åring tillsammans med en kompis och dennes mamma, och bara det var en ganska speciell upplevelse...
Jeffrey Beaumont (Kyle MacLachlan) återvänder från college till sin hemstad Lumberton för att täcka upp i familjens järnhandel när hans pappa ligger inlagd på sjukhus. När Jeffrey hittar ett avskuret människoöra vänder han sig till polisen John Williams (George Dickerson), vän till familjen, med sin upptäckt. Jeffrey kan inte riktigt hejda sin nyfikenhet och det eskalerar när Williams dotter Sandy (Laura Dern) berättar det hon vet. Hon säger att en sångerska vid namn Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) är en central person i en utredning som kan ha med örat att göra och Jeffrey bestämmer sig för att kartlägga Dorothy genom att bland annat bryta in sig i hennes lägenhet. Men det ska visa sig att Dorothy är ett offer och den verkligt centrala personen är en ond och oberäknelig psykopat vid namn Frank Booth (Dennis Hopper) och när Frank blir varse om att Jeffrey lägger sin näsa i blöt kommer collegestudenten bittert att ångra vad han givit sig in i.
Även om "Blue Velvet" är en ganska enkel historia i grund och botten är den oerhört mörk och obehaglig genom sina skildringar av våld, fysiskt så väl som psykiskt. En stor del i detta har Dennis Hoppers karaktär och det är i sanning en fascinerade hemsk figur han gör i Frank Booth. Läser man på lite om filmens tillkomst framkommer det att många andra skådespelare tackade nej till rollen för att karaktären var för vidrig, men Hopper satte med glädje sina tänder i Frank och skapade en av filmhistoriens mest ikoniska galningar.
Kyle MacLachlan hade visserligen debuterat i Lynch-sammanhang två år tidigare i scifi-fiaskot "Dune" men känns inledningsvis väldigt ung och valpig, vilket ändå passar väldigt bra för karaktären. Sökaren som hamnar mitt emellan den spännande Dorothy Vallens och rara "granntjejen" Sandy.
Det är högst oklart när filmen utspelar sig. Man kan gissa att den tidsmässigt kan placeras under första hälften av 60-talet. Det sätter sin prägel på det hela och något annat som gör det är musiken. Dels den suggestiva titellåten som Dorothy förför både Jeffrey och Frank med och dels Roy Orbisons smäktande ballad "In Dreams" vars text blir hotfull och mörk i detta sammanhang.
Som sagt, det här är en av mina favoritfilmer, och utgåvan är förstås den absolut bästa version av filmen jag har sett. En klassiker som berör och upprör fortfarande.
EXTRAMATERIALET
"Blue Velvet" var i David Lynch första version fyra timmar lång vilket halverades till den slutgiltiga versionen. Under många år var de bortklippta timmarna försvunna men i samband med 25-årsjubileumet 2011 när blu-rayen kom hade materialet hittats och Lynch sammanställde ungefär 50 minuter. Det borde vara rent godis, men det finns inget av det som tagits bort som jag saknar i filmen. Det skulle möjligen vara en sekvens där Jeffrey ringer till Dorothy och Frank svarar. I övrigt är det material som inte hör hemma i filmen. Så kul att se men inte mer än så.
Det finns även ett andra menyval med bortklippta scener vilket faktiskt är bloopers i några minuter.
Filmens biotrailer är tämligen usel. Det är inte en trailer som gör filmen intressant på något vis, och de två tv-spottar som är varianter av trailern är inte mycket bättre de.
Avslutningsvis finns ett par bildgallerier där jag framför allt tittar på filmens olika affischer. De flesta är tämligen lika medan vissa länder har tagit sig ganska rejäla friheter. En affisch visar upp Isabella Rossellini i raffset och med en stor kniv i handen. Hmmm...
Det finns även ett andra menyval med bortklippta scener vilket faktiskt är bloopers i några minuter.
Filmens biotrailer är tämligen usel. Det är inte en trailer som gör filmen intressant på något vis, och de två tv-spottar som är varianter av trailern är inte mycket bättre de.
Avslutningsvis finns ett par bildgallerier där jag framför allt tittar på filmens olika affischer. De flesta är tämligen lika medan vissa länder har tagit sig ganska rejäla friheter. En affisch visar upp Isabella Rossellini i raffset och med en stor kniv i handen. Hmmm...
TRE SAKER
1. Det påstås att filmen var en inspirationskälla till "Twin Peaks". Det är fullt möjligt att det är så då det finns en del likheter, till exempel att det handlar om två småstäder med timmerindustri där kriminella aktiviteter rör sig i idyllen. En annan likhet är musiken i och med att Angelo Badalamenti står för den och för att Julee Cruise sjunger en låt. Att några skådespelare går igen hjälper förstås också till.
2. Filmen blev lite känd när det begav sig för att ordet "fuck" frekvent figurerade i replikerna. 56 gånger sägs ordet och 55 av gångerna av samma karaktär. Det påstås att David Lynch själv vägrade säga ordet under produktionen och refererade till det som "that word".
3. Lynch Oscarsnominerades för sin regi.
2. Filmen blev lite känd när det begav sig för att ordet "fuck" frekvent figurerade i replikerna. 56 gånger sägs ordet och 55 av gångerna av samma karaktär. Det påstås att David Lynch själv vägrade säga ordet under produktionen och refererade till det som "that word".
3. Lynch Oscarsnominerades för sin regi.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
