Snårigt mordmysterium à la Lynch
FILMENDet är inte för inte man börjar nynna på Marvin Gayes gamla souldänga "What's going on?" efter att man har tittat klart på David Lynchs "Lost Highway" (1997). Det var första filmen han gjorde efter att han var klar med "Twin Peaks"-projektet och den kortlivade och skruvade tv-serien "On the air" och jag vet inte riktigt vad som hände, men han valde att filma ett mordmysterie och snurra upp tittaren på läktaren, något som han inte slutat med sedan dess.
Jag har sett filmen många gånger och kan egentligen inte redogöra för vad som egentligen händer i filmen. Hur jag än anstränger mig så är det några väsentliga trådar som inte går att knyta ihop.
Till en början heter huvudpersonen Fred och spelas av Bill Pullman. Han är jazzsaxofonist och misstänker att hans fru är otrogen. Frun, Renee (Patricia Arquette), kommer med vaga ursäkter för att inte följa med till jazzklubben och lyssna när han spelar, och när han ringer för att kolla upp henne svarar hon inte. Något är skumt, och skummare ska det bli för filmen börjar med att det ringer på Freds porttelefon och en röst meddelar att "Dick Laurent is dead", men när Fred kollar ned på gatan finns det ingen där. Strax därpå får han och frun dagliga gåvor. I ett kuvert på deras trapp ligger ett videoband där de ser att någon filmat inne i deras hus. För varje film som kommer, kommer kameran allt närmare dem där de ligger och sover.
Polisen kallas in och börjar utreda det hela. Under tiden går Fred och Renee på ett party hos hennes gamla vän Andy, en figur Fred inte alls tycker om. Under partyt sker filmens mest klassiska scen då en oerhört mystisk och kuslig person (Robert Blake) konfronterar Fred och menar att de träffats tidigare - i hans hus. "As a matter of fact, I'm there right now." säger han och sträcker fram en mobiltelefon och uppmanar: "Call me". Fred slår sitt hemnummer och mycket riktigt svarar den mystiska mannen.
Det här är en av David Lynchs absolut otäckaste scener. Robert Blake, vitsminkad utan ögonbryn är hur djävla läskig som helst. Det hade man inte trott om gamle Baretta!
Strax därefter anklagas Fred för att ha haft ihjäl Renee på ett sannerligen brutalt sätt. Han har själv inga minnen av saken och i dödscellen drabbas han av plågsamma huvudvärksattacker... Och en morgon är han inte kvar i cellen - i stället sitter någon annan där.
Nu, helt plötsligt, heter huvudpersonen Pete (Balthazar Getty), en ung bilmekaniker som inte har en aning om hur han hamnat i Freds dödscell. Det är ingen annan som har någon aning heller och Pete släpps, under polisens hemliga bevakning ut till sitt vanliga liv.
Med Pete tillbaka på jobbet kan Mr Eddy (Robert Loggia), av polisen identifierad som kriminella överhuvudet Dick Laurent, äntligen få sin bil servad av sin favoritmekaniker. När Pete följer med Mr Eddy på en åktur kommer filmens andra klassiska scen. Mr Eddy har en annan bil hängande efter sig i baken och när han släppt förbi bilen och föraren pekat finger beslutar sig Mr Eddy för att en gång för alla berätta vad han tycker om folk som hänger en i bakhasorna. En minst sagt explosiv scen där Robert Loggias leverans är historisk.
Nästa gång Pete träffar Mr Eddy har han en ung läcker blondin med sig. Hon heter Alice (Patricia Arquette) och är påfallande lik Renee. Ett förhållande inleds, men Mr Eddy är en farlig man och Pete och Alice måste göra något drastiskt för att klara sig undan. Allt medan Pete även han drabbas av blixtrande huvudvärk och försöker förstå vad som egentligen hänt honom.
Mysteriet tar inte slut förrän i finalen, om det ens gör det. Jag är som sagt ganska bortkollrad men är ändå barnsligt förtjust i "Lost Highway". Ibland behöver man inte få alla pusselbitar att passa eller ens skapa en konkret bild. Som mysterie är filmen mycket fascinerande med en mängd mer eller mindre obehagliga karaktärer.
Jag gillar speciellt att se Bill Pullman i filmen. Året innan hade han varit USA:s och världens president i "Independence Day". Därför var det uppfriskande att se honom i en sådan här bister och kärv roll. David Lynchs förmåga att skapa stämning genom musik blir tydlig i en av Pullmans scener där han älskar med Renee. Scenen är tonsatt av mycket obehagliga toner vilket verkligen förstärker bilden av deras äktenskap.
Men framför allt är filmen minnesvärd på grund av Robert Blake och Robert Loggias insatser, två skruvade skurkar där den ena är värre än den andra på ett sätt och den andra är värre än den första på ett annat sätt.
David Lynch sa vid ett tillfälle att det var först ett par år efter filmen han kom på vad som hade inspirerat honom, nämligen O.J. Simpson-fallet, och olustigt nog råkade Robert Blake ut för något liknande ett par år senare. Till dags dato har Blake inte gjort några fler filmer (och som finalroll är den som Mystery Man förstås exceptionell) och filmen innehåller även de sista insatserna av Richard Pryor och Lynchfavoriten Jack Nance.
Jag har sett filmen många gånger och kan egentligen inte redogöra för vad som egentligen händer i filmen. Hur jag än anstränger mig så är det några väsentliga trådar som inte går att knyta ihop.
Till en början heter huvudpersonen Fred och spelas av Bill Pullman. Han är jazzsaxofonist och misstänker att hans fru är otrogen. Frun, Renee (Patricia Arquette), kommer med vaga ursäkter för att inte följa med till jazzklubben och lyssna när han spelar, och när han ringer för att kolla upp henne svarar hon inte. Något är skumt, och skummare ska det bli för filmen börjar med att det ringer på Freds porttelefon och en röst meddelar att "Dick Laurent is dead", men när Fred kollar ned på gatan finns det ingen där. Strax därpå får han och frun dagliga gåvor. I ett kuvert på deras trapp ligger ett videoband där de ser att någon filmat inne i deras hus. För varje film som kommer, kommer kameran allt närmare dem där de ligger och sover.
Polisen kallas in och börjar utreda det hela. Under tiden går Fred och Renee på ett party hos hennes gamla vän Andy, en figur Fred inte alls tycker om. Under partyt sker filmens mest klassiska scen då en oerhört mystisk och kuslig person (Robert Blake) konfronterar Fred och menar att de träffats tidigare - i hans hus. "As a matter of fact, I'm there right now." säger han och sträcker fram en mobiltelefon och uppmanar: "Call me". Fred slår sitt hemnummer och mycket riktigt svarar den mystiska mannen.
Det här är en av David Lynchs absolut otäckaste scener. Robert Blake, vitsminkad utan ögonbryn är hur djävla läskig som helst. Det hade man inte trott om gamle Baretta!
Strax därefter anklagas Fred för att ha haft ihjäl Renee på ett sannerligen brutalt sätt. Han har själv inga minnen av saken och i dödscellen drabbas han av plågsamma huvudvärksattacker... Och en morgon är han inte kvar i cellen - i stället sitter någon annan där.
Nu, helt plötsligt, heter huvudpersonen Pete (Balthazar Getty), en ung bilmekaniker som inte har en aning om hur han hamnat i Freds dödscell. Det är ingen annan som har någon aning heller och Pete släpps, under polisens hemliga bevakning ut till sitt vanliga liv.
Med Pete tillbaka på jobbet kan Mr Eddy (Robert Loggia), av polisen identifierad som kriminella överhuvudet Dick Laurent, äntligen få sin bil servad av sin favoritmekaniker. När Pete följer med Mr Eddy på en åktur kommer filmens andra klassiska scen. Mr Eddy har en annan bil hängande efter sig i baken och när han släppt förbi bilen och föraren pekat finger beslutar sig Mr Eddy för att en gång för alla berätta vad han tycker om folk som hänger en i bakhasorna. En minst sagt explosiv scen där Robert Loggias leverans är historisk.
Nästa gång Pete träffar Mr Eddy har han en ung läcker blondin med sig. Hon heter Alice (Patricia Arquette) och är påfallande lik Renee. Ett förhållande inleds, men Mr Eddy är en farlig man och Pete och Alice måste göra något drastiskt för att klara sig undan. Allt medan Pete även han drabbas av blixtrande huvudvärk och försöker förstå vad som egentligen hänt honom.
Mysteriet tar inte slut förrän i finalen, om det ens gör det. Jag är som sagt ganska bortkollrad men är ändå barnsligt förtjust i "Lost Highway". Ibland behöver man inte få alla pusselbitar att passa eller ens skapa en konkret bild. Som mysterie är filmen mycket fascinerande med en mängd mer eller mindre obehagliga karaktärer.
Jag gillar speciellt att se Bill Pullman i filmen. Året innan hade han varit USA:s och världens president i "Independence Day". Därför var det uppfriskande att se honom i en sådan här bister och kärv roll. David Lynchs förmåga att skapa stämning genom musik blir tydlig i en av Pullmans scener där han älskar med Renee. Scenen är tonsatt av mycket obehagliga toner vilket verkligen förstärker bilden av deras äktenskap.
Men framför allt är filmen minnesvärd på grund av Robert Blake och Robert Loggias insatser, två skruvade skurkar där den ena är värre än den andra på ett sätt och den andra är värre än den första på ett annat sätt.
David Lynch sa vid ett tillfälle att det var först ett par år efter filmen han kom på vad som hade inspirerat honom, nämligen O.J. Simpson-fallet, och olustigt nog råkade Robert Blake ut för något liknande ett par år senare. Till dags dato har Blake inte gjort några fler filmer (och som finalroll är den som Mystery Man förstås exceptionell) och filmen innehåller även de sista insatserna av Richard Pryor och Lynchfavoriten Jack Nance.
EXTRAMATERIALET
I och med att detta är en nyrelease så hade man kunna hoppats på lite extramaterial, men utgåvan är lika tom på det som den äldre versionen. I England finns det en 2-discversion med "Interviews with director David Lynch and actors Bill Pullman, Robert Loggia & Patricia Arquette" och "'Making Of' featurette" som bonus. Det ryktas även om en tiodelad multiangleintervju med Lynch på Region 1:an, men mina efterforskningar säger att den aldrig kom med på DVD:n.
I Sverige släpptes "Lost Highway" på DVD redan 2002 av Sandrew Metronome, men den utgåvan presenterade filmen i 2.35:1 letterbox samt i 2.0-ljud, så ur den synvinkeln är den här utgåvan avsevärt bättre. I alla andra synvinklar också - snyggare förpackning och snyggare menyer plus att man slipper en töntig blurb som "Som det mest spännande avsnittet av 'Arkiv X' gånger tio (ZTV)" på omslaget.
Men extramaterial hade så klart varit pricken över i:t.
I Sverige släpptes "Lost Highway" på DVD redan 2002 av Sandrew Metronome, men den utgåvan presenterade filmen i 2.35:1 letterbox samt i 2.0-ljud, så ur den synvinkeln är den här utgåvan avsevärt bättre. I alla andra synvinklar också - snyggare förpackning och snyggare menyer plus att man slipper en töntig blurb som "Som det mest spännande avsnittet av 'Arkiv X' gånger tio (ZTV)" på omslaget.
Men extramaterial hade så klart varit pricken över i:t.
TRE SAKER
1. Jag skulle våga påstå att den här filmen hjälpte fram tyska bandet Rammstein in i rampljuset. Bandet har med två låtar i filmen, bland annat deras signaturlåt "Rammstein" och det är alltid lika förbluffande när musiken kommer i filmen. De gjorde även en video med bilder ur filmen. I filmen kan man även hitta Henry Rollins och Marilyn Manson i minimala biroller.
2. Som så många andra av Lynch-produktioner finns det en director's cut i något valv någonstans med i det här fallet ett 10-tal extra scener.
3. Här finns en mycket ambitiös men designmässigt föråldrad hemsida med djupgående teorier om filmen, samt manuset där de ovannämnda director's cut-scenerna finns kvar.
2. Som så många andra av Lynch-produktioner finns det en director's cut i något valv någonstans med i det här fallet ett 10-tal extra scener.
3. Här finns en mycket ambitiös men designmässigt föråldrad hemsida med djupgående teorier om filmen, samt manuset där de ovannämnda director's cut-scenerna finns kvar.
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
DVD
Patricia Arquette (5)
Patricia Arquette (5)
