Mardrömsk Lynchstämning
FILMENHur många gånger har man inte vaknat upp efter en dröm/mardröm och undrat vad 17 som pågått i ens hjärna? Hur man lyckats skapa evighetslånga filmiska sekvenser som helt saknar någon förankring i det verkliga livet? Och hur många gånger har man inte önskat att man kunnat överföra det man drömt på papper eller film, då det skulle bli den märkligaste historia folk någonsin sett?
Nu finns det en person som klarar av detta. David Lynch. Jag vet inte om han baserar sina historier på drömmar eller inte, men man önskar att man kunde rota runt lite i hans hjärna och försöka förstå hur han kan komma på så mycket absurda saker.
Hans senaste film - "Inland Empire" - är nästan tre timmar komplett vansinne, så otroligt snurrigt och komplicerat att man inte vet varken ut eller in. Lynchs filmskapande har gradvis utvecklats åt ett allt mer komplicerat och intrikat håll. Filmer som "Blue Velvet" och "Wild at heart" kunde man i alla fall förstå men från "Lost highway" och framåt (förvånansvärt enkla "The straight story" undantagen) har det blivit allt knepigare att hänga med. Här är det i princip omöjligt.
Filmen har otroligt många skikt och lager och framstår egentligen som 4-5 filmer som hackats upp i småbitar och sedan sammanfogats till ett collage av till synes skilda historier som ändå hör samman. Den första storyn är enklast att återge. Skådespelerskan Nikki Grace får en roll i en film som är en remake av en oavslutad polsk film. Originalet lades ned när de två huvudrollsinnehavarna mördades. Ju mer Nikki filmar, ju mer sammanfaller hennes personliga liv med filmen hon spelar in, till den grad att gränserna totalt suddas ut.
Men det är inte det enda som händer i filmen. Det finns en försvunnen flicka som ser konstigheter på en tv-skärm. En sorts sit com med kaniner som får stora skratt till repliker som inte är roliga. Ett mystiskt cirkussällskap. Ett gäng dansande flickor i ett hotellrum. En fängslad mörderska...
Och så vidare.
Och på något sätt hör allt det här ihop. Fråga mig inte hur, det kanske jag kan till viss gräns lista ut efter upprepade tittar. Faktum är att det förmodligen enbart är Lynch som fattar hur det hänger ihop. Han började nämligen med att skriva och filma separata scener, och sen skriva några till, filma dem och fortsätta på det viset, och slutligen komma på hur de hörde ihop. Ett okonventionellt sätt att skapa på, en sorts skriven improvisation.
Det är fullt av "directors trademarks" i filmen. Närbilder på objekt, trappor, spotlights och starka ljuskällor, mystiska miljöer, hotellrum, högljudda skrik, röda draperier, suspekta karaktärer och suggestiv musik.
Är "Inland Empire" en film över huvud taget, eller är det abstrakt och surrealistisk konst? Vad det än är, är det 100% David Lynch, något annat är det inte.
Nu finns det en person som klarar av detta. David Lynch. Jag vet inte om han baserar sina historier på drömmar eller inte, men man önskar att man kunde rota runt lite i hans hjärna och försöka förstå hur han kan komma på så mycket absurda saker.
Hans senaste film - "Inland Empire" - är nästan tre timmar komplett vansinne, så otroligt snurrigt och komplicerat att man inte vet varken ut eller in. Lynchs filmskapande har gradvis utvecklats åt ett allt mer komplicerat och intrikat håll. Filmer som "Blue Velvet" och "Wild at heart" kunde man i alla fall förstå men från "Lost highway" och framåt (förvånansvärt enkla "The straight story" undantagen) har det blivit allt knepigare att hänga med. Här är det i princip omöjligt.
Filmen har otroligt många skikt och lager och framstår egentligen som 4-5 filmer som hackats upp i småbitar och sedan sammanfogats till ett collage av till synes skilda historier som ändå hör samman. Den första storyn är enklast att återge. Skådespelerskan Nikki Grace får en roll i en film som är en remake av en oavslutad polsk film. Originalet lades ned när de två huvudrollsinnehavarna mördades. Ju mer Nikki filmar, ju mer sammanfaller hennes personliga liv med filmen hon spelar in, till den grad att gränserna totalt suddas ut.
Men det är inte det enda som händer i filmen. Det finns en försvunnen flicka som ser konstigheter på en tv-skärm. En sorts sit com med kaniner som får stora skratt till repliker som inte är roliga. Ett mystiskt cirkussällskap. Ett gäng dansande flickor i ett hotellrum. En fängslad mörderska...
Och så vidare.
Och på något sätt hör allt det här ihop. Fråga mig inte hur, det kanske jag kan till viss gräns lista ut efter upprepade tittar. Faktum är att det förmodligen enbart är Lynch som fattar hur det hänger ihop. Han började nämligen med att skriva och filma separata scener, och sen skriva några till, filma dem och fortsätta på det viset, och slutligen komma på hur de hörde ihop. Ett okonventionellt sätt att skapa på, en sorts skriven improvisation.
Det är fullt av "directors trademarks" i filmen. Närbilder på objekt, trappor, spotlights och starka ljuskällor, mystiska miljöer, hotellrum, högljudda skrik, röda draperier, suspekta karaktärer och suggestiv musik.
Är "Inland Empire" en film över huvud taget, eller är det abstrakt och surrealistisk konst? Vad det än är, är det 100% David Lynch, något annat är det inte.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet är helt fokuserat på David Lynch. Det finns inga featuretter eller bakom kulisserna-filmer, utan allt är intervjumaterial med regissören, och så vitt jag kan förstå exklusivt material för den engelska utgåvan.
Först ut är en 17 minuter lång intervju i The Guardians regi. Dessa brukar hålla hög kvalitet och så är det även i detta fall. Den som ställer frågorna är både påläst och ett fan vilket leder till intressanta frågor och ännu intressantare svar. Intervjun börjar med att Lynch får redogöra för vad transcendal meditation är och hur det påverkar honom. Lynch sätter genast igång med en lång utläggning som i princip slutar med att poängen med transcendal meditation är att man blir glad och lycklig.
Den givna följdfrågan blir varför det är så mycket mörker i hans filmer. Vidare pratar Lynch lite om hur filmen kom till och även om "Fire walk with me" och hur det kändes att bli totalt sågad för den. I det hela en mycket bra intervju som man gärna hade sett i sin helhet.
Nästa inslag är kortare och där pratar Lynch om olika ämnen, till exempel att filma digitalt. "Inland Empire" skiljer sig väldigt mycket i utseende från hans andra filmer då den är filmad med lågupplösta DV-kameror med skakig och allmänt bister bild. Han pratar också om Laura Dern och sin specifika publik. Här får han också frågan om drömmar inspirerar honom. "Very rarely, but I like the dream logic" inleder han svaret med. Då vet man det.
Näst upp är en ganska lång konversation gjord av Mike Figgs. Här handlar det mest om idéer och lite om att filma med DV-kamera igen, fördelarna med detta och sådant. Det roligaste med denna i övrigt ganska sega intervju är att den göra i en typisk Lynch-miljö - i en lång hotellkorridor med en naken glödlampa bredvid David.
Nästa inslag påminner om det första, det är också en intervju inför publik, men denna gång gjord i Paris. Vid det här laget börjar man känna igen lite av informationen i intervjuerna, men det är fortfarande intressant och lite nytt kommer fram. Lynch erkänner att han själv har svårt att förstå filmen, men att den synbara bristen på struktur är filmens själva struktur och flyt. Detta inslag blir lite utdraget då Lynchs svar blir simultanöversatta till franska av en tolk.
Slutligen då ytterligare en intervju, eller snarare ett möte mellan Lynch och Michel Chion, en jämngammal fanboy som skrivit böcker om honom, på The Cartier Foundation i Paris när Lynch ställde ut tavlor där. Det här är nog det bästa inslaget på DVD:n för här får man en helt annan inblick i konstnären David Lynch. Han kom ju till filmen från konstens värld och jag tror inte jag har sett hans konstverk tidigare, i alla fall inte i någon större utsträckning. Det är spännande tavlor där han jobbat mycket med struktur och tredimentionella objekt. Jag skulle inte tacka nej till att ha någon på väggen!
Sammanfattningsvis en mycket bra och annorlunda samling av extramaterial.
SVENSK UTGÅVA
Den svenska utgåvan av "Inland Empire" är en enkeldisk och innehåller extramaterialsmässigt samtalet på The Cartier Foundation och en mängd teaser och trailers.
Först ut är en 17 minuter lång intervju i The Guardians regi. Dessa brukar hålla hög kvalitet och så är det även i detta fall. Den som ställer frågorna är både påläst och ett fan vilket leder till intressanta frågor och ännu intressantare svar. Intervjun börjar med att Lynch får redogöra för vad transcendal meditation är och hur det påverkar honom. Lynch sätter genast igång med en lång utläggning som i princip slutar med att poängen med transcendal meditation är att man blir glad och lycklig.
Den givna följdfrågan blir varför det är så mycket mörker i hans filmer. Vidare pratar Lynch lite om hur filmen kom till och även om "Fire walk with me" och hur det kändes att bli totalt sågad för den. I det hela en mycket bra intervju som man gärna hade sett i sin helhet.
Nästa inslag är kortare och där pratar Lynch om olika ämnen, till exempel att filma digitalt. "Inland Empire" skiljer sig väldigt mycket i utseende från hans andra filmer då den är filmad med lågupplösta DV-kameror med skakig och allmänt bister bild. Han pratar också om Laura Dern och sin specifika publik. Här får han också frågan om drömmar inspirerar honom. "Very rarely, but I like the dream logic" inleder han svaret med. Då vet man det.
Näst upp är en ganska lång konversation gjord av Mike Figgs. Här handlar det mest om idéer och lite om att filma med DV-kamera igen, fördelarna med detta och sådant. Det roligaste med denna i övrigt ganska sega intervju är att den göra i en typisk Lynch-miljö - i en lång hotellkorridor med en naken glödlampa bredvid David.
Nästa inslag påminner om det första, det är också en intervju inför publik, men denna gång gjord i Paris. Vid det här laget börjar man känna igen lite av informationen i intervjuerna, men det är fortfarande intressant och lite nytt kommer fram. Lynch erkänner att han själv har svårt att förstå filmen, men att den synbara bristen på struktur är filmens själva struktur och flyt. Detta inslag blir lite utdraget då Lynchs svar blir simultanöversatta till franska av en tolk.
Slutligen då ytterligare en intervju, eller snarare ett möte mellan Lynch och Michel Chion, en jämngammal fanboy som skrivit böcker om honom, på The Cartier Foundation i Paris när Lynch ställde ut tavlor där. Det här är nog det bästa inslaget på DVD:n för här får man en helt annan inblick i konstnären David Lynch. Han kom ju till filmen från konstens värld och jag tror inte jag har sett hans konstverk tidigare, i alla fall inte i någon större utsträckning. Det är spännande tavlor där han jobbat mycket med struktur och tredimentionella objekt. Jag skulle inte tacka nej till att ha någon på väggen!
Sammanfattningsvis en mycket bra och annorlunda samling av extramaterial.
SVENSK UTGÅVA
Den svenska utgåvan av "Inland Empire" är en enkeldisk och innehåller extramaterialsmässigt samtalet på The Cartier Foundation och en mängd teaser och trailers.
TRE SAKER
1. En ledtråd till hur allting hör ihop kan vara hur vissa repliker upprepas av olika personer i de olika historierna. En annan ledtråd kan vara en klocka. Kan vara, alltså, jag vet inte!
2. David Lynch har sina favoritskådespelare. I den här filmen återfinns några gamla trotjänare. Laura Dern gör huvudrollen, Harry Dean Stanton är inblandad i filmens filmproduktion och Grace Zabriskie spelar en otroligt märklig granne i filmens inledning. Zabriskie är en perfekt "Lynch-skådespelare" på grund av hennes speciella utseende.
3. Titeln syftar på ett område öster om Los Angeles, som Lynch fastnade för när Laura Dern berättade att hennes man var därifrån. Varför Lynch fastnade? "I like the word inland. And I like the word empire."
2. David Lynch har sina favoritskådespelare. I den här filmen återfinns några gamla trotjänare. Laura Dern gör huvudrollen, Harry Dean Stanton är inblandad i filmens filmproduktion och Grace Zabriskie spelar en otroligt märklig granne i filmens inledning. Zabriskie är en perfekt "Lynch-skådespelare" på grund av hennes speciella utseende.
3. Titeln syftar på ett område öster om Los Angeles, som Lynch fastnade för när Laura Dern berättade att hennes man var därifrån. Varför Lynch fastnade? "I like the word inland. And I like the word empire."
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Harry Dean Stanton (10)
Harry Dean Stanton (10)
