Intelligent dialog och fysisk komedi
FILMENVid första anblick kan den Channel 4-producerade serien "Green Wing" uppfattas som en brittisk variant av "Scrubs". Handlingen kretsar kring sjukhuspersonal, och det är väl ungefär där likheterna upphör. Framför allt är "Green Wing" uppbyggd på brittisk humor, serien är sju resor mer pervers och politiskt inkorrekt (alla röker, super, kopulerar på arbetstid; det förekommer total respektlöshet för nedsövda patienter, död, incest, mobbing, det grövsta språkbruk du kan tänka dig ... är det inte underbart?)
Det är förstås idel ädel komikeradel i rollistan: Tamsin Greig (Fran i "Black Books"), Mark Heap (Brian i "Spaced"), Sarah Alexander (Susan i "Coupling"), Pippa Haywood (Julie i "Fear, Stress and Anger" som går på SVT i skrivande stund), Oliver Chris (Ricky i "The Office") och så vidare.
Säsong 1 inleds med att specialistläkaren Caroline Todd (Greig) kommer till East Hampton Hospital Trust, och kastas direkt in i operationssalen. Hon är snurrig och tafatt och fullkomligt älskvärd utifrån betraktarens position i tevesoffan. Hon arbetar ihop med det serieförförande svinet och narkosläkaren Guy Secretan (Steven Mangan) och den nonchalante kirurgen "Mac" Macartney (Julian Rhind-Tutt, vars namn låter som ett namn påhittat av Monty Python!) och som det lätt händer sig på arbetsplatser så blir hon naturligtvis kär – i båda två. Det låter banalt att säga det, men det är själva huvudstoryn i säsong 1, dock med tjogvis av sidohandlingar.
Det briljanta är blandningen: dialog på hög, intelligent och genomtänkt nivå, och brutal fysisk komedi. Man kan bara fejka smärtsamma händelser till en viss gräns, och det är bara att konstatera att Mark Heap i rollen som röntgenspecialisten Alan Statham hanterar fysisk smärta på ett annat sätt än vad vi andra dödliga gör. Mark Heap improviserar garanterat en del, och över huvud taget skulle jag vilja påstå att stilen i "Green Wing" påminner minst lika mycket om commedia dell'arte som traditionell sitcom. Alla Dr Stahams uppdämda känslor och hans oförmåga att uttrycka dem sipprar ut under stress, och när han, fullkomligt förtryckt, väser "b-b-bloody bastards" kan man inte annat än bli imponerad av hans rolltolkning. Serien har för övrigt massor av små specialiteter rent filmtekniskt: ofta binder man ihop scenerna med att sakta ned hastigheten, eller speedar upp sekvensen.
De flesta av de karaktärer som medverkar i alla avsnitten är lite egna, för att uttrycka det milt. Man skulle lätt kunna misstänka att det blir lite för mycket av det goda, men manus är exceptionellt välskrivet, och tack vare en mängd olika författartekniska grepp blir det en dynamisk komposition snarare än krystat. Serier som "Black Books" och "Spaced" vinner på komisk knockout, men "Green Wing" har med sina femtiominutersavsnitt större chans till att utveckla karaktärer och story, och manusförfattarna tar tillvara varje minut.
Det är förstås idel ädel komikeradel i rollistan: Tamsin Greig (Fran i "Black Books"), Mark Heap (Brian i "Spaced"), Sarah Alexander (Susan i "Coupling"), Pippa Haywood (Julie i "Fear, Stress and Anger" som går på SVT i skrivande stund), Oliver Chris (Ricky i "The Office") och så vidare.
Säsong 1 inleds med att specialistläkaren Caroline Todd (Greig) kommer till East Hampton Hospital Trust, och kastas direkt in i operationssalen. Hon är snurrig och tafatt och fullkomligt älskvärd utifrån betraktarens position i tevesoffan. Hon arbetar ihop med det serieförförande svinet och narkosläkaren Guy Secretan (Steven Mangan) och den nonchalante kirurgen "Mac" Macartney (Julian Rhind-Tutt, vars namn låter som ett namn påhittat av Monty Python!) och som det lätt händer sig på arbetsplatser så blir hon naturligtvis kär – i båda två. Det låter banalt att säga det, men det är själva huvudstoryn i säsong 1, dock med tjogvis av sidohandlingar.
Det briljanta är blandningen: dialog på hög, intelligent och genomtänkt nivå, och brutal fysisk komedi. Man kan bara fejka smärtsamma händelser till en viss gräns, och det är bara att konstatera att Mark Heap i rollen som röntgenspecialisten Alan Statham hanterar fysisk smärta på ett annat sätt än vad vi andra dödliga gör. Mark Heap improviserar garanterat en del, och över huvud taget skulle jag vilja påstå att stilen i "Green Wing" påminner minst lika mycket om commedia dell'arte som traditionell sitcom. Alla Dr Stahams uppdämda känslor och hans oförmåga att uttrycka dem sipprar ut under stress, och när han, fullkomligt förtryckt, väser "b-b-bloody bastards" kan man inte annat än bli imponerad av hans rolltolkning. Serien har för övrigt massor av små specialiteter rent filmtekniskt: ofta binder man ihop scenerna med att sakta ned hastigheten, eller speedar upp sekvensen.
De flesta av de karaktärer som medverkar i alla avsnitten är lite egna, för att uttrycka det milt. Man skulle lätt kunna misstänka att det blir lite för mycket av det goda, men manus är exceptionellt välskrivet, och tack vare en mängd olika författartekniska grepp blir det en dynamisk komposition snarare än krystat. Serier som "Black Books" och "Spaced" vinner på komisk knockout, men "Green Wing" har med sina femtiominutersavsnitt större chans till att utveckla karaktärer och story, och manusförfattarna tar tillvara varje minut.
EXTRAMATERIALET
Inget. Det är ju inte precis någon budgetutgåva om man ser till priset, så att extramaterialet som finns på de engelska utgåvorna inte inkluderas känns lite snålt.
TRE SAKER
1. Jag inser naturligtvis att jag är arbetsskadad och stör mig kanske mer än vad folk i allmänhet gör på dåliga översättningar och språkfel. I "Green Wing" får vi prova på lite språkträning i vårt älskade grannspråk, norska, eftersom det titt som tätt dyker upp norska ord och fraser i den svenska texten. Om detta är något tekniskt trassel eller om det har blivit kortslutning i huvudet på översättaren spelar väl egentligen ingen roll – för den som skall läsa blir det ett störande moment. Sedan är det heller inte alltid korrekt översatt: det är små uttryck här och där som översättaren uppenbarligen inte kan betydelsen av, och chansar på något troligt istället. Nåväl. Jag är medveten om att film- och teveöversättare har chockerande dålig ersättning, och då blir det så här.
2. Det är intressant att se hur både Tamsin Greig och Mark Heap i stort sett spelar samma roller som de gör i "Black Books" respektive "Spaced" (skillnaden ligger i det massiva steget uppåt på utbildningstrappan). Här får dock Greig mycket mera utrymme och är inte så mycket "moderator" som hon tvingas vara när hon bollas mellan Dylan Moran och Bill Bailey.
3. Karaktären Sue White (Michelle Gomez) är rysligt bra, och jag har faktiskt aldrig sett något liknande. Hon skall föreställa sjukhusets personaladministratör och rådgivare, och avslutar alla terapeutiska samtal med "Fuck off!" Hon är inte bara helt genomperverterad och samvetslös, hon har en massa sinnessjuka egenheter för sig som man skäms bara av att föreställa sig. Att en kvinnlig karaktär tillåts vara så sanslöst grov och sociopatisk är bara det ett skäl att titta på "Green Wing".
2. Det är intressant att se hur både Tamsin Greig och Mark Heap i stort sett spelar samma roller som de gör i "Black Books" respektive "Spaced" (skillnaden ligger i det massiva steget uppåt på utbildningstrappan). Här får dock Greig mycket mera utrymme och är inte så mycket "moderator" som hon tvingas vara när hon bollas mellan Dylan Moran och Bill Bailey.
3. Karaktären Sue White (Michelle Gomez) är rysligt bra, och jag har faktiskt aldrig sett något liknande. Hon skall föreställa sjukhusets personaladministratör och rådgivare, och avslutar alla terapeutiska samtal med "Fuck off!" Hon är inte bara helt genomperverterad och samvetslös, hon har en massa sinnessjuka egenheter för sig som man skäms bara av att föreställa sig. Att en kvinnlig karaktär tillåts vara så sanslöst grov och sociopatisk är bara det ett skäl att titta på "Green Wing".
ÅSA JONSÉN (2008-04-26)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Tamsin Greig (4)
Tamsin Greig (4)
