Omåttligt usel
FILMENDet vi har här, mina damer och herrar, är något så ovanligt som en riktig jäkla kalkonrulle. Det må finnas många dåliga filmer där ute, men få når upp till den grad av tokusel icke-kvalitet som "Serbian Scars" gör sitt yttersta för att förtjäna. Det är inte Ed Wood-klass på spektaklet, men mycket, mycket nära.
Vissa filmer har en underutvecklad eller ologisk story. Andra kassa skådespelarinsatser eller skrattretande idiotisk dialog, och vissa har begåvats med en klippare som inte greppat grundläggande kontinuitetsprinciper. Det som gör "Serbian Scars" till en extra horribel upplevelse är att den misslyckas så fatalt på samtliga dessa områden och fler därtill. Smörig överdramatisk musik? Check. Ett infantilt och övertydligt budskap? Jajamän. Illa dolda budgetrestriktioner? Om.
Jag skulle kunna ägna resten av recensionen åt att räkna upp sätt på vilka den här thrillern är totalt värdelös, men istället ska jag ge ett par exempel på varför den är så otroligt usel. Ta dialogen, som till att börja med av någon outgrundlig anledning ibland förekommer på serbiska och ibland på engelska. Filmen utspelas till stor del i Serbien, vilket inte på något sätt hindrar inhemska familjemedlemmar från att spontant och till synes slumpmässigt börja prata engelska med varandra.
Konversationerna består uteslutande av ett rabblande av exposition, det vill säga de existerar enbart för att informera åskådaren om sånt vi bör veta för att begripa handlingen. Ett typiskt samtal mellan far och son ser ut på följande vis:
"Min son, du måste resa till Amerika för att hitta din förlorade broder.
- Du menar min adoptivbror, som flydde utomlands tillsammans med min mor för tio år sedan?
- Ja, han är min ende biologiske son, och ni har inte sett varandra sedan dess, men nu behöver jag en benmärgstransplantation från honom för att bota min dödliga cancer."
Och i den stilen fortsätter det, i en och en halv timme.
Handlingen är milt sagt förvirrad men går ut på att huvudkaraktären Alex (Vladimir Rajcic) har en far som kidnappas och utpressas av onde terroristen Dreq (Michael Madsen) i syfte att avslöja en kemisk formel utvecklad under kriget i forna Jugoslavien. Formeln kan användas till ett stridsmedel som Dreq gärna vill lägga vantarna på, men Alex pappa har gömt den hos brodern Peter (Mark Dacascos) som alltså flytt till USA.
Alex blir sålunda tvingad att resa till Chicago för att hitta Peter och återföra honom till Serbien. Som om inte detta vore nog har han i hemlandet dessutom förlovat sig med en muslimsk tjej, vars familj inte ser med blida ögon på att kristen gör anspråk på deras dotter. Nåväl, CIA blir inblandade och saker händer, helt enkelt.
Alex resa till USA är ytterliggare ett kanonexempel på vilken sorts film "Serbian Scars" är. Segmentet inleds med att Alex tar farväl av sin fästmö i Belgrad, varpå man fadar till en arkivbild på ett passagerarplan som landar på en flygplats, för att därefter klippa till en lägenhetsinteriör där Alex av en mystisk "kontaktperson" hälsas välkommen till Chicago. Att filmteam och skådespelare under inspelningen aldrig satte sina fötter i Amerika blir plågsamt uppenbart.
Eftersom jag redan skrivit fler rader än denna film förtjänar ska jag försöka avrunda här. Vissa kommer säkert kunna luras att tro att "Serbian Scars" är en legitim thriller i och med Madsens och Dacascos medverkan, men de gör sannerligen inget annat än att plocka upp en lönecheck här. De enda jag kan rekommendera att se detta är de som har en förkärlek för riktigt dålig film, och inom den genren levererar "Serbian Scars" med råge.
Vissa filmer har en underutvecklad eller ologisk story. Andra kassa skådespelarinsatser eller skrattretande idiotisk dialog, och vissa har begåvats med en klippare som inte greppat grundläggande kontinuitetsprinciper. Det som gör "Serbian Scars" till en extra horribel upplevelse är att den misslyckas så fatalt på samtliga dessa områden och fler därtill. Smörig överdramatisk musik? Check. Ett infantilt och övertydligt budskap? Jajamän. Illa dolda budgetrestriktioner? Om.
Jag skulle kunna ägna resten av recensionen åt att räkna upp sätt på vilka den här thrillern är totalt värdelös, men istället ska jag ge ett par exempel på varför den är så otroligt usel. Ta dialogen, som till att börja med av någon outgrundlig anledning ibland förekommer på serbiska och ibland på engelska. Filmen utspelas till stor del i Serbien, vilket inte på något sätt hindrar inhemska familjemedlemmar från att spontant och till synes slumpmässigt börja prata engelska med varandra.
Konversationerna består uteslutande av ett rabblande av exposition, det vill säga de existerar enbart för att informera åskådaren om sånt vi bör veta för att begripa handlingen. Ett typiskt samtal mellan far och son ser ut på följande vis:
"Min son, du måste resa till Amerika för att hitta din förlorade broder.
- Du menar min adoptivbror, som flydde utomlands tillsammans med min mor för tio år sedan?
- Ja, han är min ende biologiske son, och ni har inte sett varandra sedan dess, men nu behöver jag en benmärgstransplantation från honom för att bota min dödliga cancer."
Och i den stilen fortsätter det, i en och en halv timme.
Handlingen är milt sagt förvirrad men går ut på att huvudkaraktären Alex (Vladimir Rajcic) har en far som kidnappas och utpressas av onde terroristen Dreq (Michael Madsen) i syfte att avslöja en kemisk formel utvecklad under kriget i forna Jugoslavien. Formeln kan användas till ett stridsmedel som Dreq gärna vill lägga vantarna på, men Alex pappa har gömt den hos brodern Peter (Mark Dacascos) som alltså flytt till USA.
Alex blir sålunda tvingad att resa till Chicago för att hitta Peter och återföra honom till Serbien. Som om inte detta vore nog har han i hemlandet dessutom förlovat sig med en muslimsk tjej, vars familj inte ser med blida ögon på att kristen gör anspråk på deras dotter. Nåväl, CIA blir inblandade och saker händer, helt enkelt.
Alex resa till USA är ytterliggare ett kanonexempel på vilken sorts film "Serbian Scars" är. Segmentet inleds med att Alex tar farväl av sin fästmö i Belgrad, varpå man fadar till en arkivbild på ett passagerarplan som landar på en flygplats, för att därefter klippa till en lägenhetsinteriör där Alex av en mystisk "kontaktperson" hälsas välkommen till Chicago. Att filmteam och skådespelare under inspelningen aldrig satte sina fötter i Amerika blir plågsamt uppenbart.
Eftersom jag redan skrivit fler rader än denna film förtjänar ska jag försöka avrunda här. Vissa kommer säkert kunna luras att tro att "Serbian Scars" är en legitim thriller i och med Madsens och Dacascos medverkan, men de gör sannerligen inget annat än att plocka upp en lönecheck här. De enda jag kan rekommendera att se detta är de som har en förkärlek för riktigt dålig film, och inom den genren levererar "Serbian Scars" med råge.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Huvudrollsinnehavaren Vladimir Rajcic har även varit med och skrivit historien, och regissören Brent Huff har en relativt stor roll i filmen. Skönt att de inte bara verkar i Ed Woods anda, utan också kopierar hans arbetsmetoder.
2. Jack Dimich spelar den muslimska fästmöns aggressive storebror, och ser precis ut som WWE:s Undertaker.
3. Filmen innehåller inte alls så mycket action som man skulle kunna tro. Förutom två dåligt koreograferade slagsmålsscener innehåller endas slutet lite hederligt pang-pang. Resten av filmens spänningsscener går mest ut på att någon är fastbunden och blir hotad av Michael Madsen, något jag har för mig att jag sett förut, i en mycket bättre film...
2. Jack Dimich spelar den muslimska fästmöns aggressive storebror, och ser precis ut som WWE:s Undertaker.
3. Filmen innehåller inte alls så mycket action som man skulle kunna tro. Förutom två dåligt koreograferade slagsmålsscener innehåller endas slutet lite hederligt pang-pang. Resten av filmens spänningsscener går mest ut på att någon är fastbunden och blir hotad av Michael Madsen, något jag har för mig att jag sett förut, i en mycket bättre film...
JOEL FORNBRANT (2010-04-10)
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
DVD
Michael Madsen (10)
Michael Madsen (10)
