En ungdomsskildring som inte har åldrats
FILMENFyra år efter "Tommy" var det dags att göra film av en ännu en rockopera av The Who. Dubbelalbumet "Quadrophenia" släpptes 1973 och centrerade runt modskulturen och främst protagonisten Jimmy, misstänkt schizofren med problem att hitta sin identitet i miljön han lever i.
Till skillnad från "Tommy" så är "Quadrophenia" ingen musikal utan en helt vanlig film som plockat storyn från albumets texter och arbetat om dem till ett manus. Givetvis finns flera av The Whos låtar med och förstärker berättelsen där det behövs men krasst sett skulle filmen fungerat utan förlagans musik.
Det var regissören Franc Roddam som 1979 tog på sig att göra filmen. Han långfilmsdebuterade med "Quadrophenia" men hade en bakgrund som dokumentärfilmare som han tog med sig in i projektet. Realism var ett ledord och det märks. Vi kommer tätt inpå filmens ungdomar och dokumentärkänslan är tydlig.
Filmen utspelar sig runt 1965. Bland ungdomarna i arbetarklassen har modskulturen växt sig stark. Man åker vespa, man klär sig snyggt och man lyssnar på ny musik. Deras dödsfiender är de motorcykelburna rockarna som står för något "gammalt", och det blir ofta våldsamma sammandrabbningar mellan subkulturerna. Inom modskulturen är det viktigt att vara någon, att bli ett ace face och det är just det som Jimmy (Phil Daniels) drömmer om. Hans föräldrar förstår ingenting och han driver runt oengagerad på sitt jobb och lever för helgen då man käkar blå piller och festar och lever rövare. Jimmy försöker med alla medel att vinna Stephs (Leslie Ash) gunst, men hon är svår. Kanske ändras det om han blir någon?
Under en långhelg sticker alla till Brighton, den soliga semesterorten vid havet och här sker en gigantisk sammandrabbning, men i efterskvalpet möts Jimmy av en rad besvikelser som får honom att bli allt mer osäker på vem han egentligen är.
Att Jimmy skulle vara schizofren, eller till och med fyrdubbelt schizofren tycker jag inte riktigt kommer fram i filmen. Han har ett typiskt ungdomshumör som varierar. Phil Daniels är väldigt bra i huvudrollen och ger djup åt karaktären. Jag tycker man även får en bra inblick i modskulturen som precis som många andra subkulturer var naiv nog att tro sig vara unik. "I don't wanna be like everyone else, that's why I'm a mod, see?" säger Jimmy.
När filmen gjordes hade modskulturen i princip försvunnit, men den rebelliska andan fanns kvar i punken som då dominerade, så att filmen fungerade då var för att den ungdomskultur som skildras kommer igen i cykler, bara i andra kläder och med annan musiksmak. Det gör att filmen än i dag inte känns speciellt gammal. För mig är "Quadrophenia" en kultklassiker som kommer att hålla i tid och evighet.
Till skillnad från "Tommy" så är "Quadrophenia" ingen musikal utan en helt vanlig film som plockat storyn från albumets texter och arbetat om dem till ett manus. Givetvis finns flera av The Whos låtar med och förstärker berättelsen där det behövs men krasst sett skulle filmen fungerat utan förlagans musik.
Det var regissören Franc Roddam som 1979 tog på sig att göra filmen. Han långfilmsdebuterade med "Quadrophenia" men hade en bakgrund som dokumentärfilmare som han tog med sig in i projektet. Realism var ett ledord och det märks. Vi kommer tätt inpå filmens ungdomar och dokumentärkänslan är tydlig.
Filmen utspelar sig runt 1965. Bland ungdomarna i arbetarklassen har modskulturen växt sig stark. Man åker vespa, man klär sig snyggt och man lyssnar på ny musik. Deras dödsfiender är de motorcykelburna rockarna som står för något "gammalt", och det blir ofta våldsamma sammandrabbningar mellan subkulturerna. Inom modskulturen är det viktigt att vara någon, att bli ett ace face och det är just det som Jimmy (Phil Daniels) drömmer om. Hans föräldrar förstår ingenting och han driver runt oengagerad på sitt jobb och lever för helgen då man käkar blå piller och festar och lever rövare. Jimmy försöker med alla medel att vinna Stephs (Leslie Ash) gunst, men hon är svår. Kanske ändras det om han blir någon?
Under en långhelg sticker alla till Brighton, den soliga semesterorten vid havet och här sker en gigantisk sammandrabbning, men i efterskvalpet möts Jimmy av en rad besvikelser som får honom att bli allt mer osäker på vem han egentligen är.
Att Jimmy skulle vara schizofren, eller till och med fyrdubbelt schizofren tycker jag inte riktigt kommer fram i filmen. Han har ett typiskt ungdomshumör som varierar. Phil Daniels är väldigt bra i huvudrollen och ger djup åt karaktären. Jag tycker man även får en bra inblick i modskulturen som precis som många andra subkulturer var naiv nog att tro sig vara unik. "I don't wanna be like everyone else, that's why I'm a mod, see?" säger Jimmy.
När filmen gjordes hade modskulturen i princip försvunnit, men den rebelliska andan fanns kvar i punken som då dominerade, så att filmen fungerade då var för att den ungdomskultur som skildras kommer igen i cykler, bara i andra kläder och med annan musiksmak. Det gör att filmen än i dag inte känns speciellt gammal. För mig är "Quadrophenia" en kultklassiker som kommer att hålla i tid och evighet.
EXTRAMATERIALET
Den här engelska utgåvan från 2006 är uppdelad på två skivor även om jag är tveksam till att det behövs. På den första skivan finns ett kommentarspår som bonus och det har jag inte lyssnat på.
På andra skivan finns det två högintressanta filmer av olika längd. Den timslånga making of-filmen i tillbakablicksformat ger väldigt mycket mervärde. Här samlas några av skådespelarna och regissören Franc Roddam och ger i separata intervjuer sina minnen från inspelningen. Det är oerhört kul att se skådespelarna som nu är "gamla" men med skarpa hjärnor och Roddam är en oerhört skön person som ger väldigt mycket information om hur han gör film genom sina kommentarer.
Detta fortsätter i den kortare filmen där Roddam pratar om alla inspelningsplatser. Även här får man mycket filmskaparinformation vilket jag gillar. Riktigt bra extramaterial alltså.
På andra skivan finns det två högintressanta filmer av olika längd. Den timslånga making of-filmen i tillbakablicksformat ger väldigt mycket mervärde. Här samlas några av skådespelarna och regissören Franc Roddam och ger i separata intervjuer sina minnen från inspelningen. Det är oerhört kul att se skådespelarna som nu är "gamla" men med skarpa hjärnor och Roddam är en oerhört skön person som ger väldigt mycket information om hur han gör film genom sina kommentarer.
Detta fortsätter i den kortare filmen där Roddam pratar om alla inspelningsplatser. Även här får man mycket filmskaparinformation vilket jag gillar. Riktigt bra extramaterial alltså.
TRE SAKER
1. Numera etablerade skådespelare som Ray Winstone och Timothy Spall gör några av sina tidigaste roller i filmen. Winstone har en betydligt större roll än Spall. I en annan hyfsat stor biroll återfinns Sting.
2. När filmen visades i Finland fick den i de svensktalande delarna undertiteln "60-talets rebeller" som roar mig mycket av någon underlig anledning.
3. Filmen "Vänner för livet" heter i original "Reign Over Me", taget från "Quadrophenia"-låten "Love Reign O'er Me" som figurerar i den filmen i en coverversion av Pearl Jam.
2. När filmen visades i Finland fick den i de svensktalande delarna undertiteln "60-talets rebeller" som roar mig mycket av någon underlig anledning.
3. Filmen "Vänner för livet" heter i original "Reign Over Me", taget från "Quadrophenia"-låten "Love Reign O'er Me" som figurerar i den filmen i en coverversion av Pearl Jam.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Philip Davis (5)
Philip Davis (5)
