Fars, slapstick och svidande satir
FILMENDe flesta bör veta vem Marty Feldman var. Tack vare hans lite udda utseende blev han ett namn man lade på minnet. Han föddes i England och jobbade lite tillsammans med Monty Python-gänget men är också starkt sammankopplad med Mel Brooks, trots att han bara medverkade i två av Brooks filmer. Vid sidan av skådespelandet och manusförfattandet, hade han en liten blygsam karriär som regissör som sträckte sig till en episod av Mel Brooks Robin Hood-tv-serie "When things were rotten" och de båda filmerna "Glöm inte kamelerna" och "Vi litar på Gud".
"Glöm inte kamelerna" (1977) är en militärfars som stundtals bjuder på riktigt sjuk humor med massvis av detaljer. Feldman gillade uppenbarligen att skruva på det visuella formatet och dyker upp redan när Universal-loggan snurrar in i bilden och förstör den för att sedan gå loss på själva jordgloben under bokstäverna så att enbart Afrika finns kvar. Sedan pekar han ut var filmen utspelar sig, vilket artar sig genom att en gigantisk hand pekar ned i ökensanden på bästa Terry Gilliam-vis. Och det är bara början. Senare i filmen ska han klippa in sig själv i en 30-talsfilm där han spelar mot självaste Gary Cooper, och ännu senare blir det ett märkligt stumfilmsskämt som knappt går att beskriva. Formatet tänjs minst sagt.
Feldman spelar Digby Geste, identisk tvillingbror till Beau (Michael York), fast det var bara snygga Beau som blev identisk. Digby blev Digby, men de håller ändå ihop. Som barn adopteras de av Sir Hector Geste efter att denne blivit fly förbannad när hans fru födde en dotter och sedan dog. En dotter är ingen arvinge, tyckte Sir Hector och adopterade Beau men fick Digby på köpet. Många år senare har Sir Hector skaffat en ny ung fru (Ann-Margret) som placerar honom i sin dödsbädd efter en natts älskande. Det hela verkar vara en plan att komma åt familjens förmögenhet som en är rejäl juvel, men Beau ser till att stjäla den och försvinna. Digby tar på sig skulden och hamnar i fängelse, medan Beau ansluter till den franska Främlingslegionen under annat namn.
Där hamnar även Digby efter att fått hjälp med att fly och tillsammans får de stå emot fler försök från alla möjliga håll där folk vill åt deras familjejuvel. På klassiskt farsmanér spårar filmen ur ganska rejält och blir bara galen på ett galet sätt, men jag gillar ändå de små skämten och de sjuka inslagen. Peter Ustinov spelar till exempel en skruvad sergeant med träben som rider på en häst som också har träben, och James Earl Jones gör en minnesvärd roll som en artig schejk.
"Vi litar på Gud" (1980) ebbar även den ut i en farsfinal, men är fram till dess en mer sansad film och dessutom en drypande satir över Hollywood, religion och pengastinkande Hollywood-religion med en extremt girig evangelist i spetsen. Feldman spelar här munken Ambrose som tillbringat hela sitt liv på ett isolerat kloster där totalt tystnad råder, förutom när man pratar med gud. Ambrose har aldrig lämnat klostret och vet inte vad världen utanför är för något, men det ska han snart bli varse när han får ett uppdrag om att äska pengar för att förhindra en konkurs.
Den första han stöter ihop med är Dr. Sebastian Melmoth (Peter Boyle), en ständigt supande lurendrejare som kör runt i en ambulerande kyrka. Har tar Ambrose till Hollywood, men tar också alla hans pengar. Nästa person han hittar bland Hollywoods alla märkliga person är den prostituerade Mary (Louise Lasser) som tar hand om honom. Ambrose börjar plötsligt känna frestelser och botar dem genom iskalla duschar. Målet för Ambrose är att få tag på evangelisten Armageddon T. Thunderbird (Andy Kaufman) som driver "Church of Divine Profit", men Armageddon vill inte veta av honom förrän han inser hur han kan utnyttja Ambrose för att tjäna ännu mer pengar. När Ambrose till slut inser att han bara utnyttjas ser han till att med guds hjälp hämnas och samtidigt försöka rädda sitt kloster.
Filmen är en riktig satir som till och med får in referenser till McDonalds och nazismen, referenser som jag knappast tror skulle gått att få med om filmen hade gjorts idag. Precis som i "Glöm inte kamelerna" finns det detaljskämt här och där, men inte alls på samma formattänjande sätt, och Feldman får utnyttja sin slapstickkomik i ett antal snubbliga och rafflande scener. Både Boyle och Kaufman gör minnesvärda insatser där Kaufman självklart stannade kvar i sin karaktär under hela inspelningen. Det lär ha varit skapligt jobbigt för övriga inblandade.
Det hade varit kul att se vad Feldman kunde hittat på mer som regissör, men det blev ju inga fler filmer. Två år efter "Vi litar på Gud" dog han vid 49 års ålder av en hjärtattack triggad av en matförgiftning under inspelningen av vad som blev hans sista film - "Kapten Gulskägg, havets fasa". Ett trist och ovärdigt avslut.
"Glöm inte kamelerna" (1977) är en militärfars som stundtals bjuder på riktigt sjuk humor med massvis av detaljer. Feldman gillade uppenbarligen att skruva på det visuella formatet och dyker upp redan när Universal-loggan snurrar in i bilden och förstör den för att sedan gå loss på själva jordgloben under bokstäverna så att enbart Afrika finns kvar. Sedan pekar han ut var filmen utspelar sig, vilket artar sig genom att en gigantisk hand pekar ned i ökensanden på bästa Terry Gilliam-vis. Och det är bara början. Senare i filmen ska han klippa in sig själv i en 30-talsfilm där han spelar mot självaste Gary Cooper, och ännu senare blir det ett märkligt stumfilmsskämt som knappt går att beskriva. Formatet tänjs minst sagt.
Feldman spelar Digby Geste, identisk tvillingbror till Beau (Michael York), fast det var bara snygga Beau som blev identisk. Digby blev Digby, men de håller ändå ihop. Som barn adopteras de av Sir Hector Geste efter att denne blivit fly förbannad när hans fru födde en dotter och sedan dog. En dotter är ingen arvinge, tyckte Sir Hector och adopterade Beau men fick Digby på köpet. Många år senare har Sir Hector skaffat en ny ung fru (Ann-Margret) som placerar honom i sin dödsbädd efter en natts älskande. Det hela verkar vara en plan att komma åt familjens förmögenhet som en är rejäl juvel, men Beau ser till att stjäla den och försvinna. Digby tar på sig skulden och hamnar i fängelse, medan Beau ansluter till den franska Främlingslegionen under annat namn.
Där hamnar även Digby efter att fått hjälp med att fly och tillsammans får de stå emot fler försök från alla möjliga håll där folk vill åt deras familjejuvel. På klassiskt farsmanér spårar filmen ur ganska rejält och blir bara galen på ett galet sätt, men jag gillar ändå de små skämten och de sjuka inslagen. Peter Ustinov spelar till exempel en skruvad sergeant med träben som rider på en häst som också har träben, och James Earl Jones gör en minnesvärd roll som en artig schejk.
"Vi litar på Gud" (1980) ebbar även den ut i en farsfinal, men är fram till dess en mer sansad film och dessutom en drypande satir över Hollywood, religion och pengastinkande Hollywood-religion med en extremt girig evangelist i spetsen. Feldman spelar här munken Ambrose som tillbringat hela sitt liv på ett isolerat kloster där totalt tystnad råder, förutom när man pratar med gud. Ambrose har aldrig lämnat klostret och vet inte vad världen utanför är för något, men det ska han snart bli varse när han får ett uppdrag om att äska pengar för att förhindra en konkurs.
Den första han stöter ihop med är Dr. Sebastian Melmoth (Peter Boyle), en ständigt supande lurendrejare som kör runt i en ambulerande kyrka. Har tar Ambrose till Hollywood, men tar också alla hans pengar. Nästa person han hittar bland Hollywoods alla märkliga person är den prostituerade Mary (Louise Lasser) som tar hand om honom. Ambrose börjar plötsligt känna frestelser och botar dem genom iskalla duschar. Målet för Ambrose är att få tag på evangelisten Armageddon T. Thunderbird (Andy Kaufman) som driver "Church of Divine Profit", men Armageddon vill inte veta av honom förrän han inser hur han kan utnyttja Ambrose för att tjäna ännu mer pengar. När Ambrose till slut inser att han bara utnyttjas ser han till att med guds hjälp hämnas och samtidigt försöka rädda sitt kloster.
Filmen är en riktig satir som till och med får in referenser till McDonalds och nazismen, referenser som jag knappast tror skulle gått att få med om filmen hade gjorts idag. Precis som i "Glöm inte kamelerna" finns det detaljskämt här och där, men inte alls på samma formattänjande sätt, och Feldman får utnyttja sin slapstickkomik i ett antal snubbliga och rafflande scener. Både Boyle och Kaufman gör minnesvärda insatser där Kaufman självklart stannade kvar i sin karaktär under hela inspelningen. Det lär ha varit skapligt jobbigt för övriga inblandade.
Det hade varit kul att se vad Feldman kunde hittat på mer som regissör, men det blev ju inga fler filmer. Två år efter "Vi litar på Gud" dog han vid 49 års ålder av en hjärtattack triggad av en matförgiftning under inspelningen av vad som blev hans sista film - "Kapten Gulskägg, havets fasa". Ett trist och ovärdigt avslut.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Den engelska originaltiteln på "Glöm inte kamelerna" är "The Last Remake of Beau Geste" vilket syftar på att historien om Beau Geste filmats ett antal gånger, där bilder ur 1939-versionen med Gary Cooper är de som syns i filmen. Lustigt nog blev det ytterligare en remake av historien 1982...
2. Originaltiteln på "Vi litar på Gud" är "In God we Tru$t" där dollartecknet så klart förtydligar ett av filmens teman.
3. Rollen som gud görs för övrigt av Richard Pryor.
2. Originaltiteln på "Vi litar på Gud" är "In God we Tru$t" där dollartecknet så klart förtydligar ett av filmens teman.
3. Rollen som gud görs för övrigt av Richard Pryor.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Marty Feldman (1)
Marty Feldman (1)
