Strindberg hittar rakt in hjärtat
FILMENAugust Strindberg var onekligen en fascinerande man. Komplicerad och svår förvisso, men det är väl just det som gör honom så fascinerande. Jag ska be att få säga på en gång att jag absolut inte är någon Strindberg-kännare. Det bör man ha i åtanke när man läser den här recensionen.
Serien sändes för första gången i SVT i mitten på 80-talet och blev då tämligen hyllad. Manuset är baserat på P.O. Enquists biografi med samma namn och skrivet av densamme. Wikipedia rapporterar att man använde minst 95 skådespelare och att det tog 225 dagar att spela in den. I serien ser man en lång radda av kända namn som Tomas Bolme, Thomas Hellberg, Ingvar Hirvall, Stellan Skarsgård och inte minst Stina Ekblad i en av hennes finaste framträdanden i rollen som Siri von Essen.
Strindberg själv spelas av Thommy Berggren och efter det första avsnittet ser jag inte honom längre, jag ser bara Strindberg. Det är inte förrän jag når det sista avsnittet som jag kommer att tänka på det. För en skådespelar-nörd som mig själv, som ofta studerar hantverket skådespeleri lite extra, är det ett så gott betyg som jag kan ge. Då spelar det mindre roll om den här serien eventuellt ger en skev eller felaktig bild av Strindberg. Thommy Berggren ÄR Strindberg i det här dramat och bara det gör det värt att se serien.
Men om huvudkaraktärerna är suveräna så är det lite sämre ställt med flera sidokaraktärer och själva handlingen. Man ägnar ganska lång tid åt Strindbergs äktenskap med Siri von Essen, men när övriga fruar och älskarinnor introduceras går det desto fortare. Äktenskapet med Frida Uhl passeras relativt snabbt och Harriet Bosse hinner knappt göra entré förrän även det förhållandet börjar knaka i fogarna. Visst, jag förstår att tiden är begränsad och att man vill fokusera på Siris betydelse i Strindbergs liv. Så rent dramaturgiskt är det nog rätt val, men i övrigt hämmar det den övriga karaktärsutvecklingen. Jag undrar hur Strindberg själv hade skrivit det?
Mot slutet av serien har Strindberg varit så labil och tragisk så pass länge att jag inte kan låta bli att dra på smilbanden när han får ytterligare ett utbrott. I en scen där han kastar ut en man från en teaterläktare frågar hans fru Harriet vad som hände, varpå Strindberg svarar - lite förstrött, nästan nonchalant: "Jag sparkade ut Geijerstam och skaffade mig en dödsfiende till." Det blir en slags lyteskomik i det hela, men det är ändå inte negativt för mig då det i stället bidrar till att göra karaktären Strindberg mer lättsmält.
Efter närmare sex timmar med August, detta diktargeni, har han trots sin galenskap och sina snedvridna åsikter om kvinnan på något sätt letat sig in i hjärtat på den här recensenten. Jag reagerar inte längre lika starkt på hans åsikter, jag tar hans ögonblick av galenskap med ett igenkännande leende och helt oväntat finner jag att jag gillar den gamle geten. Och när de sista eftertexterna rullar är det till slut en riktigt bra serie om en av våra allra största författare och samhällsutvecklare.
Serien sändes för första gången i SVT i mitten på 80-talet och blev då tämligen hyllad. Manuset är baserat på P.O. Enquists biografi med samma namn och skrivet av densamme. Wikipedia rapporterar att man använde minst 95 skådespelare och att det tog 225 dagar att spela in den. I serien ser man en lång radda av kända namn som Tomas Bolme, Thomas Hellberg, Ingvar Hirvall, Stellan Skarsgård och inte minst Stina Ekblad i en av hennes finaste framträdanden i rollen som Siri von Essen.
Strindberg själv spelas av Thommy Berggren och efter det första avsnittet ser jag inte honom längre, jag ser bara Strindberg. Det är inte förrän jag når det sista avsnittet som jag kommer att tänka på det. För en skådespelar-nörd som mig själv, som ofta studerar hantverket skådespeleri lite extra, är det ett så gott betyg som jag kan ge. Då spelar det mindre roll om den här serien eventuellt ger en skev eller felaktig bild av Strindberg. Thommy Berggren ÄR Strindberg i det här dramat och bara det gör det värt att se serien.
Men om huvudkaraktärerna är suveräna så är det lite sämre ställt med flera sidokaraktärer och själva handlingen. Man ägnar ganska lång tid åt Strindbergs äktenskap med Siri von Essen, men när övriga fruar och älskarinnor introduceras går det desto fortare. Äktenskapet med Frida Uhl passeras relativt snabbt och Harriet Bosse hinner knappt göra entré förrän även det förhållandet börjar knaka i fogarna. Visst, jag förstår att tiden är begränsad och att man vill fokusera på Siris betydelse i Strindbergs liv. Så rent dramaturgiskt är det nog rätt val, men i övrigt hämmar det den övriga karaktärsutvecklingen. Jag undrar hur Strindberg själv hade skrivit det?
Mot slutet av serien har Strindberg varit så labil och tragisk så pass länge att jag inte kan låta bli att dra på smilbanden när han får ytterligare ett utbrott. I en scen där han kastar ut en man från en teaterläktare frågar hans fru Harriet vad som hände, varpå Strindberg svarar - lite förstrött, nästan nonchalant: "Jag sparkade ut Geijerstam och skaffade mig en dödsfiende till." Det blir en slags lyteskomik i det hela, men det är ändå inte negativt för mig då det i stället bidrar till att göra karaktären Strindberg mer lättsmält.
Efter närmare sex timmar med August, detta diktargeni, har han trots sin galenskap och sina snedvridna åsikter om kvinnan på något sätt letat sig in i hjärtat på den här recensenten. Jag reagerar inte längre lika starkt på hans åsikter, jag tar hans ögonblick av galenskap med ett igenkännande leende och helt oväntat finner jag att jag gillar den gamle geten. Och när de sista eftertexterna rullar är det till slut en riktigt bra serie om en av våra allra största författare och samhällsutvecklare.
EXTRAMATERIALET
Hallå? Det är Strindbergåret och man ger ut en klassisk filmatisering av Strindbergs liv utan något som helst extramaterial?
TRE SAKER
1. Den alkoholhaltiga drycken Absinthe omgärdas av många (felaktiga) föreställningar och framförallt många kända personer genom historien. Strindberg var en stor Absinthe-älskare och föll för drycken relativt tidigt, trots att de flesta i Sverige drack Punsch eller kryddat brännvin på den tiden. Under en sjukhusvistelse skriver Strindberg till Siri att han måste hålla sig ifrån det "Haschisch" och "Absinthe" som läkarna portionerar ut. Detta berörs inte alls i serien.
2. Jag har läst om Strindberg i skolan och hört om det i efterhand, men ändå är det inte förrän med den här serien jag börjar fatta hur oerhört stor August Strindberg var i utlandet under sin levnadstid. Det är svårt att tänka sig att någon svensk kunde bli det i en tid som saknade internet som snabb spridningskälla.
3. Bland personer som sägs ha inspirerats av Strindberg nämns bland annat sådana storheter som Ingmar Bergman, Franz Kafka och Lars von Trier.
2. Jag har läst om Strindberg i skolan och hört om det i efterhand, men ändå är det inte förrän med den här serien jag börjar fatta hur oerhört stor August Strindberg var i utlandet under sin levnadstid. Det är svårt att tänka sig att någon svensk kunde bli det i en tid som saknade internet som snabb spridningskälla.
3. Bland personer som sägs ha inspirerats av Strindberg nämns bland annat sådana storheter som Ingmar Bergman, Franz Kafka och Lars von Trier.
THOMAS HELSING (2012-08-18)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA