Greven är här igen
FILMENBram Stokers roman har med varierande resultat filmatiserats otaliga gånger, vid varje tillfälle med en ny infallsvinkel på grundmaterialet. På grund av detta är det med viss nyfikenhet man närmar sig en ny version av berättelsen, och den här gången är det brittiska BBC som givit den blodsugande greven en ny inkarnation.
Den övergripande storyn är densamma som alltid: En ung advokat får i uppdrag att hälsa på en greve Dracula i det mytomspunna Transylvanien gällande ett köp av fastigheter i London. Väl på plats inser han att han tagit sig vatten över huvudet, och att den karpatiske friherren har mer bloddrypande planer än att bara skaffa sig ett nytt hus i den engelska huvudstaden.
Den nya versionen skiljer sig främst i vissa karaktärers funktion och motivation. Man har lagt till den syfilissjuke Lord Holmwood, vars sökande efter ett botemedel driver honom rakt i armarna på ett ockult sällskap som under falska pretenser övertygar honom om att en blodtransfusion från greve Dracula skulle råda bot på hans åkomma. Den tvetydiga Holmwood-karaktären ger berättelsen en intressant dynamik som varit frånvarande i tidigare versioner.
Även doktor Van Helsing, vars medverkan är starkt skiftande i olika filmatiseringar, har här fått en ny roll, och dyker inte upp, bortsett från ett kort framträdande i inledningen, förrän i filmens sista halvtimme.
Greve Dracula själv är av naturen svår att ändra på, men det man gjort här är att låta honom spelas nedtonat och nästan passivt hotfull, vilket ger karaktären en extra slug och mystisk framtoning. Marc Warren är skådespelaren bakom huggtänderna, och hans insats är den huvudsakliga tjusningen med filmen, särskilt i de tidiga scenerna.
Speltiden är en och en halv timme, och historiens rappa fortskridande känns välkommet, men jag tycker dock att "action"-delen av filmen, som inträffar under de sista femton minuterna, blir lite väl komprimerad. Men detta är något jag anser vara ett problem som hänger med ända sen romanen, det tycks alldeles för lätt att besegra Dracula när protagonisterna väl blivit medvetna om hans sanna natur.
Filmer inspelade för tv får lätt en lite billig känsla över sig, men så är för det mesta icke fallet här. "Dracula" ser legitim och välgjord ut, även om det blir uppenbart att utomhusscenerna i transylvanien mer eller mindre rationaliserats bort. Jag hade också önskat lite mer blod i bild.
Betyget blir väl godkänd, detta är en på inte något vis banbrytande version av den klassiska skräckhistorien, men produktion, skådespeleri och narrativ skapar tillsmannans en väloljad och underhållande film. Den har måhända inte samma visuella extravaganser som Coppolas "Bram Stoker's Dracula", men är inte heller pretentiös och känslofattig som den filmen är. Tills någon får en snilleblixt och äntligen gör den definitiva "Dracula" som jag tycker länge saknats är denna BBC-version ett helt tillräckligt substitut.
Den övergripande storyn är densamma som alltid: En ung advokat får i uppdrag att hälsa på en greve Dracula i det mytomspunna Transylvanien gällande ett köp av fastigheter i London. Väl på plats inser han att han tagit sig vatten över huvudet, och att den karpatiske friherren har mer bloddrypande planer än att bara skaffa sig ett nytt hus i den engelska huvudstaden.
Den nya versionen skiljer sig främst i vissa karaktärers funktion och motivation. Man har lagt till den syfilissjuke Lord Holmwood, vars sökande efter ett botemedel driver honom rakt i armarna på ett ockult sällskap som under falska pretenser övertygar honom om att en blodtransfusion från greve Dracula skulle råda bot på hans åkomma. Den tvetydiga Holmwood-karaktären ger berättelsen en intressant dynamik som varit frånvarande i tidigare versioner.
Även doktor Van Helsing, vars medverkan är starkt skiftande i olika filmatiseringar, har här fått en ny roll, och dyker inte upp, bortsett från ett kort framträdande i inledningen, förrän i filmens sista halvtimme.
Greve Dracula själv är av naturen svår att ändra på, men det man gjort här är att låta honom spelas nedtonat och nästan passivt hotfull, vilket ger karaktären en extra slug och mystisk framtoning. Marc Warren är skådespelaren bakom huggtänderna, och hans insats är den huvudsakliga tjusningen med filmen, särskilt i de tidiga scenerna.
Speltiden är en och en halv timme, och historiens rappa fortskridande känns välkommet, men jag tycker dock att "action"-delen av filmen, som inträffar under de sista femton minuterna, blir lite väl komprimerad. Men detta är något jag anser vara ett problem som hänger med ända sen romanen, det tycks alldeles för lätt att besegra Dracula när protagonisterna väl blivit medvetna om hans sanna natur.
Filmer inspelade för tv får lätt en lite billig känsla över sig, men så är för det mesta icke fallet här. "Dracula" ser legitim och välgjord ut, även om det blir uppenbart att utomhusscenerna i transylvanien mer eller mindre rationaliserats bort. Jag hade också önskat lite mer blod i bild.
Betyget blir väl godkänd, detta är en på inte något vis banbrytande version av den klassiska skräckhistorien, men produktion, skådespeleri och narrativ skapar tillsmannans en väloljad och underhållande film. Den har måhända inte samma visuella extravaganser som Coppolas "Bram Stoker's Dracula", men är inte heller pretentiös och känslofattig som den filmen är. Tills någon får en snilleblixt och äntligen gör den definitiva "Dracula" som jag tycker länge saknats är denna BBC-version ett helt tillräckligt substitut.
EXTRAMATERIALET
Det är ingen dålig bonus vi bjuds på här, medföljande på skiva nummer två är nämligen F.W. Murnaus "Nosferatu" från 1922!
"Nosferatu" är den allra första filmen som baserades på Stokers bok, och är på många vis fortfarande den bästa. Även om tiden och vår känsla för genrekonventioner sedan länge berövat den sin förmåga att skrämma, kan dess visuella kraft inte förnekas av någon.
Det de flesta känner igen utan att ha sett filmen är den förvridna och plågade gestalten hos Max Schreck, som här spelade Dracula, eller greve Orlok, som karaktären på grund av upphovsrättsskäl kallades i originalet. Den version av filmen som återfinns här har bytt ut de namn som Murnau använde sig av till de som relaterar till boken, vilket är lite synd.
"Nosferatu" är även historiskt viktig. Murnau var en pionjär inom bland annat "cross-cutting", det vill säga att han mitt i en scen klipper till en annan scen som utspelar sig någon annanstans, och sedan tillbaka. Detta är idag vardagsmat, men i början av 20-talet var så pass avancerad korsklippning som visas här ovanlig och nyskapande.
Filmen är tillsammans med Robert Wienes "Dr. Caligaris Kabinett" och Fritz Langs filmer ett av de bästa exemplen på den tyska expressionismen, vars hårt stiliserade bilder starkt influerat såväl film noir på 40-talet som filmskapare som till exempel Tim Burton än idag.
Jag tror att den största delen av dagens skräckfilmspublik skulle finna den stumma "Nosferatu" tämligen olidlig att se från början till slut, trots sin korta speltid på en knapp timme. Detta är förståeligt, då filmmediet har kommit en otroligt lång väg sen dess. Dock finns här unika kvaliteter som ett fan av genren inte kommer att få se någon annanstans, och "Nosferatu" kan visa sig vara en belönande upplevelse för den som tar sig tiden.
"Nosferatu" är den allra första filmen som baserades på Stokers bok, och är på många vis fortfarande den bästa. Även om tiden och vår känsla för genrekonventioner sedan länge berövat den sin förmåga att skrämma, kan dess visuella kraft inte förnekas av någon.
Det de flesta känner igen utan att ha sett filmen är den förvridna och plågade gestalten hos Max Schreck, som här spelade Dracula, eller greve Orlok, som karaktären på grund av upphovsrättsskäl kallades i originalet. Den version av filmen som återfinns här har bytt ut de namn som Murnau använde sig av till de som relaterar till boken, vilket är lite synd.
"Nosferatu" är även historiskt viktig. Murnau var en pionjär inom bland annat "cross-cutting", det vill säga att han mitt i en scen klipper till en annan scen som utspelar sig någon annanstans, och sedan tillbaka. Detta är idag vardagsmat, men i början av 20-talet var så pass avancerad korsklippning som visas här ovanlig och nyskapande.
Filmen är tillsammans med Robert Wienes "Dr. Caligaris Kabinett" och Fritz Langs filmer ett av de bästa exemplen på den tyska expressionismen, vars hårt stiliserade bilder starkt influerat såväl film noir på 40-talet som filmskapare som till exempel Tim Burton än idag.
Jag tror att den största delen av dagens skräckfilmspublik skulle finna den stumma "Nosferatu" tämligen olidlig att se från början till slut, trots sin korta speltid på en knapp timme. Detta är förståeligt, då filmmediet har kommit en otroligt lång väg sen dess. Dock finns här unika kvaliteter som ett fan av genren inte kommer att få se någon annanstans, och "Nosferatu" kan visa sig vara en belönande upplevelse för den som tar sig tiden.
TRE SAKER
1. För att ge en fingervisning om hur många filmer som inkluderar "Dracula" i titeln ger en sökning på namnet på imdb.com över 150 träffar.
2. I den här filmen, precis som i så många andra vampyrfilmer, verkar det inte spela speciellt stor roll om den klassiska "pålen genom hjärtat" istället träffar någonstans i magtrakten.
3. En av vampyrernas mest inkonsistenta egenskaper måste vara huruvida de kan vistas i solljus eller inte. Här spatserar greven obehindrat omkring i dagsljus medan han i en annan film skulle blivit en hög aska på nolltid.
2. I den här filmen, precis som i så många andra vampyrfilmer, verkar det inte spela speciellt stor roll om den klassiska "pålen genom hjärtat" istället träffar någonstans i magtrakten.
3. En av vampyrernas mest inkonsistenta egenskaper måste vara huruvida de kan vistas i solljus eller inte. Här spatserar greven obehindrat omkring i dagsljus medan han i en annan film skulle blivit en hög aska på nolltid.
JOEL FORNBRANT (2007-11-09)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
David Suchet (5)
David Suchet (5)
