Omstuvad och upphackad men okej

FILMEN

De enormt populära Spiderwick-böckerna har blivit till film, och det var väl bara en tidsfråga. Här i huset uppskattades böckerna enormt mycket av sonen när han var någonstans i tioårsåldern, och enligt honom är storyn i filmen ordentligt omstuvad och upphackad. Men resultatet är en helt okej äventyrsfilm som på slutet är så sentimental och smetig att man nästan får kväljningar. Men nu går vi händelserna i förväg.

Familjen Grace, mamma Helen (Mary Louise Parker, från bland annat "West Wing") och syskonen Jared, Simon och Mallory, flyttar efter en separation från fadern ut till huset Spiderwick där deras släkting Lucinda (Joan Plowright) bodde tills hon fick flytta till ett hem. I huset bor vätten Thimbletack (vars röst görs av Martin Short) som misslyckas fatalt med att vakta den bok Arthur Spiderwick skrev för åttio år sedan. Och det är ingen mindre än den nyinflyttade Jared Grace som hittar den. Fältstudien som Spiderwick skrev innehåller uppenbarligen information som den mäktige Mulgarath (Nick Nolte) behöver för att förgöra hela världen (nej, börja inte leta plotthål är ni snälla ...) och plötsligt är hela skogens onda (men korkade) väsen ute efter familjen Grace.

Tvillingbröderna Jared och Simon Grace spelas av Freddie Highmore ("Charlie and the Chocolate Factory", "Finding Neverland"), och han är verkligen en grym skådis trots att han bara är sexton år. Han har begåvats med underbar närvaro och fantastisk tajming, något han visade prov på redan i "Finding Neverland" mot Johnny Depp och Kate Winslet, då han var blott tolv år. Ingen annan karaktär ges något utrymme att visa eventuella skådespelarkvaliteter, och det är snarast de komiska CGI-figurerna Thimbletack och Hogsqueal som är minnesvärda. Men det kanske säger mer om dagens teknik än om de andra skådisarna.

Man hade kanske kunnat önska sig ett vuxenlager i filmen. Det är lite svårt att sätta fingret på, men om man som vuxen tittar på exempelvis "Shrek" eller "Harry Potter" så finns det definitivt ett lager i storyn som man uppfattar på ett speciellt vis, och det finner jag inte här. Och slutet är vidrigt tillrättalagt, speciellt eftersom sista bokens slut är mycket mera brutalt.

EXTRAMATERIALET

Visserligen är det ganska roligt att författarna och regissören i den korta dokumentären "Spiderwick: Det är sant!" håller stenhårt vid sin story att allt som händer i Spiderwick är sant, och att de har fått det berättat för sig av en familj i Maine, men det trista är att det är gjort helt utan glimten i ögat. Det är så desperat, så väldigt "nu skall pappa minsann bevisa att jultomten finns".

Det är intressant att regissören Mark Waters i minipresentationen "Det är Spiderwicks värld" poängterar att det har varit viktigt för honom och författarna att berättelsen skall utspelas i Amerika, och "inte i något land långt borta, som England", men så är både Freddie Highmore, Sarah Bolger och Lady Joan Plowright från Storbritannien.

I stillbildsserien "Arthur Spiderwicks fälthandbok" presenteras några av de viktigaste figurerna, såsom vätten, trollet och älvan, samt magiska föremål.

TRE SAKER

1. James Horner har skrivit ett mycket vackert soundtrack till filmen, och det är väl inte utan att man undrar om filmens producent väste i mungipan: "Tänk första 'Harry Potter'." John Williams är den som sätter trenderna, och Horner har alltid varit en vansinnigt begåvad kameleont.

2. Man har blivit så van vid produktplacering i filmer nu att det är svårt att slå undan tanken på om till och med honungen och tomatsåsen (ja, se filmen så förstår ni) finns där av sponsringsskäl.

3. Lady Joan Plowright som spelar Lucinda är egentligen ingen mindre än Lady Olivier eftersom hon var gift med Laurence Olivier fram till hans död 1989. Hon är en lysande och hyllad skådespelerska på egen hand, något som tyvärr ges väldigt lite utrymme i denna film.

Arkiv

ÅSA JONSÉN (2008-08-13)

KOMMENTARER - Inga kommentarer än

Kommentera recensionen