Bluff och båg och farligt spel
FILMENGuillermo del Toros filmer brukar vanligtvis ha fantasifulla och övernaturliga inslag. "Nightmare Alley" har inte det, men är ändå besläktad med det udda och utstickande då den utspelar sig till viss del i ett kringresande karnevalsällskap som har sina inslag av tankeläsare och andra avvikande egenskaper som roar den amerikanska landsortspubliken på 40-talet.
Bradley Cooper spelar Stanton Carlisle som i inledningen av filmen är med om vad man skulle kunna kalla ett avgörande avslut där hans tidigare liv går upp i rök. Hans vägar korsas med sällskapet och han får ett timjobb som snabbt leder till mer. Snart är han med i sällskapet som en sorts diversearbetare och rycker in där det behövs. Samtidigt är han ivrigt angelägen om att lära sig något trick och speciellt den typ av tankeläsning som Zeena (Toni Collette) och Pete (David Strathairn) håller på med. Det är en bluff förstås, men det är en kombination av ett kodat språk och att kunna läsa människor utifrån yttre attribut. Något Stan ska ha talang för.
Så småningom lämnar Stan sällskapet tillsammans med Molly (Rooney Mara) som han kärat ned sig i för att omsätta sina nya kunskaper till pengar genom att framträda i finare salonger än de dammiga tältplatserna. Och det går riktigt bra. Med Petes nedtecknade instruktioner som guide blir Stan en framgångsrik tankeläsare, men en dag sitter en psykolog i publiken, doktor Lilith Ritter (Cate Blanchett), som verkar ha genomskådat bluffen. Stan lyckas ändå vända situationen till sin fördel samtidigt som ett sorts partnerskap som kan leda till allt större summor. Men i och med det börjar Stan vandra på farliga marker där väldigt mycket kan gå fel, väldigt snabbt.
Trots avsaknad av monster och det riktigt udda finns det en tydlig Guillermo del Toro-känsla i filmen. Han har onekligen en unik ton som är tydlig oavsett sett genre eller historia. Den här filmen går åt ett noir-håll som jag vanligtvis kan ha lite svårt för men "Nightmare Alley" går verkligen hem. Allt är fruktansvärt bra gjort och det blir fascinerande och spännande in i det sista.
Precis som i David Finchers "Mank" har Del Toro verkligen fångat 40-talskänslan, men där Fincher gick all-in och gjorde sin film svartvit och bild- och ljudmässigt sliten gör Del Toro en film som förlitar sig på känsla, produktionsdesign och framför allt ett stabilt skådespeleri för att sätta stuket. Både Cooper och Blanchett är som klippta och skurna att agera likt 40-talets stjärnor.
Resultatet blir på alla sätt och vis bra. En riktig kalasfilm.
Bradley Cooper spelar Stanton Carlisle som i inledningen av filmen är med om vad man skulle kunna kalla ett avgörande avslut där hans tidigare liv går upp i rök. Hans vägar korsas med sällskapet och han får ett timjobb som snabbt leder till mer. Snart är han med i sällskapet som en sorts diversearbetare och rycker in där det behövs. Samtidigt är han ivrigt angelägen om att lära sig något trick och speciellt den typ av tankeläsning som Zeena (Toni Collette) och Pete (David Strathairn) håller på med. Det är en bluff förstås, men det är en kombination av ett kodat språk och att kunna läsa människor utifrån yttre attribut. Något Stan ska ha talang för.
Så småningom lämnar Stan sällskapet tillsammans med Molly (Rooney Mara) som han kärat ned sig i för att omsätta sina nya kunskaper till pengar genom att framträda i finare salonger än de dammiga tältplatserna. Och det går riktigt bra. Med Petes nedtecknade instruktioner som guide blir Stan en framgångsrik tankeläsare, men en dag sitter en psykolog i publiken, doktor Lilith Ritter (Cate Blanchett), som verkar ha genomskådat bluffen. Stan lyckas ändå vända situationen till sin fördel samtidigt som ett sorts partnerskap som kan leda till allt större summor. Men i och med det börjar Stan vandra på farliga marker där väldigt mycket kan gå fel, väldigt snabbt.
Trots avsaknad av monster och det riktigt udda finns det en tydlig Guillermo del Toro-känsla i filmen. Han har onekligen en unik ton som är tydlig oavsett sett genre eller historia. Den här filmen går åt ett noir-håll som jag vanligtvis kan ha lite svårt för men "Nightmare Alley" går verkligen hem. Allt är fruktansvärt bra gjort och det blir fascinerande och spännande in i det sista.
Precis som i David Finchers "Mank" har Del Toro verkligen fångat 40-talskänslan, men där Fincher gick all-in och gjorde sin film svartvit och bild- och ljudmässigt sliten gör Del Toro en film som förlitar sig på känsla, produktionsdesign och framför allt ett stabilt skådespeleri för att sätta stuket. Både Cooper och Blanchett är som klippta och skurna att agera likt 40-talets stjärnor.
Resultatet blir på alla sätt och vis bra. En riktig kalasfilm.
EXTRAMATERIALET
Tre förhållandevis korta bakomfilmer tar upp filmen i stort, med fokus på Guillermo del Toro, och design i form av scenerier och kläder. Bra komplement för stunden, men ingen gigantisk fördjupning.
TRE SAKER
1. Filmen är baserad på en roman och har filmats tidigare. "Mardrömsgränden" gjordes redan 1947.
2. Guillermo del Toro-veteranen Ron Perlman är förstås med. Däremot är jag lite förvånad över att den ofta så förekommande Doug Jones inte är med. Han hade lätt kunnat spela någon skruvad karnevalskaraktär.
3. För sin förra film "The Shape of Water" vann Del Toro två Oscars, bland annat för bästa film. Även "Nightmare Alley" är nominerad i samma kategori och i ytterligare tre.
2. Guillermo del Toro-veteranen Ron Perlman är förstås med. Däremot är jag lite förvånad över att den ofta så förekommande Doug Jones inte är med. Han hade lätt kunnat spela någon skruvad karnevalskaraktär.
3. För sin förra film "The Shape of Water" vann Del Toro två Oscars, bland annat för bästa film. Även "Nightmare Alley" är nominerad i samma kategori och i ytterligare tre.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
