Del Toro vinner över Disney
FILMENDet är ju lustigt att det 2022 kom två nyfilmatiseringar av Carlo Collodis "Pinocchios äventyr". Det väl förstås inte helt obegripligt i och med att det är en klassisk saga från slutet av 1800-talet som blivit filmad många gånger tidigare, men nu slumpade det sig så att två stora filmatiseringar kom samma år. Först Disneys halv-liveaction-nyversion av sin helanimerade 40-talsfilm och så nu Guillermo del Toros stopmotionanimerade tolkning. Ställer man Disneys senaste version mot Del Toros så är det ingen tvekan om vem som vinner och vem som gjort den mest intressanta filmen.
Vanligtvis brukar historien börja med att de i förbifarten sägs att träsnidaren Geppetto (David Bradley) förlorat en son, men Del Toro och hans medförfattare Patrick McHale ger oss den tragiska historien om hur sonen Carlo dör i en oplanerad bombattack under första världskriget. En oerhört tung och emotionellt laddad inledning på filmen. Geppetto blir förkrossad och planterar den perfekta pinjeträdkotte Carlo hittat intill Carlos grav och när så pass lång tid har gått att kotten blivit ett nytt, stort träd börjar filmens nutid. Berusad fäller Geppetto trädet och bestämmer sig för att skapa en docka i sin sons avbild, men full som han är blir det någon sorts Frankensteins monster-variant snarare än Disneys perfekta docka.
En skogsande ger dockan liv till Geppettos förvåning. Dockan är inte Carlo men väl Pinocchio (Gregory Mann) som vill leva livet precis som en vanlig pojke men han vet ingenting och behöver någon sorts vägledning. Denna uppgift faller på syrsan Sebastian (Ewan McGregor) som bosatt sig i vad som blivit Pinocchios hjärta. Men det finns andra krafter i världen som vill utnyttja Pinocchio och han separeras från sina nära och kära och vägen mot att bli en vanlig pojke är kantad av utmaningar och faror. Och en och annan osanning som får näsan att växa.
Precis som i andra tolkningar är Pinocchios äventyr indelat i olika episoder, lite som olika akter. En stor skillnad är att Del Toro och McHale tidsmässigt lagt berättelsen i en period som Del Toro är fascinerad av, nämligen i fascismens 30-tal när Benito Mussolini styrde Italien. Mussolini figurerar faktiskt som karaktär under en sekvens. Det adderar ett mörker till berättelsen som fungerar riktigt bra. Överlag tycker jag att filmen flyter på fint och historien kommer fram på ett bättre vis för mig.
Del Toro har givetvis satt sin speciella prägel på filmens utseende. Skogsanden och dess syster Döden känns som typiska Del Toro-designer där detaljer gör karaktärerna mer spännande och lagom otäcka att titta på. Jag kan inte riktigt beskriva det bättre än att Del Toro är duktig på att fånga en sorts overklighet i sina karaktärsdesigner: De ser ur som något man känner till men skruvat till något overkligt. Valet att göra filmen i stopmotion snarare än modern dataanimering känns förstås också som 100 procent Del Toro. Han har verkligen respekt för hantverket och konsten.
Sammanfattningsvis känner jag att historien om Pinocchio äntligen fungerar för mig, när den passerat Guillermo del Toro-filtret. Rekommenderas!
Vanligtvis brukar historien börja med att de i förbifarten sägs att träsnidaren Geppetto (David Bradley) förlorat en son, men Del Toro och hans medförfattare Patrick McHale ger oss den tragiska historien om hur sonen Carlo dör i en oplanerad bombattack under första världskriget. En oerhört tung och emotionellt laddad inledning på filmen. Geppetto blir förkrossad och planterar den perfekta pinjeträdkotte Carlo hittat intill Carlos grav och när så pass lång tid har gått att kotten blivit ett nytt, stort träd börjar filmens nutid. Berusad fäller Geppetto trädet och bestämmer sig för att skapa en docka i sin sons avbild, men full som han är blir det någon sorts Frankensteins monster-variant snarare än Disneys perfekta docka.
En skogsande ger dockan liv till Geppettos förvåning. Dockan är inte Carlo men väl Pinocchio (Gregory Mann) som vill leva livet precis som en vanlig pojke men han vet ingenting och behöver någon sorts vägledning. Denna uppgift faller på syrsan Sebastian (Ewan McGregor) som bosatt sig i vad som blivit Pinocchios hjärta. Men det finns andra krafter i världen som vill utnyttja Pinocchio och han separeras från sina nära och kära och vägen mot att bli en vanlig pojke är kantad av utmaningar och faror. Och en och annan osanning som får näsan att växa.
Precis som i andra tolkningar är Pinocchios äventyr indelat i olika episoder, lite som olika akter. En stor skillnad är att Del Toro och McHale tidsmässigt lagt berättelsen i en period som Del Toro är fascinerad av, nämligen i fascismens 30-tal när Benito Mussolini styrde Italien. Mussolini figurerar faktiskt som karaktär under en sekvens. Det adderar ett mörker till berättelsen som fungerar riktigt bra. Överlag tycker jag att filmen flyter på fint och historien kommer fram på ett bättre vis för mig.
Del Toro har givetvis satt sin speciella prägel på filmens utseende. Skogsanden och dess syster Döden känns som typiska Del Toro-designer där detaljer gör karaktärerna mer spännande och lagom otäcka att titta på. Jag kan inte riktigt beskriva det bättre än att Del Toro är duktig på att fånga en sorts overklighet i sina karaktärsdesigner: De ser ur som något man känner till men skruvat till något overkligt. Valet att göra filmen i stopmotion snarare än modern dataanimering känns förstås också som 100 procent Del Toro. Han har verkligen respekt för hantverket och konsten.
Sammanfattningsvis känner jag att historien om Pinocchio äntligen fungerar för mig, när den passerat Guillermo del Toro-filtret. Rekommenderas!
EXTRAMATERIALET
På Netflix ligger en separat bakomfilm på en dryg halvtimme som fokuserat på hantverket. Det är alltid fascinerande att se hur stopmotionanimationer kommer till. I just det här fallet är det kanske inte jättefokuserat kring finlirspillet men man får ändå en inblick i hur arbetet gått framåt långsamt. Dessutom kul att se hur man arbetat med olika skalor till olika sekvenser. En bra komplettering att lägga en halvtimme på i fall man gillar filmen.
TRE SAKER
1. Priset för mest överkvalificerade skådespelare i udda roll går till Cate Blanchett som apan Spazzatura. Hon har alltså inga repliker utan gör apljud. Visserligen med finess och engagemang, vilket syns i extramaterialet. Blanchett gjorde en av huvudrollerna i Del Toros "Nightmare Alley" och insisterade på att få en roll i "Pinocchio". "Men det finns bara apan kvar" sa Del Toro och Blanchett tog den.
2. Andra kända röster i filmen är Burn Gorman, Ron Perlman, John Turturro, Finn Wolfhard, Tim Blake Nelson, Christoph Waltz och Tilda Swinton.
3. Ewan McGregors syrsa har en liten annorlunda funktion än Disneys mycket välkända figur. Han är lite lätt egotrippad men blir även mosad otaliga gånger. För övrigt sjunger McGregor i filmen, precis som Gregory Mann, David Bradley, Tim Blake Nelson och Christoph Waltz.
2. Andra kända röster i filmen är Burn Gorman, Ron Perlman, John Turturro, Finn Wolfhard, Tim Blake Nelson, Christoph Waltz och Tilda Swinton.
3. Ewan McGregors syrsa har en liten annorlunda funktion än Disneys mycket välkända figur. Han är lite lätt egotrippad men blir även mosad otaliga gånger. För övrigt sjunger McGregor i filmen, precis som Gregory Mann, David Bradley, Tim Blake Nelson och Christoph Waltz.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
