Skrattfest? Lögn i helvete!
FILMENJag minns att "Lögn i helvete!" fick fina recensioner när den gick upp på teaterscenerna, men jag kan inte riktigt förstå varför. OK, fars är alltid fars och i rätt sammanhang kan en sådan sitta helt rätt, men den här sitter inte alls, trots ett stabilt skådespelarstall med två roliga män i huvudrollerna.
Robert Gustafsson och Peter Dalle spelar två engelska poliser som fått det jobbiga uppdraget att meddela en familj att deras dotter har dött i en bilolycka på självaste julafton. Farsen inleds med att de båda poliserna käftar med varandra i en kvart om vem som ska plinga på dörren och vad de i så fall ska säga. När de väl lyckats trycka på ringklockan så hinner de inte framföra sitt ärende innan de gamla föräldrarna (Sten Ljunggren och Anita Ekström) dragit sina egna slutsatser: hon är död.
Men, ska det visa sig, efter lite tjabbel: de tror att det är deras hund som dött och inte dottern. Alltså har poliserna fortfarande inte lyckats framföra sitt dystra budskap och det ska visa sig vara väldigt svårt att göra det. Föräldrarna verkar inte ha alla hästar i stallet och allting kompliceras av en kyrkoherde (Per Svensson) som ska visa sitt stöd och en pedofiljagande feminist (Kajsa Ernst) som stöter ihop med poliserna gång på gång.
I vanlig farsordning blir det ett myller av förväxlingar, men det blir dessvärre aldrig riktigt kul. Det dröjer länge innan det första riktigt roliga skämtet kommer och jag skrattar egentligen mest åt en scen där Robert Gustafsson lämnas ensam på scenen och framför en liten dialog där han illustrerar hur han skulle vilja föra ett samtal med den avlidnes pappa. Det jag skrattar åt är förstås att Gustafsson plockar fram sin "gamle man"-röst.
I och för sig innehåller farsen en final som man kanske inte hade lyckats förutse som är skojig på sitt sätt, men i det stora hela så blir jag aldrig kompis med "Lögn i helvete!". Någon skrattfest, som omslaget utlovar, blir det inte hemma hos mig.
Robert Gustafsson och Peter Dalle spelar två engelska poliser som fått det jobbiga uppdraget att meddela en familj att deras dotter har dött i en bilolycka på självaste julafton. Farsen inleds med att de båda poliserna käftar med varandra i en kvart om vem som ska plinga på dörren och vad de i så fall ska säga. När de väl lyckats trycka på ringklockan så hinner de inte framföra sitt ärende innan de gamla föräldrarna (Sten Ljunggren och Anita Ekström) dragit sina egna slutsatser: hon är död.
Men, ska det visa sig, efter lite tjabbel: de tror att det är deras hund som dött och inte dottern. Alltså har poliserna fortfarande inte lyckats framföra sitt dystra budskap och det ska visa sig vara väldigt svårt att göra det. Föräldrarna verkar inte ha alla hästar i stallet och allting kompliceras av en kyrkoherde (Per Svensson) som ska visa sitt stöd och en pedofiljagande feminist (Kajsa Ernst) som stöter ihop med poliserna gång på gång.
I vanlig farsordning blir det ett myller av förväxlingar, men det blir dessvärre aldrig riktigt kul. Det dröjer länge innan det första riktigt roliga skämtet kommer och jag skrattar egentligen mest åt en scen där Robert Gustafsson lämnas ensam på scenen och framför en liten dialog där han illustrerar hur han skulle vilja föra ett samtal med den avlidnes pappa. Det jag skrattar åt är förstås att Gustafsson plockar fram sin "gamle man"-röst.
I och för sig innehåller farsen en final som man kanske inte hade lyckats förutse som är skojig på sitt sätt, men i det stora hela så blir jag aldrig kompis med "Lögn i helvete!". Någon skrattfest, som omslaget utlovar, blir det inte hemma hos mig.
EXTRAMATERIALET
Som extramaterial finns en kort men givande titt bakom kulisserna. Just det uttrycket får ju en helt annan betydelse när det handlar om en teateruppsättning.
TRE SAKER
1. Den svenska översättningen av denna hyfsat nyskrivna engelska fars står Hasse Alfredsson för.
2. Jag tycker det alltid låter så konstigt när karaktärerna har ovanliga engelska namn. Man borde väl kunna översätta dem på något sätt även om man behåller originalmiljön? Föräldrarna heter till exempel Balthasar (vilket Robert Gustafssons karaktär aldrig kommer ihåg) och Garson.
3. Lustigt nog har poliserna fått nya engelska namn. I originalet "The Lying Kind" heter de Blunt och Gobbel, här heter de Cross och Johnson.
2. Jag tycker det alltid låter så konstigt när karaktärerna har ovanliga engelska namn. Man borde väl kunna översätta dem på något sätt även om man behåller originalmiljön? Föräldrarna heter till exempel Balthasar (vilket Robert Gustafssons karaktär aldrig kommer ihåg) och Garson.
3. Lustigt nog har poliserna fått nya engelska namn. I originalet "The Lying Kind" heter de Blunt och Gobbel, här heter de Cross och Johnson.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Robert Gustafsson (11)
Robert Gustafsson (11)
