Starten på ett obegripligt filmskapande
FILMENVi har nästan onödigt många recensioner av den franska filmskaparen Jean Rollin i arkivet, och ingen av dem är någon hyllning. Det är med andra ord en man som inte faller oss i smaken, men i andra kretsar är han hyllad och uppskattad. Det är tur att man kan ha olika åsikter.
Rollin satte formen för sitt filmskapande redan i denna svartvita debutfilm från 1968: ett obegripligt manus med så många möjligheter som bara går att visa nakna kvinnobröst, och det hela i vampyrmiljö.
"Rape of the Vampire" består av två delar - den första delen skilldrar fyra systrar som påstår att de är vampyrer och några forskare som försöker förklara att de inte är det, för något sådant finns inte, medan den andra introducerar ett helt menageri av nya karaktärer med en vampyrdrottning i spetsen som försöker få den odöda rasen att dominera världen, samtidigt som några andra forskare jobbar med ett botemedel mot "vampyrismen".
Att de två delarna skiljer sig så åt beror på att den första halvtimmesdelen var Rollins originalfilm, en kortfilm som sedan fick en nästan helt fristående fortsättning i ytterligare en timme för att filmen skulle kunna visas på bio. Av en ren slump, tillföljd av studentrevolutionen 1968, blev "Rape of the Vampire" en av få filmer som visades på bio vilket gjorde den till en oväntad succé.
Dock är det är stört omöjligt att hänga med i vad som händer, speciellt som karaktärerna som introduceras i den andra hälften framstår som ett gäng LSD-trippande konststudenter som spelar över, agerar oseriöst och flummigt. Man kan kanske skylla allting på att den gjordes under den minst sagt spännande perioden under slutet av 60-talet och den här typen av filmer i ett friare format var betydligt vanligare och mer eller mindre normala, men idag känner jag mig inte alls med i matchen.
Ibland får jag intrycket av att Rollin sökt efter symboliska bilder i stället för en story som fungerar (under andra hälften känns det nästan som manus skrivits efterhand), och just den biten av hans filmskapande kan jag faktiskt uppskatta. Jag inser att det finns en konstnärlig poäng i det han gör, men jag är inte alls mottaglig för den.
Rollin satte formen för sitt filmskapande redan i denna svartvita debutfilm från 1968: ett obegripligt manus med så många möjligheter som bara går att visa nakna kvinnobröst, och det hela i vampyrmiljö.
"Rape of the Vampire" består av två delar - den första delen skilldrar fyra systrar som påstår att de är vampyrer och några forskare som försöker förklara att de inte är det, för något sådant finns inte, medan den andra introducerar ett helt menageri av nya karaktärer med en vampyrdrottning i spetsen som försöker få den odöda rasen att dominera världen, samtidigt som några andra forskare jobbar med ett botemedel mot "vampyrismen".
Att de två delarna skiljer sig så åt beror på att den första halvtimmesdelen var Rollins originalfilm, en kortfilm som sedan fick en nästan helt fristående fortsättning i ytterligare en timme för att filmen skulle kunna visas på bio. Av en ren slump, tillföljd av studentrevolutionen 1968, blev "Rape of the Vampire" en av få filmer som visades på bio vilket gjorde den till en oväntad succé.
Dock är det är stört omöjligt att hänga med i vad som händer, speciellt som karaktärerna som introduceras i den andra hälften framstår som ett gäng LSD-trippande konststudenter som spelar över, agerar oseriöst och flummigt. Man kan kanske skylla allting på att den gjordes under den minst sagt spännande perioden under slutet av 60-talet och den här typen av filmer i ett friare format var betydligt vanligare och mer eller mindre normala, men idag känner jag mig inte alls med i matchen.
Ibland får jag intrycket av att Rollin sökt efter symboliska bilder i stället för en story som fungerar (under andra hälften känns det nästan som manus skrivits efterhand), och just den biten av hans filmskapande kan jag faktiskt uppskatta. Jag inser att det finns en konstnärlig poäng i det han gör, men jag är inte alls mottaglig för den.
EXTRAMATERIALET
Lite trailers och bilder.
TRE SAKER
1. Vampyrmyten är det som vanligt lite si sådär med när det gäller Rollin. När vampyrsystrarna sitter inomhus tål de inte dagsljus, men i andra scener kan de vara ute och knalla under solen utan problem.
2. Mot slutet av filmen dyker ett band upp och spelar någon knasig frijazz. Ytterligare ett tydligt exempel på att filmen gjordes 1968.
3. Jag kan inte sticka under stolen med att franska 60-talstjejer var vansinnigt snygga, och då syftar jag inte enbart på de som på Rollins beställning tar av sig kläderna.
2. Mot slutet av filmen dyker ett band upp och spelar någon knasig frijazz. Ytterligare ett tydligt exempel på att filmen gjordes 1968.
3. Jag kan inte sticka under stolen med att franska 60-talstjejer var vansinnigt snygga, och då syftar jag inte enbart på de som på Rollins beställning tar av sig kläderna.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
