Kort och obegriplig Rollin
FILMENPå baksidan beskrivs "Lost in New York" som Jean Rollins mest personliga film, som är en hyllning till filmkonsten, litteraturen och fantasin.
Synd att det inte var en hyllning till berättarkonsten för filmen är totalt obegriplig. Nog för att Rollins filmer nästan alltid saknar logik och ett traditionellt berättande, men "Lost in New York" tar nästan priset.
Det är knappt så det finns någon story över huvud taget, det skulle i så fall vara de två unga kvinnor som tappat bort varandra i New York. Däremot finns det ett antal ramhistorier. I den första sitter en sorgeklädd gammal kvinna och minns när hon kunde se och när hon träffade en magisk flicka och hur deras Mångudinnastatyett tog dem med på äventyr. I nästa så får vi se just det, hur två små flickor bläddrar i en äventyrsbok och fantiserar om hur de är vuxna och är i New York. Och så får vi se det.
Vi får även se en mängd ologiska klipp och karaktärer som dyker upp. En kvinnlig rånare, en vampyr, en svart kvinna som i slutet av filmen både "blir statyetten" och dansar naken och om inte det är nog får vi se de unga kvinnorna i vita masker. Dessutom, för att komplicera det ännu mer, minst tre olika berättarröster.
Japp, där har ni den. Ärligt talat känns filmen som en betald semester där Rollin åkt till New York med ett par tjejer, filmat lite och sedan hittat på en story i efterhand. Någon annan förklaring till den här "filmen" har jag inte.
Även om jag tycker Rollin är hopplös så finns det alltid något poetiskt anslag i hans filmer som är intressant, men när han inte kan backa upp det med en story som har någon substans eller poäng så spelar det inte så stor roll.
Synd att det inte var en hyllning till berättarkonsten för filmen är totalt obegriplig. Nog för att Rollins filmer nästan alltid saknar logik och ett traditionellt berättande, men "Lost in New York" tar nästan priset.
Det är knappt så det finns någon story över huvud taget, det skulle i så fall vara de två unga kvinnor som tappat bort varandra i New York. Däremot finns det ett antal ramhistorier. I den första sitter en sorgeklädd gammal kvinna och minns när hon kunde se och när hon träffade en magisk flicka och hur deras Mångudinnastatyett tog dem med på äventyr. I nästa så får vi se just det, hur två små flickor bläddrar i en äventyrsbok och fantiserar om hur de är vuxna och är i New York. Och så får vi se det.
Vi får även se en mängd ologiska klipp och karaktärer som dyker upp. En kvinnlig rånare, en vampyr, en svart kvinna som i slutet av filmen både "blir statyetten" och dansar naken och om inte det är nog får vi se de unga kvinnorna i vita masker. Dessutom, för att komplicera det ännu mer, minst tre olika berättarröster.
Japp, där har ni den. Ärligt talat känns filmen som en betald semester där Rollin åkt till New York med ett par tjejer, filmat lite och sedan hittat på en story i efterhand. Någon annan förklaring till den här "filmen" har jag inte.
Även om jag tycker Rollin är hopplös så finns det alltid något poetiskt anslag i hans filmer som är intressant, men när han inte kan backa upp det med en story som har någon substans eller poäng så spelar det inte så stor roll.
EXTRAMATERIALET
Bland trailers och stillbilder finns faktiskt en gammal kortfilm av Rollin inklämd, "Les Pays Loins", en 16 minuter lång svartvit film från 1965. Någon direkt koppling till huvudfilmen hittar jag inte, förutom att denna handlar om ett par som tappat bort sig i ett främmande (arab?-)land, där ingen kan säga var de är.
Även om filmen är lite mer traditionell så finns det ingen poäng med den heller. Musiken är helknepig - filmen inleds med en superskön "deckarlåt", i mitten finns det något afrikanskt och så slutar filmen med en pampig orkestrering. Annars är miljöerna - som alltid - snygga (nästan enbart ruiner) och bildkvaliteten är mycket bättre än på den 24 år äldre "Lost in New York".
Även om filmen är lite mer traditionell så finns det ingen poäng med den heller. Musiken är helknepig - filmen inleds med en superskön "deckarlåt", i mitten finns det något afrikanskt och så slutar filmen med en pampig orkestrering. Annars är miljöerna - som alltid - snygga (nästan enbart ruiner) och bildkvaliteten är mycket bättre än på den 24 år äldre "Lost in New York".
TRE SAKER
1. "Lost in New York" är kategoriserad som skräck men det är det verkligen inte. Jag vet inte ens vilket fack man skulle sortera in filmen i - "surrealism" eller "flum" kanske.
2. Rollins starka kort är hans känsla för miljöer och här finns det gott om snygga sådana. Dock känner jag igen strandremsan som är med från minst en av hans tidigare filmer.
3. Skådespelarna i Rollins filmer brukar sällan vara de bästa man sett. Då kan ni tänka er barnskådespelare i en Rollin-film...
2. Rollins starka kort är hans känsla för miljöer och här finns det gott om snygga sådana. Dock känner jag igen strandremsan som är med från minst en av hans tidigare filmer.
3. Skådespelarna i Rollins filmer brukar sällan vara de bästa man sett. Då kan ni tänka er barnskådespelare i en Rollin-film...
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
