Tredje gången gillt, eller?
FILMENJag är ett stort fan av "The Grudge"-filmerna. Den första riktigt bra och även uppföljaren, "Grudge 2 - Förbannelsen", var riktigt bra. Förväntningarna var med andra ord rätt höga när jag drog igång den tredje filmen i serien. Levde den upp till förväntningarna då? Tyvärr inte. Visst, den är rätt okej och om man som jag gillar de två första filmerna kommer den i alla fall att duga bra som tidsfördriv. Och ska sanningen fram är den nog lite bättre än så.
Filmen tar vid där den förra slutade och vi återser Jake, den enda överlevande från förra filmen. Han sitter nu på ett mentalsjukhus där naturligtvis ingen tror på hans påstående om att det är en kvinna, som ingen annan kan se, är ute efter honom. Men som alltid i skräckfilmer blir det som han sagt och det dröjer inte länge innan hans varningar blir sanning och han går en ond bråd död till mötes.
Sen kastas vi tillbaka till huset där Jakes familj dog i den andra filmen. Byggnaden är nu nedgången och saknar hyresgäster i många av lägenheterna. Filmens huvudpersoner är Max och hans systrar Lisa och Rose. Max arbetar som fastighetsskötare i huset och lillasyster Rose har en allvarlig sjukdom som gör att hon emellanåt måste ha syrgas och absolut inte ska hetsa upp sig...
Så långt är allt väl men tyvärr dyker, Naoko, systern till kvinnan som blir mördad i första filmen (och på så vis drar igång förbannelsen) upp och påstår sig kunna bryta förbannelsen. Hon behöver dock Lisa och Roses hjälp för att göra det och det är nu det börjar gå fel. Detta upplägg känns nämligen inte alls logiskt. Eller jo, det känns kanske logiskt, men det känns inte speciellt kul. Det tar nämligen fokus från det som är så bra med "Grudge"-filmerna, de döda japanerna. Och jag kan inte svara på varför men de döda i "Grudge"-filmerna är obehagliga, riktigt obehagliga. Om det beror på att de hasar/kryper fram på ett väldigt obehagligt sätt, deras vithet eller det obehagliga ljud de ger ifrån sig låter jag vara osagt.
Och visst finns detsådana tillfällen även här men de är för få och när det gäller vitheten på våra lik har de tagit i lite för mycket. I några fall ser de mer vitmålade ut än döda och det är ju inte riktigt meningen.
Men trots detta är filmen sevärd även om den inte kommer i närheten av de tidigare filmerna, varken när det gäller handlingen eller olustkänsla. Kanske har man gjort vad man kan i den här filmserien i och med den här filmen och även om det är en sorgligt tanke är det kanske det rätta? Personligen är jag dock inte redo att ge upp än. Jag hoppas faktiskt på den uppföljare som man hintar om i filmens slut. Men då skulle jag vilja att man går tillbaka till den känslan som vi fick av de första filmerna.
Filmen tar vid där den förra slutade och vi återser Jake, den enda överlevande från förra filmen. Han sitter nu på ett mentalsjukhus där naturligtvis ingen tror på hans påstående om att det är en kvinna, som ingen annan kan se, är ute efter honom. Men som alltid i skräckfilmer blir det som han sagt och det dröjer inte länge innan hans varningar blir sanning och han går en ond bråd död till mötes.
Sen kastas vi tillbaka till huset där Jakes familj dog i den andra filmen. Byggnaden är nu nedgången och saknar hyresgäster i många av lägenheterna. Filmens huvudpersoner är Max och hans systrar Lisa och Rose. Max arbetar som fastighetsskötare i huset och lillasyster Rose har en allvarlig sjukdom som gör att hon emellanåt måste ha syrgas och absolut inte ska hetsa upp sig...
Så långt är allt väl men tyvärr dyker, Naoko, systern till kvinnan som blir mördad i första filmen (och på så vis drar igång förbannelsen) upp och påstår sig kunna bryta förbannelsen. Hon behöver dock Lisa och Roses hjälp för att göra det och det är nu det börjar gå fel. Detta upplägg känns nämligen inte alls logiskt. Eller jo, det känns kanske logiskt, men det känns inte speciellt kul. Det tar nämligen fokus från det som är så bra med "Grudge"-filmerna, de döda japanerna. Och jag kan inte svara på varför men de döda i "Grudge"-filmerna är obehagliga, riktigt obehagliga. Om det beror på att de hasar/kryper fram på ett väldigt obehagligt sätt, deras vithet eller det obehagliga ljud de ger ifrån sig låter jag vara osagt.
Och visst finns detsådana tillfällen även här men de är för få och när det gäller vitheten på våra lik har de tagit i lite för mycket. I några fall ser de mer vitmålade ut än döda och det är ju inte riktigt meningen.
Men trots detta är filmen sevärd även om den inte kommer i närheten av de tidigare filmerna, varken när det gäller handlingen eller olustkänsla. Kanske har man gjort vad man kan i den här filmserien i och med den här filmen och även om det är en sorgligt tanke är det kanske det rätta? Personligen är jag dock inte redo att ge upp än. Jag hoppas faktiskt på den uppföljare som man hintar om i filmens slut. Men då skulle jag vilja att man går tillbaka till den känslan som vi fick av de första filmerna.
EXTRAMATERIALET
Inget alls.
TRE SAKER
1. Trots det jag skrev tidigare så får vi en del scener där vi får se de döda krypa och ge ifrån sig det där karaktäristiska ljudet.
2. Själva seansen för att ta död på förbannelsen har man verkligen misslyckats med. Visserligen blir de avbrutna, men ändå. Bättre borde man kunna.
3. Här är några förmodliga anledningar/bevis på att denna filmen inte är lika bra som de två innan. Detta är första filmen i serien som inte regisseras av Takashi Shimizu, första filmen som inte gick upp på bio i USA och första filmen som inte släpps i en unrated version på DVD.
2. Själva seansen för att ta död på förbannelsen har man verkligen misslyckats med. Visserligen blir de avbrutna, men ändå. Bättre borde man kunna.
3. Här är några förmodliga anledningar/bevis på att denna filmen inte är lika bra som de två innan. Detta är första filmen i serien som inte regisseras av Takashi Shimizu, första filmen som inte gick upp på bio i USA och första filmen som inte släpps i en unrated version på DVD.
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
DVD
Matthew Knight (3)
Matthew Knight (3)
