Bättre än vad den egentligen är
FILMENSå kallade "snuff-filmer" är något av en myt. Vad som åsyftas är kommersiellt gjorda filmer där människor mördas på riktigt, men några sådana existerar inte. Dokumentära filmer med avrättningar finns så klart, men det är inte samma sak. Termen som sådan användes för första gången 1971 i en bok av Ed Sanders - "The Family: The Story of Charles Manson's Dune Buggy Attack Battalion" - där han hävdade att Mansonfamiljen spelade in just en sådan film.
Lustigt nog finns det en koppling mellan den incidenten och den här filmen. Utgångspunkten är nämligen en privat fest 1975 i filmskaparen Boris Arkadins (Jeroen Krabbé) jättehus. Här har lite folk samlats för en specialvisning av hans otäcka skräckfilm "Premature Burial". Strax efter att Arkadin tvingats lämna huset intas det av satanister som helt sonika har ihjäl alla de kan hitta, inklusive Arkadins gravida fru. Tyngd av situationen drar sig Arkadin tillbaka från filmbranschen och gömmer sig i huset.
30 år senare har han beslutat sig för att göra en ny film och tänkbara skådespelare kallas till huset för provinspelningar. De tilldelas karaktärer som är de som befann sig på festen den där olycksaliga natten och filmandet startar omedelbart med dolda kameror och sändning på Internet. Men strax börjar skådespelarna bli blodigt mördade mitt framför publikens ögon. En av dem som sitter och tittar är Jack (Joe Reegan) vars flickvän Wendy (Lisa Enos) är i huset i rollen som Arkadins fru, och han bestämmer sig för att komma till hennes undsättning. Men sker det som händer i huset på riktigt eller är det bara filminspelning?
Bland IMDB:s läsarkommentarer till filmen råder det diskussioner huruvida filmen är genialisk eller urusel, och jag vacklar själv mellan dessa två motsatser. Hur man än ser på saken har "Candyman"-regissören Bernard Rose gjort en film som vrider och vänder på vad en film egentligen är genom att skruva till plotten så den stundtals blir kass och totalt urflippad, men ändå faller på rätt plats i slutet. Nu krävs det visserligen mer än lite lek med formatet för att en film ska bli "genialisk" i mina ögon, men i och med att jag ändå är osäker på vad jag egentligen tycker så kan jag inte avfärda den som urusel heller. Knepigt.
Rent krasst sett är det ingen bra film. Skådespelet är amatörmässigt och det är mer fånigt än otäckt överlag. Samtidigt så kan jag inte låta bli att känna att det faktiskt är en poäng med allt det dåliga när filmen väl är över. Filmen slutar nämligen med en scen som ställer allt på ända, vilket alltså gör att filmen blir lite bättre än vad den egentligen är.
Lustigt nog finns det en koppling mellan den incidenten och den här filmen. Utgångspunkten är nämligen en privat fest 1975 i filmskaparen Boris Arkadins (Jeroen Krabbé) jättehus. Här har lite folk samlats för en specialvisning av hans otäcka skräckfilm "Premature Burial". Strax efter att Arkadin tvingats lämna huset intas det av satanister som helt sonika har ihjäl alla de kan hitta, inklusive Arkadins gravida fru. Tyngd av situationen drar sig Arkadin tillbaka från filmbranschen och gömmer sig i huset.
30 år senare har han beslutat sig för att göra en ny film och tänkbara skådespelare kallas till huset för provinspelningar. De tilldelas karaktärer som är de som befann sig på festen den där olycksaliga natten och filmandet startar omedelbart med dolda kameror och sändning på Internet. Men strax börjar skådespelarna bli blodigt mördade mitt framför publikens ögon. En av dem som sitter och tittar är Jack (Joe Reegan) vars flickvän Wendy (Lisa Enos) är i huset i rollen som Arkadins fru, och han bestämmer sig för att komma till hennes undsättning. Men sker det som händer i huset på riktigt eller är det bara filminspelning?
Bland IMDB:s läsarkommentarer till filmen råder det diskussioner huruvida filmen är genialisk eller urusel, och jag vacklar själv mellan dessa två motsatser. Hur man än ser på saken har "Candyman"-regissören Bernard Rose gjort en film som vrider och vänder på vad en film egentligen är genom att skruva till plotten så den stundtals blir kass och totalt urflippad, men ändå faller på rätt plats i slutet. Nu krävs det visserligen mer än lite lek med formatet för att en film ska bli "genialisk" i mina ögon, men i och med att jag ändå är osäker på vad jag egentligen tycker så kan jag inte avfärda den som urusel heller. Knepigt.
Rent krasst sett är det ingen bra film. Skådespelet är amatörmässigt och det är mer fånigt än otäckt överlag. Samtidigt så kan jag inte låta bli att känna att det faktiskt är en poäng med allt det dåliga när filmen väl är över. Filmen slutar nämligen med en scen som ställer allt på ända, vilket alltså gör att filmen blir lite bättre än vad den egentligen är.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Det finns två referenser till "The Shining" i filmen. Dels skymtas Stephen Kings bok lite snabbt och dels yppas repliken "(I've) always been the caretaker".
2. Generalfelet avseende hemsidor på film finns i "Snuff Movie". När Jack surfar in på filmen i filmens hemsida kan man i adressfältet se att sidorna ligger lokalt på datorn och inte på nätet. Dessutom ligger de på Lisa Enos dator, eftersom hennes namn syns i adressen.
3. John Malkovich skulle ursprungligen gjort huvudrollen som Boris Arkadin, men hoppade av två dagar innan inspelningsstart varvid Jeroen Krabbé ryckte in.
2. Generalfelet avseende hemsidor på film finns i "Snuff Movie". När Jack surfar in på filmen i filmens hemsida kan man i adressfältet se att sidorna ligger lokalt på datorn och inte på nätet. Dessutom ligger de på Lisa Enos dator, eftersom hennes namn syns i adressen.
3. John Malkovich skulle ursprungligen gjort huvudrollen som Boris Arkadin, men hoppade av två dagar innan inspelningsstart varvid Jeroen Krabbé ryckte in.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Jeroen Krabbé (4)
Jeroen Krabbé (4)
