Film som aldrig slutar vara relevant

FILMEN

Det spelar ingen roll hur många filmer som görs om hanteringen av judarna under det andra världskriget — det slutar aldrig att vara relevant eller viktigt. Exakt samma sak händer fortfarande, även om det inte handlar om nazister och judar, och vi har nyligen haft framgångar för ett svenskt politiskt parti vars historia kan spåras till de människor som beter sig så fruktansvärt illa i "The Pianist" från 2002.

Jag har under åren sett ett antal filmer på ämnet i olika kvaliteter. Där en annars gripande och välgjord film som "Mannen utan öde" inte riktigt lyckades gripa tag om mig, gör "The Pianist" det verkligen. Kanske är det för att storyn är dubbelt verklighetsbaserad. Titelns pianist, Wladyslaw Szpilman (Adrien Brody), var i allra högsta grad en verklig person, som överlevde krigets elände och skrev ner sitt öde i en bok. Han dog 88 år gammal, två år innan Roman Polanski, som själv har erfarenheter från det andra världskriget, gjorde filmen. Vissa händelser i filmen är alltså baserade på Polanskis upplevelser.

Szpielman rankas som Polens bästa pianist, "kanske världens", och försörjer sig genom att spela stycken för Warzawa radio. Utanför studiofönstret har nazisterna redan invaderat staden och snart kommer skyltarna: "Inga judar i denna restaurang", snart kommer de nya reglerna: judarna måste bära armbindlar, judarna måste flytta in i ett ghetto och så vidare. Szpielmans familj håller ihop så gott det går, men kriget slår ut i full skala och både hoppet och pengarna försvinner för varje minut. Till slut separeras Szpielman från sin familj när de skickas iväg till arbetslägren, och från och med den tidpunkten handlar det bara om en sak: att överleva.

Både Adrien Brody, Roman Polanski och manusförfattaren Ronald Harwood kammade hem varsin Oscar för sina insatser och det är inte svårt att förstå varför. Filmmakarna har gjort en vansinnigt gripande historia som verkligen kryper in under skinnet, och Brody har gjort den roll han hamnar i historieböckerna för. Det är rent ut sagt ett jävla helvete Szpielman går igenom och jag förstår ärligt talat inte hur han överlevde.

Filmen är väldigt lång, den känns lång och ska också vara lång, för det som berättas ska kännas exakt så plågsamt som det gör. Det är oerhört viktigt att filmer av det här slaget fortfarande görs. Hur jobbig filmen än är att se och hur illa till mods den gör mig, så får jag ändå en känsla av glädje. Jag är glad över att jag kan få hur många mål varm mat jag vill. Jag är glad över att jag kan lägga mig om kvällen och veta att inget ont väntar mig när jag vaknar. Jag är glad över att jag kan titta ut genom mina fönster och inte se soldater avrätta oskyldiga människor på gatan. Jag är glad över att det värsta oväsen jag kan drabbas av är en granne som borrar i väggen en lördagsmorgon och inte en bomb som slår ner i kvarteret bredvid.

Szpielmans glädje genom eländet är musiken. Vid ett tillfälle, när han slussas runt bland en massa olika lägenheter för att gömma sig, hamnar han i ett rum med ett piano. Men han kan inte spela på det för att det skulle avslöja honom. Så han spelar i luften ovanför tangenterna och både vi och han hör tonerna och både vi och han får någon sorts styrka av det.

"The Pianist" är ett mästerverk.


EXTRAMATERIALET

Det finns faktiskt ett menyval som heter "Bonusmaterial", men klickar man in sig där finns det bara möjligheter att konfigurera ljud och bild. Jag tror inte detta är specifikt för filmen och blir lite förvånad, speciellt över att det ligger under denna rubrik.


TRE SAKER

1. Det är egentligen bara två saker i historien som jag inte är så förtjust i. Det ena är att Szpielmans bror framställs så sur och negativ. Det känns som att ett sådant beteende förmodligen läggs åt sidan i den situation bröderna befann sig i. Det andra är att man inte skildrar Szpielmans sorg efter sin familj, som sannolikt plågade honom något enormt. Visserligen finns det en scen direkt efter att de har separerats som säger det mesta.

2. Nazisterna är fruktansvärda i filmen och när en soldat väl lättar upp lite får han ändå in en liten gliring som anspelar på judarnas påstådda ekonomiska färdigheter. Mot slutet av filmen dyker det dock upp en lite mer sympatisk nazist spelad av Thomas Kretschmann som ger lite balans.

3. Adrien Brody var vid 29 års ålder den yngsta skådespelare som vunnit Oscarstatyetten för bästa manliga huvudroll.


ANDERS JAKOBSON (2010-10-14)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

Relaterade recensioner (3)
20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: Blu-ray
Region: B
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2010
Bolag: Universal
Tema: Oscarsvinnare
Ljud: DTS-HD MA 5.1
Bild: 1080p High Definition 1.85:1
Fler recensioner i med skådespelarna i filmen:
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN MAJ
12 SENASTE
ACTIONFILMERNA