En diagnos och inte mycket mer
FILMENKlichéer och logiska luckor staplas högt när Milla Jovovich tar sig an en gråtande mördare i denna välproducerade men trista thriller. Regissören och manusförfattaren Julien Magnat har en hyfsad utgångspunkt för en rafflande nagelbitare som dessvärre bara mynnar ut i trista förvecklingar vi sett tusen gånger förut.
Berättelsen handlar om småskolelärarinnan Anna (Jovovich), som förlorar förmågan att känna igen ansikten sen hon nätt och jämnt undkommit att falla offer för en galen seriemördare känd av allmänheten som Tearjerk Jack (han gråter på sina offer, av en anledning som inte förklaras mer än i förbigående och som jag redan glömt). Som ett resultat av detta kan hon varken minnas angriparens ansikte eller känna igen sina egna anhöriga. Situationen utvecklas snabbt till en mardröm när mördaren kommer tillbaka för att inleda en djävulsk katt- och råtta-lek med henne.
Annas åkomma är baserad på den verkliga diagnosen prosopagnosi, eller ansiktsblindhet. Filmen förmedlar detta tillstånd till publiken genom att låta samma karaktärer spelas av olika skådespelare för att göra oss lika förvirrade som huvudpersonen. Det är ett intressant grepp som lyckas skapa viss spänning i ett par scener, men med detta följer också viss förvirring och en del situationer som blir rakt av löjliga i sitt tänjande av trovärdigheten.
Hur rimligt är det exempelvis att det skulle vara totalt omöjligt att i finalen skilja på pojkvännen och mördaren bara för att de råkar ha liknande kläder på sig? Och vad tänker man som manusförfattare när man till sin films upplösning väljer ett koncept som tjatats och parodierats till döds redan för årtionden sen?
Att karaktärernas ansikten ständigt byts ut fungerar trots allt bättre än man kan tro. Men det finns inte mycket till film att hänga upp denna gimmick på, och i kombination med en stundtals intill irritation överspelande Jovovich blir det svårt att få tålamodet att räcka filmen igenom. Gudarna ska veta att snabbspolningsknappen såg bra lockande ut 40 minuter in i denna generiska soppa.
Milla Jovovich är lite av en direkt till dvd-drottning för 2000-talet, och "Faces in the Crowd", som hon är medproducent till, gör föga för att ändra på den saken. Jag är övertygad om att tanken bakom filmen var god, men detta går helt enkelt inte att rekommendera.
Berättelsen handlar om småskolelärarinnan Anna (Jovovich), som förlorar förmågan att känna igen ansikten sen hon nätt och jämnt undkommit att falla offer för en galen seriemördare känd av allmänheten som Tearjerk Jack (han gråter på sina offer, av en anledning som inte förklaras mer än i förbigående och som jag redan glömt). Som ett resultat av detta kan hon varken minnas angriparens ansikte eller känna igen sina egna anhöriga. Situationen utvecklas snabbt till en mardröm när mördaren kommer tillbaka för att inleda en djävulsk katt- och råtta-lek med henne.
Annas åkomma är baserad på den verkliga diagnosen prosopagnosi, eller ansiktsblindhet. Filmen förmedlar detta tillstånd till publiken genom att låta samma karaktärer spelas av olika skådespelare för att göra oss lika förvirrade som huvudpersonen. Det är ett intressant grepp som lyckas skapa viss spänning i ett par scener, men med detta följer också viss förvirring och en del situationer som blir rakt av löjliga i sitt tänjande av trovärdigheten.
Hur rimligt är det exempelvis att det skulle vara totalt omöjligt att i finalen skilja på pojkvännen och mördaren bara för att de råkar ha liknande kläder på sig? Och vad tänker man som manusförfattare när man till sin films upplösning väljer ett koncept som tjatats och parodierats till döds redan för årtionden sen?
Att karaktärernas ansikten ständigt byts ut fungerar trots allt bättre än man kan tro. Men det finns inte mycket till film att hänga upp denna gimmick på, och i kombination med en stundtals intill irritation överspelande Jovovich blir det svårt att få tålamodet att räcka filmen igenom. Gudarna ska veta att snabbspolningsknappen såg bra lockande ut 40 minuter in i denna generiska soppa.
Milla Jovovich är lite av en direkt till dvd-drottning för 2000-talet, och "Faces in the Crowd", som hon är medproducent till, gör föga för att ändra på den saken. Jag är övertygad om att tanken bakom filmen var god, men detta går helt enkelt inte att rekommendera.
EXTRAMATERIALET
En making of-film som genast bekräftar den misstanke man har genom hela "Faces in the Crowd": att dess manus kom till enbart därför att dess författare stött på diagnosen prosopagnosi någonstans och tyckt att det varit ett häftigt koncept för en film. Mest spännande i övrigt är en kortfattad diskussion om de dubbelgångare man använde sig av när samma karaktär skulle gestaltas av olika personer. Alla är överens om att "Faces in the Crowd" har ett fantastiskt manus och är en underbar film.
TRE SAKER
1. Julian McMahon spelar en ensamvarg till snut som naturligtvis blir Annas kärleksintresse innan filmen är över, som kanske eller kanske inte är mördaren och som i alla aspekter är en vandrande kliché.
2. En av de största missarna med filmens behandling av ansiktsblindheten är att man totalt ignorerat det faktum att huvudpersonen fortfarande borde känna igen olika röster.
3. Till filmens försvar vill jag säga att det i dag måste vara en otroligt stor utmaning att göra en spännande och fräsch thriller. Jag kan inte komma ihåg när jag senast såg en sådan.
2. En av de största missarna med filmens behandling av ansiktsblindheten är att man totalt ignorerat det faktum att huvudpersonen fortfarande borde känna igen olika röster.
3. Till filmens försvar vill jag säga att det i dag måste vara en otroligt stor utmaning att göra en spännande och fräsch thriller. Jag kan inte komma ihåg när jag senast såg en sådan.
JOEL FORNBRANT (2012-07-28)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Milla Jovovich (13)
Milla Jovovich (13)
