Kärlek mellan självupptagna människor
FILMENRegissören Ira Sachs vill tillsammans med sin medkollaboratör på manussidan, Mauricio Zacharias, kanske berätta något om äldre generationers kärlek i en värld anpassad för unga. Kanske vill de ge en känga åt de sociala system vi (läs: USA) byggt upp eller hur det fortfarande finns så stor diskriminering mot HBTQ-personer på så många områden. Jag skriver "kanske", för hela den här filmen är klädd i en slags melankoli med nedslipade hörn och kanter som gör att jag inte blir klok på vad den vill förmedla.
Filmen inleds med att Ben (John Lithgow) och George (Alfred Molina) gifter sig efter 39 år tillsammans. Med vid ceremonin finns en stor skara vänner och släktingar som alla gläds med paret. Giftermålet blir dock början till slutet på idyllen för flera av de inblandade. George får sparken från sitt jobb som musiklärare på en katolsk skola och anledningen är att skolledningen i och med vigseln fått nys om att han är homosexuell. Utan jobb tvingas de flytta från sin lägenhet och medan de letar nytt separeras det nygifta paret. Ben hamnar hos sin släkting med familj medan George får låna en soffa hos ett ungt gaypar och någonstans här förväntar jag mig att dramat ska kunna ta sin början och det verkar gå i den riktningen inledningsvis. Separationen tär oerhört på de två huvudkaraktärerna, allra mest på Ben som ser ut att förtvina utan sin make och deras inrutade liv. Bens släkting och dennes familj visar att det är en sak att älska en person på bekvämt avstånd och en helt annan sak att öppna hjärterummet på allvar. Ben blir en belastning för både mamman, utmärkt spelad av Marisa Tomei, och tonårssonen spelad av Charlie Tahan och den enda som inte märker något är pappan tillika Bens släkting som aldrig är hemma och behöver ta itu med något. Ingen mår bra, ingen vill vara där de är och framförallt vill de inte ha Ben där.
Det som verkligen sticker ut är de fantastiska rolltolkningarna av John Lithgow och Alfred Molina. Från första bildrutan verkar de så bekväma i sina roller att det är omöjligt att tro att de inte levt närmare 40 år med varandra. Små blickar som säger hela meningar, rörelser och uttryckssätt som får mig att glömma allt dessa herrar gjort på vita duken genom åren. Det är definitivt de finaste rollprestationerna jag sett i år. Men medan det finns något djupt rörande med huvudpersonerna, speciellt med John Lithgows karaktär, så når inte budskapet eller berättelsen fram till mig. Det finns ett frö till en kärna i Marisa Tomeis frustration över att tvingas ta hand om makens släkting men det känns inte som att det är det filmen vill prata om. Det pågår något inom tonårssonen men vi får bara glimtar av det. Vidare retas vårt intresse av den ständigt frånvarande pappan och Georges frustration över att hans älskade kyrka vänt honom ryggen. Men inget av det där blir något mer än lösa trådar som fladdrar runt till tonerna av Chopin och sedan aldrig följs upp. Och vad i hela friden handlade egentligen grejen med de franska böckerna om?
Jag vill gärna att draman ska, utöver att berätta något, också ha ett budskap och jag känner att det saknas här. Filmen påbörjar flera historier men följer inte upp någon. Om man inte vill måla världen nattsvart förstås. För då kan jag se att budskapet är att människor är självupptagna, samhället är grymt och riktig djuplodande, äkta kärlek krossas obarmhärtigt förr eller senare. Ur den synvinkeln är den här filmen någorlunda givande, men då är det också en av de sorgligaste filmer jag sett på bra länge.
Filmen inleds med att Ben (John Lithgow) och George (Alfred Molina) gifter sig efter 39 år tillsammans. Med vid ceremonin finns en stor skara vänner och släktingar som alla gläds med paret. Giftermålet blir dock början till slutet på idyllen för flera av de inblandade. George får sparken från sitt jobb som musiklärare på en katolsk skola och anledningen är att skolledningen i och med vigseln fått nys om att han är homosexuell. Utan jobb tvingas de flytta från sin lägenhet och medan de letar nytt separeras det nygifta paret. Ben hamnar hos sin släkting med familj medan George får låna en soffa hos ett ungt gaypar och någonstans här förväntar jag mig att dramat ska kunna ta sin början och det verkar gå i den riktningen inledningsvis. Separationen tär oerhört på de två huvudkaraktärerna, allra mest på Ben som ser ut att förtvina utan sin make och deras inrutade liv. Bens släkting och dennes familj visar att det är en sak att älska en person på bekvämt avstånd och en helt annan sak att öppna hjärterummet på allvar. Ben blir en belastning för både mamman, utmärkt spelad av Marisa Tomei, och tonårssonen spelad av Charlie Tahan och den enda som inte märker något är pappan tillika Bens släkting som aldrig är hemma och behöver ta itu med något. Ingen mår bra, ingen vill vara där de är och framförallt vill de inte ha Ben där.
Det som verkligen sticker ut är de fantastiska rolltolkningarna av John Lithgow och Alfred Molina. Från första bildrutan verkar de så bekväma i sina roller att det är omöjligt att tro att de inte levt närmare 40 år med varandra. Små blickar som säger hela meningar, rörelser och uttryckssätt som får mig att glömma allt dessa herrar gjort på vita duken genom åren. Det är definitivt de finaste rollprestationerna jag sett i år. Men medan det finns något djupt rörande med huvudpersonerna, speciellt med John Lithgows karaktär, så når inte budskapet eller berättelsen fram till mig. Det finns ett frö till en kärna i Marisa Tomeis frustration över att tvingas ta hand om makens släkting men det känns inte som att det är det filmen vill prata om. Det pågår något inom tonårssonen men vi får bara glimtar av det. Vidare retas vårt intresse av den ständigt frånvarande pappan och Georges frustration över att hans älskade kyrka vänt honom ryggen. Men inget av det där blir något mer än lösa trådar som fladdrar runt till tonerna av Chopin och sedan aldrig följs upp. Och vad i hela friden handlade egentligen grejen med de franska böckerna om?
Jag vill gärna att draman ska, utöver att berätta något, också ha ett budskap och jag känner att det saknas här. Filmen påbörjar flera historier men följer inte upp någon. Om man inte vill måla världen nattsvart förstås. För då kan jag se att budskapet är att människor är självupptagna, samhället är grymt och riktig djuplodande, äkta kärlek krossas obarmhärtigt förr eller senare. Ur den synvinkeln är den här filmen någorlunda givande, men då är det också en av de sorgligaste filmer jag sett på bra länge.
EXTRAMATERIALET
En "The making of"-film klockar in på dryga 20 minuter och innehåller förutom de sedvanliga karaktärsbeskrivningarna och ryggdunkningarna en hel del intressant. Speciellt om man vill lära sig mer olika sätt att arbeta med regi. Paketet fortsätter med en frågestund inför publik med regissör och några skådespelare samt en kommentarspår med Ira Sachs och John Lithgow och Alfred Molina.
Att se alla dessa saker efter varandra ger en hel del upprepningar tyvärr och inget man gör i en sittning. Ser jag det i stället som att extramaterialet är indelat i hur intresserad tittaren är av filmen ser det alldeles utmärkt ut. Har du ett måttligt intresse räcker det med frågestunden och vill du göra en rejäl djupdykning är kommentarspåret det givna valet. För de flesta skulle jag dock tro att bakom kulisserna-filmen räcker gott och väl. På det viset ett tunt, men välavvägt paket.
Att se alla dessa saker efter varandra ger en hel del upprepningar tyvärr och inget man gör i en sittning. Ser jag det i stället som att extramaterialet är indelat i hur intresserad tittaren är av filmen ser det alldeles utmärkt ut. Har du ett måttligt intresse räcker det med frågestunden och vill du göra en rejäl djupdykning är kommentarspåret det givna valet. För de flesta skulle jag dock tro att bakom kulisserna-filmen räcker gott och väl. På det viset ett tunt, men välavvägt paket.
TRE SAKER
1. Bens tavlor i filmen målades av Boris Torres. Boris är gift med regissören Ira Sachs.
2. Jag gillar fotot i filmen. Det är väldigt mycket vår och väldigt mycket New York.
3. I slutscenen ska Charlie Tahans karaktär rulla iväg på skateboard med en jämnårig tjej. När scenen skulle filmas visade det sig att tjejen i fråga inte kunde åka skateboard. Mitt i förvirringen susade en annan tjej förbi på sin bräda och en producent kastade sig in i en skåpbil och förföljde henne i mer än tre kvarter innan han kom ikapp henne och kunde fråga om hon ville vara med i en film. Hon tackade ja och resten är filmhistoria.
2. Jag gillar fotot i filmen. Det är väldigt mycket vår och väldigt mycket New York.
3. I slutscenen ska Charlie Tahans karaktär rulla iväg på skateboard med en jämnårig tjej. När scenen skulle filmas visade det sig att tjejen i fråga inte kunde åka skateboard. Mitt i förvirringen susade en annan tjej förbi på sin bräda och en producent kastade sig in i en skåpbil och förföljde henne i mer än tre kvarter innan han kom ikapp henne och kunde fråga om hon ville vara med i en film. Hon tackade ja och resten är filmhistoria.
THOMAS HELSING (2015-06-09)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
John Lithgow (16)
John Lithgow (16)
