Filosofiskt om tid under lakanet
FILMENDen del av mig som fortfarande efter alla dessa år drömmer om att bli roman- eller manusförfattare har då och då i tanken återkommit till en historia om ett spöke som blir kvar och betraktar sina forna nära och kära genom väggar av glas. Det finns säkert en sådan historia, och "A Ghost Story" är faktiskt snarlik.
Om filmen hade fått en svensk titel hade "Spökehistoria" eller "Ett spökes historia" varit lämpligt för filmen handlar just om ett spöke som blir kvar. I det här fallet - som ni kan se av omslagsbilden - i den klassiska "lakan över huvudet"-gestalten. För mig är det helt genialt att välja detta utseende och det är så snyggt gjort i filmen att det blir otroligt slagkraftiga bilder så fort denna lakangestalt är i bild.
C (Casey Affleck) och M (Rooney Mara) är ett par som bor i ett gammalt slitet hus. Hon vill flytta därifrån medan han vill stanna. Han gillar historien i huset. Deras historia. Trots det bestämmer M att de ska flytta. Kanske är det ändå dags. Det knäpper, knarrar och är allmänt konstigt i huset. Som om det vore hemsökt.
Sedan händer det ofattbara. C dör i en bilolycka precis utanför huset och M får ta avsked på bårhuset. Hon tar en sista titt och drar sedan upp lakanet över hans huvud och lämnar sin älskade partner för sista gången. Men han lämnar inte henne. Han reser sig upp från britsen med lakanet över huvudet och går hem och betraktar henne i tystnad.
Större delen av filmen är fri från dialog. Det är även långa scener som får filmen att framstå som någon märklig blandning av David Lynch och Roy Andersson, för att göra en enkel jämförelse. Stundtals funderar jag på vad filmen egentligen vill berätta, men så byggs det in olika teman. Om sorg, där M gråtande hetsäter en hel paj under fyra minuter tills det tar stopp, om existens där Will Oldham håller en lång monolog, om och tid där spöket C ser tiden gå i det hus han varken vill eller kan lämna, och just tiden skruvas till så att vi kommer varvet runt på något vis och kanske får någon sorts förklaring till vad det hela handlar om.
"A Ghost Story" är en väldigt annorlunda film. Fantastiskt vackert gjord och tänkvärd på ett sätt som tenderar att bli aningens för existentiellt och filosofiskt för min smak, men som ändå triggar igång mina egna tankar och känslor och därför absolut fyller sitt syfte. Det gör att filmen växer rejält under de 90 minuter den pågår och fortsätter att växa efteråt.
Om filmen hade fått en svensk titel hade "Spökehistoria" eller "Ett spökes historia" varit lämpligt för filmen handlar just om ett spöke som blir kvar. I det här fallet - som ni kan se av omslagsbilden - i den klassiska "lakan över huvudet"-gestalten. För mig är det helt genialt att välja detta utseende och det är så snyggt gjort i filmen att det blir otroligt slagkraftiga bilder så fort denna lakangestalt är i bild.
C (Casey Affleck) och M (Rooney Mara) är ett par som bor i ett gammalt slitet hus. Hon vill flytta därifrån medan han vill stanna. Han gillar historien i huset. Deras historia. Trots det bestämmer M att de ska flytta. Kanske är det ändå dags. Det knäpper, knarrar och är allmänt konstigt i huset. Som om det vore hemsökt.
Sedan händer det ofattbara. C dör i en bilolycka precis utanför huset och M får ta avsked på bårhuset. Hon tar en sista titt och drar sedan upp lakanet över hans huvud och lämnar sin älskade partner för sista gången. Men han lämnar inte henne. Han reser sig upp från britsen med lakanet över huvudet och går hem och betraktar henne i tystnad.
Större delen av filmen är fri från dialog. Det är även långa scener som får filmen att framstå som någon märklig blandning av David Lynch och Roy Andersson, för att göra en enkel jämförelse. Stundtals funderar jag på vad filmen egentligen vill berätta, men så byggs det in olika teman. Om sorg, där M gråtande hetsäter en hel paj under fyra minuter tills det tar stopp, om existens där Will Oldham håller en lång monolog, om och tid där spöket C ser tiden gå i det hus han varken vill eller kan lämna, och just tiden skruvas till så att vi kommer varvet runt på något vis och kanske får någon sorts förklaring till vad det hela handlar om.
"A Ghost Story" är en väldigt annorlunda film. Fantastiskt vackert gjord och tänkvärd på ett sätt som tenderar att bli aningens för existentiellt och filosofiskt för min smak, men som ändå triggar igång mina egna tankar och känslor och därför absolut fyller sitt syfte. Det gör att filmen växer rejält under de 90 minuter den pågår och fortsätter att växa efteråt.
EXTRAMATERIALET
Det finns ett kommentarspår som jag faktiskt är sugen att lyssna på för att förstå mer av vad filmen vill säga, men jag håller på det till en annan gång.
En borttagen scen finns med. Den heter "C makes coffee" och skildrar exakt just detta i cirka fem minuter. Ett exempel på filmens långa scener. Det mest intressanta med scenen är var den skulle ha varit i filmen.
Musikkompositören Daniel Hart berättar om musiken och hur den gjordes i en kort film, men extramaterialets höjdpunkt är en tjugo minuter lång bakomfilm där filmens författare och regissör David Lowery, Casey Affleck och andra involverade i filmen (kostymör, fotograf etc) samtalar i olika kapitel om filmen.
Låt gå för att formen på bakomfilmen är lite småfjantig - inspelad i en påstått hemsökt plats i beckmörker med mörkerkameror - men innehållet är högintressant och mycket givande. Jag gillar tonen i samtalet som är konkret och bra och aldrig faller in i något medlemsmöte med Klubben för inbördes beundran.
Exemplariskt bra.
En borttagen scen finns med. Den heter "C makes coffee" och skildrar exakt just detta i cirka fem minuter. Ett exempel på filmens långa scener. Det mest intressanta med scenen är var den skulle ha varit i filmen.
Musikkompositören Daniel Hart berättar om musiken och hur den gjordes i en kort film, men extramaterialets höjdpunkt är en tjugo minuter lång bakomfilm där filmens författare och regissör David Lowery, Casey Affleck och andra involverade i filmen (kostymör, fotograf etc) samtalar i olika kapitel om filmen.
Låt gå för att formen på bakomfilmen är lite småfjantig - inspelad i en påstått hemsökt plats i beckmörker med mörkerkameror - men innehållet är högintressant och mycket givande. Jag gillar tonen i samtalet som är konkret och bra och aldrig faller in i något medlemsmöte med Klubben för inbördes beundran.
Exemplariskt bra.
TRE SAKER
1. Pajen som Rooney Mara slevar i sig ska enligt uppgift vara en sockersnål, glutenfri och vegansk chokladpaj som hon själv tyckte smakade hemskt. Regissören David Lowery har sagt att den var delikat.
2. I filmen ska C föreställa någon sorts musiker och vid ett tillfälle får M lyssna på en låt som jag personligen tyckte var grymt bra. Låten är i verkligheten "I Get Overwhelmed" med Dark Rooms, i vilka filmens kompositör Daniel Hart spelar.
3. Filmen presenteras i ration 1.33:1, det vill säga gammalt tjock-tv-format, här komplett med rundade hörn. Det gjorde mig lite orolig på förhand men det passar bra in i filmen och i den stora bakomfilmen redogör David Lowery på ett fullt förståeligt sätt varför han valt formatet och vad det har för funktion för helheten.
2. I filmen ska C föreställa någon sorts musiker och vid ett tillfälle får M lyssna på en låt som jag personligen tyckte var grymt bra. Låten är i verkligheten "I Get Overwhelmed" med Dark Rooms, i vilka filmens kompositör Daniel Hart spelar.
3. Filmen presenteras i ration 1.33:1, det vill säga gammalt tjock-tv-format, här komplett med rundade hörn. Det gjorde mig lite orolig på förhand men det passar bra in i filmen och i den stora bakomfilmen redogör David Lowery på ett fullt förståeligt sätt varför han valt formatet och vad det har för funktion för helheten.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Casey Affleck (12)
Casey Affleck (12)
