Tre gånger italienska djurskräckisar

FILMEN

Det är väl bara Studio S/Njutafilms som kan släppa en box med den briljanta samlingstiteln "Djävla djur". Boxen innehåller tre individuella filmer som vad jag vet inte går att köpa separat. Skräckfilm med djur är ett mycket klassiskt upplägg, här på DVDKritik.se har vi sedan tidigare hundar ("Cujo", "The Breed", "Rottweiler"), fåglar ("Kaw"), får ("Black Sheep"), insekter ("8 Legs - Dödens nät", "Bug") och jättehajar ("12 Days of Terror", "Jaws" och "Jaws 2-4"), och de sistnämnda får vi direkt anledning att återkomma till.

Jättehajen - Vindsurfarnas skräck

"Jättehajen - Vindsurfarnas skräck":s största merit är att den hann spela in väldigt mycket pengar i USA innan den drogs in för gott efter en rättssak ledd av Steven Spielberg och Universal. Med all rätt, för det kan knappast bli mer plagiat än så här. Visst, det är väl i princip omöjligt att göra en hajskräckis utan att dra jämförelser till Spielbergs mästerverk, men i det här fallet finns det så många beröringspunkter att det nästan blir löjligt. Låt mig lista de värsta:

1. En gigantisk vithaj tar sig in nära stranden i en liten semesteridyll och stör kommande festligheter (i det här fallet en vindsurfingtävling).
2. En väderbiten fiskare med irländskt påbrå (Vic Morrow) håller brandtal om hur enorm och farlig hajen är och ger sig ut efter den.
3. En straight guy, i detta fall författaren Peter Benton (James Franciscus), blir slutligen hjälten som har ihjäl hajen på i princip samma sätt som i "Jaws" (passa även på att notera att författaren till boken "Jaws" heter Peter Benchley...)

Lägg till detta ett antal attacker som är som tagna ur originalfilmen och ett bildspråk som är snarlikt. Jag sitter och skäms framför tv:n och undrar hur någon inblandad i den här filmen har gått och lagt sig på kvällarna under produktionen och känt att de jobbat med något unikt och eget...

Det stora problemet är att Enzo G. Castellari ("The Inglorious Bastards", "Keoma" och "2019 The new barbarians") inte är någon Steven Spielberg, och Vic Morrow - trots att han gör den bästa rollen i filmen - definitivt inte är någon Robert Shaw. Dessutom har man inte haft en kompositör i samma klass som John Williams för att skapa stämning och dramatik. Allt detta i kombination med ett flitigt användande av stock footage där hajens dimensioner och utseende ständigt förändras gör "Jättehajen - Vindsurfarnas skräck" till ett riktigt magplask.

Ett litet plus dock för att filmen presenteras i "anamor-FISK widescreen", som det står på omslaget. Humor!

Dödens tentakler

Steget från jättehaj till jättebläckfisk är inte så långt. Jag har aldrig riktigt ätit bläckfisk (förutom nyligen, av misstag), men jag inbillar mig att det är segt och tradigt. Och precis så är den här filmen. Narrativet är plågsamt långsamt och har inget flyt alls.

De 100 minuterna vill aldrig ta slut. När min mentala klocka säger mig att 60 minuter gått har det bara gått en halvtimma och så vidare.

En liten ort skakas av mystiska dödsfall där liken är helt renskarpade från allt kött. Misstankarna går mot ett tunnelbygge i havet och journalisten Ned Turner (John Huston) börjar rota i det hela. Den sjukskrivna dykaren Will Gleason (Bo Hopkins) kallas in för att utreda det hela, och snart står det klart att en jättebläckfisk är den skyldige och den glufsar i sig fler människor i parti och minut. Till slut får dykaren Gleason personliga motiv till att jaga rätt på bläckfisken och gör något så okonventionellt som att ta hjälp av två späckhuggare för att få kål på tentakelskräcken.

Filmen saknar rejält med skräckinslag och försämras av dåliga specialeffekter med modellbåtar som fladdrar som vantar på vattenytan och dåliga projektioner av bläckfisken. Men det värsta är allt överflödigt tjafs med långa montage som bara bromsar upp tempot. Man skulle utan problem kunnat skära ned filmen med en halvtimme.

Den legendariska Henry Fonda medverkar i en liten biroll som direktör för byggföretaget som ligger bakom tunneln. Förmodligen ingen roll eller film han skröt med för sina vänner. Segt skräp.

Rats - Nattens terror

Den sista filmen i boxen, åtminstone i den ordningen jag valde att se dem är i alla fall en riktig skräckfilm, som definitivt väger upp "Dödens tentakler":s brist på den varan.

"Rats - Nattens terror" är en post-apokalyptisk film några hundra år in i framtiden "efter bomben" då mänskligheten börjat om på nytt under jorden. Men några har ledsnat och återvänt upp till ytan i hopp om att återskapa jorden som den var.

Vi får följa ett gäng människor som stöter på en ödelagd stad. Det finns en del råttor där, men det går ju att äta i brist på annat ("de är jättegoda om man kokar dem i vinäger" säger en av dem.) I sin utforskning av staden stöter de plötsligt på ett par människolik och förvirring uppstår. Det står snart klart att det är råttorna som haft ihjäl människorna och vår grupp börjar försvara sig medan en efter en försvinner i råttornas våld.

Det blir lite av en zombiefilmssituation av det hela, även om zombiesarna är små, oskyldiga råttor, för så värst skräckinjagande har de inte blivit i denna film. De ser mest förvirrade och trötta ut och det saknas "karaktärer" bland råttorna, om man nu kan uttrycka det så. De mänskliga karaktärerna är en salig blandning och givetvis finns det spänningar mellan dem, och tyvärr blir det inte bättre av att skådespelet är ganska dåligt. Överspel i kombination med tafflig dubbing ger inget bra resultat och även om "Rats - Nattens terror" har sina poänger (slutet är skönt deprimerande) så är det långt i från en bra film, men defintivt den med högst skräckkvot i samlingen.


EXTRAMATERIALET

Samtliga filmer innehåller lite smått och gott som extramaterial, mest i form av biografier och filmografier. "Jättehajen" och "Dödens tentakler" innehåller även haj- och bläckfiskfakta. Lite originellt, men varför ingen råttfakta?


TRE SAKER

1. I Spanien släpptes "Jättehajen - Vindsurfarnas skräck" faktiskt som del 3 i "Jaws"-sagan.

2. I "Dödens tentakler" har Ned Turners fru på sig en hatt som får Gandalfs jättepjäs att framstå som värsta sotarmössan. Helt sjukt gigantisk hatt!

3. I post-apokalyptiska filmer ser människorna oftast ut som hej-kom-och-hjälp-mig och "Rats - Nattens terror" är inget undantag. De har dessutom fått obegripliga namn som Lucifer, Deus, Taurus och Video, och den enda svarta tjejen i gruppen har fått det smått rasistiska namnet Chocolate.


ANDERS JAKOBSON (2008-06-08)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin skräck
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Skräck
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 3
Utkomstår: 2008
Bolag: Studio S
Tema: Djurskräck
Ljud: Mono, Stereo
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Extramaterial:
Jättehajen - Vindsurfarnas skräck: Specialskrivna biografier med James Franciscus, Vic Morrow och Enzo G. Castellari, Filmografier, Trivia, Hajfakta, Bildgalleri, Trailershow.

Dödens tentakler: Specialskrivna biografier med Henry Fonda, John Huston och Shelley Winters, Filmografier, Bläckfiskfakta, Bildgalleri, Trailers.

Rats - Nattens terror: Specialskriven biografi med Bruno Mattei, Bruno Matteis filmografi, Trailers.
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (22/8):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN JULI
12 SENASTE
WESTERNFILMERNA