Roliga lekar i dubbla upplagor
FILMENÖsterikiske filmmakaren Michael Haneke skrev och regisserade "Funny Games" 1997. Tio år senare gjorde han en amerikansk remake som återger originalet scen för scen. Då allting är i princip identiskt i filmerna - upplägg och story, kameravinklar, miljöer och så vidare verkar den enda anledningen till att göra remaken vara att sälja samma story för den amerikanska publiken som har en inbyggd allergi mot filmer som inte är på engelska.
Omslaget till remaken menar att Haneke "...gjort 'Funny Games' ännu mer tryckande, klaustrofobisk och avskyvärt underhållande!", men jag vet inte om jag håller med. Filmerna är så otroligt lika att jag tror att om man skulle spela upp dem samtidigt på två olika tv-apparater så skulle de nog löpa jämsides som två synkroniserade långdistanslöpare.
Storyn är som sagt identisk: en liten familj, mamma, pappa och en son i 11-årsåldern, är på väg till sitt sommarhus. Mamma och pappa ser fram emot att spela golf med grannarna och kanske segla lite medan sonen mest ser fram emot att träffa grannflickan som man kan anta att han är lite förtjust i. Innan de kommer fram stannar de och språkar lite med grannen. Han är märkligt frånvarande och har två unga vitklädda män bredvid sig, men lovar att komma och hjälpa till med att sätta båten i sjön.
Medan mamman förbereder maten dyker en av de vitklädda männen upp. Han heter Peter och är lite bortkommen. Han säger att grannfrun ska laga mat men saknar ägg. Han får sina ägg men lyckas nästan direkt tappa dem i golvet. Han lyckas också putta ned mammans mobiltelefon i diskvattnet innan han får nya ägg och ger sig av. Men bara tillfälligt för snart står de båda vitklädda männen inne i huset och tar skydd från familjens vilt skällande hund.
Den andra vitklädde mannen heter Paul och är betydligt smartare. De är båda vänliga men mycket märkliga. Peter säger att han tappat även de nya äggen och ber om ytterligare ägg. Nu ledsnar mamman totalt och ber de båda att gå, men Paul och Peter har blivit the things that would not leave och när pappan och sonen dyker upp slutar det hela med att Peter slår sönder pappans knä med en golfklubba.
Det är starten på en enorm psykisk och fysisk terror från de båda vänliga men märkliga figurerna. De gillar att leka "roliga lekar" och deras spelpjäser är denna ont anande men hopplöst nedtrycka familj.
Man kan anta att Michael Haneke har ett visst Kubrick-komplex för de båda männen är som några sorts moderna kusiner till Alex och hans huliganer i "A Clockwork Orange". I båda filmerna spelas männen bra, i originalet av Arno Frisch och Frank Giering och i remaken av Michael Pitt och Brady Corbet. I remaken finner vi även Naomi Watts och Tim Roth som mamman och pappan medan rollerna i originalet görs av Susanne Lothar och Ulrich Mühe.
"Funny Games" är en ganska obehaglig film som stundtals är plågsamt långsam. Många anser att filmen är en väldigt realistisk skräckfilm, och det kan jag väl hålla med om, med ett litet undantag. Det ligger en sorts "metastämning" (se Tre saker) i filmen där Paul då och då vänder sig direkt mot kameran (=åskådaren) och samtalar med den, samt att en scen fram emot slutet verkligen går utanför ramarna.
Vilken är då bäst? Tja, filmerna är så pass identiska, till och med i skådespeleriet att det egentligen inte spelar någon större roll vilken man väljer. Klarar man av tyska som talat språk kan man välja originalet, annars remaken. Min egentliga åsikt om filmen/filmerna är "jobbig/a", vilket i och för sig är ett rätt bra betyg på en psykologisk thriller.
Omslaget till remaken menar att Haneke "...gjort 'Funny Games' ännu mer tryckande, klaustrofobisk och avskyvärt underhållande!", men jag vet inte om jag håller med. Filmerna är så otroligt lika att jag tror att om man skulle spela upp dem samtidigt på två olika tv-apparater så skulle de nog löpa jämsides som två synkroniserade långdistanslöpare.
Storyn är som sagt identisk: en liten familj, mamma, pappa och en son i 11-årsåldern, är på väg till sitt sommarhus. Mamma och pappa ser fram emot att spela golf med grannarna och kanske segla lite medan sonen mest ser fram emot att träffa grannflickan som man kan anta att han är lite förtjust i. Innan de kommer fram stannar de och språkar lite med grannen. Han är märkligt frånvarande och har två unga vitklädda män bredvid sig, men lovar att komma och hjälpa till med att sätta båten i sjön.
Medan mamman förbereder maten dyker en av de vitklädda männen upp. Han heter Peter och är lite bortkommen. Han säger att grannfrun ska laga mat men saknar ägg. Han får sina ägg men lyckas nästan direkt tappa dem i golvet. Han lyckas också putta ned mammans mobiltelefon i diskvattnet innan han får nya ägg och ger sig av. Men bara tillfälligt för snart står de båda vitklädda männen inne i huset och tar skydd från familjens vilt skällande hund.
Den andra vitklädde mannen heter Paul och är betydligt smartare. De är båda vänliga men mycket märkliga. Peter säger att han tappat även de nya äggen och ber om ytterligare ägg. Nu ledsnar mamman totalt och ber de båda att gå, men Paul och Peter har blivit the things that would not leave och när pappan och sonen dyker upp slutar det hela med att Peter slår sönder pappans knä med en golfklubba.
Det är starten på en enorm psykisk och fysisk terror från de båda vänliga men märkliga figurerna. De gillar att leka "roliga lekar" och deras spelpjäser är denna ont anande men hopplöst nedtrycka familj.
Man kan anta att Michael Haneke har ett visst Kubrick-komplex för de båda männen är som några sorts moderna kusiner till Alex och hans huliganer i "A Clockwork Orange". I båda filmerna spelas männen bra, i originalet av Arno Frisch och Frank Giering och i remaken av Michael Pitt och Brady Corbet. I remaken finner vi även Naomi Watts och Tim Roth som mamman och pappan medan rollerna i originalet görs av Susanne Lothar och Ulrich Mühe.
"Funny Games" är en ganska obehaglig film som stundtals är plågsamt långsam. Många anser att filmen är en väldigt realistisk skräckfilm, och det kan jag väl hålla med om, med ett litet undantag. Det ligger en sorts "metastämning" (se Tre saker) i filmen där Paul då och då vänder sig direkt mot kameran (=åskådaren) och samtalar med den, samt att en scen fram emot slutet verkligen går utanför ramarna.
Vilken är då bäst? Tja, filmerna är så pass identiska, till och med i skådespeleriet att det egentligen inte spelar någon större roll vilken man väljer. Klarar man av tyska som talat språk kan man välja originalet, annars remaken. Min egentliga åsikt om filmen/filmerna är "jobbig/a", vilket i och för sig är ett rätt bra betyg på en psykologisk thriller.
EXTRAMATERIALET
Till originalfilmen finns det lite extramaterial. Dels en smått meningslös "Haneke file" som bara är en lista på vilka filmer han gjort, och sedan en hyfsat färsk (2005) fransk intervju med karln där han berättar lite tankar om filmen.
Jag som inte gjort någon research på Haneke blir lite smått förbluffad när han dyker upp i rutan. I min fantasi har Haneke antagit en ung Eli Roth-liknande gestalt men mannen i rutan är åldrad grå/vithårig/skäggig man med god energi och pondus. Där ser man.
Jag som inte gjort någon research på Haneke blir lite smått förbluffad när han dyker upp i rutan. I min fantasi har Haneke antagit en ung Eli Roth-liknande gestalt men mannen i rutan är åldrad grå/vithårig/skäggig man med god energi och pondus. Där ser man.
TRE SAKER
1. Användandet av det tokiga jazznoisebandet Naked Citys musik är smått genialt och lär skapa obehag hos den generelle tittaren bara det. Speciellt genialt är det i filmens titelvinjett, men även när musiken dyker upp senare i filmen är det helt rätt i sammanhanget.
2. Ungefär en timme in i filmen går tempot ned avsevärt. Det hela inleds med en tio minuter lång Roy Anderssonsk scen (betydligt mer långsam i orginalet än i remaken).
3. "Meta-reference, a meta-fiction technique, is a situation in a work of fiction whereby fictional characters display an awareness that they are in such a work, such as a film, television show or book. Sometimes it may even just be a form of editing or film-making technique that comments on the programme/film/book itself. It is also sometimes known as Breaking the Fourth Wall, in reference to the theatrical tradition of playing as if there was no audience, as if a wall existed between them and the actors." (Källa: Wikipedia)
2. Ungefär en timme in i filmen går tempot ned avsevärt. Det hela inleds med en tio minuter lång Roy Anderssonsk scen (betydligt mer långsam i orginalet än i remaken).
3. "Meta-reference, a meta-fiction technique, is a situation in a work of fiction whereby fictional characters display an awareness that they are in such a work, such as a film, television show or book. Sometimes it may even just be a form of editing or film-making technique that comments on the programme/film/book itself. It is also sometimes known as Breaking the Fourth Wall, in reference to the theatrical tradition of playing as if there was no audience, as if a wall existed between them and the actors." (Källa: Wikipedia)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Naomi Watts (13)
Naomi Watts (13)
