Den kvinnliga påven som kanske fanns
FILMENFinns det en hemlighet bevarad i de katolska valven som berättar om en kvinnlig påve som regerade under medeltiden? Tja, kanske är det så, eller så är det en skröna sedan många år. Hur som helst har skrönan blivit en bestseller av amerikanska författarinnan Donna Woolfolk Cross som nu blivit en tysk film på engelska.
Att det är en tysk produktion ska inte avskräcka något fan av religiöst kryddade episka dramer, för "Påven Johanna" är en stor och välgjord film som berättar en helt okej historia.
Det känns inte speciellt oväntat att en kvinnlig författare lyft fram den här historien från första början, eftersom det är en ganska feministiskt laddad historia satt i en tid där kvinnor hade inga som helst rättigheter. Gång på gång poängterar män i filmen hur de är överlägsna kvinnorna, medan Johanna bevisar motsatsen. Redan i inledningen är indelningen extremt tydlig. Johanna föds som tredje barn till en präst i Ingelheim och medan hennes två bröder tränas i läsning och skrivning får Johanna veta att sådan utbildning inte är lämplig för flickor. Men Johanna är skärpt och snappar upp det mesta av bara farten, och till hennes fars förtvivelse ser en lärd grek till att hon skickas på utbildning hos biskopen i Dorstadt.
Hennes bror Johannes följer också med och här fortsätter förtrycket av den duktiga flickan. Hon får bo hemma hos riddaren Gerold (David Wenham) och hans familj som hon aldrig riktigt blir accepterad av och lagom till att hon blivit tonåring och Gerold ska dra ut i krig blir de förälskade i varandra. Gerolds fru får reda på detta och gifter bort Johanna, men under bröllopet kommer de onda nordmännen och gör processen kort med alla - utom Johanna som flyr iväg, nu under sin brors namn och utklädd till man. I denna gestalt hamnar hon till slut - och många år senare - i Rom och hos självaste påven (John Goodman).
Här är väl en av filmens få brister, och något som är ganska vanligt förekommande i filmer som ska skildra en längre tidsrymd. I tiden mellan bröllopsmassakern och Rom är Johanna munk på ett kloster och bland annat räddar hon en kvinna som misstänks vara spetälsk. När hon lite senare tvingas fly från klostret räddas hon av en man som visar sig vara den icke-spetälska kvinnans son - i sekvensen innan kanske 10 år, nu stor man med skägg och egen familj - medan Johanna ser precis likadan ut. Lite mer krut kunde väl ha lagts på att försöka gestalta åldrandet när allt annat är så välgjort.
I övrigt finns inget direkt att klaga på. Historien flyter på och filmen känns både spännande och intressant, dock långt ifrån det bästa man sett. Absolut sevärd.
Att det är en tysk produktion ska inte avskräcka något fan av religiöst kryddade episka dramer, för "Påven Johanna" är en stor och välgjord film som berättar en helt okej historia.
Det känns inte speciellt oväntat att en kvinnlig författare lyft fram den här historien från första början, eftersom det är en ganska feministiskt laddad historia satt i en tid där kvinnor hade inga som helst rättigheter. Gång på gång poängterar män i filmen hur de är överlägsna kvinnorna, medan Johanna bevisar motsatsen. Redan i inledningen är indelningen extremt tydlig. Johanna föds som tredje barn till en präst i Ingelheim och medan hennes två bröder tränas i läsning och skrivning får Johanna veta att sådan utbildning inte är lämplig för flickor. Men Johanna är skärpt och snappar upp det mesta av bara farten, och till hennes fars förtvivelse ser en lärd grek till att hon skickas på utbildning hos biskopen i Dorstadt.
Hennes bror Johannes följer också med och här fortsätter förtrycket av den duktiga flickan. Hon får bo hemma hos riddaren Gerold (David Wenham) och hans familj som hon aldrig riktigt blir accepterad av och lagom till att hon blivit tonåring och Gerold ska dra ut i krig blir de förälskade i varandra. Gerolds fru får reda på detta och gifter bort Johanna, men under bröllopet kommer de onda nordmännen och gör processen kort med alla - utom Johanna som flyr iväg, nu under sin brors namn och utklädd till man. I denna gestalt hamnar hon till slut - och många år senare - i Rom och hos självaste påven (John Goodman).
Här är väl en av filmens få brister, och något som är ganska vanligt förekommande i filmer som ska skildra en längre tidsrymd. I tiden mellan bröllopsmassakern och Rom är Johanna munk på ett kloster och bland annat räddar hon en kvinna som misstänks vara spetälsk. När hon lite senare tvingas fly från klostret räddas hon av en man som visar sig vara den icke-spetälska kvinnans son - i sekvensen innan kanske 10 år, nu stor man med skägg och egen familj - medan Johanna ser precis likadan ut. Lite mer krut kunde väl ha lagts på att försöka gestalta åldrandet när allt annat är så välgjort.
I övrigt finns inget direkt att klaga på. Historien flyter på och filmen känns både spännande och intressant, dock långt ifrån det bästa man sett. Absolut sevärd.
EXTRAMATERIALET
Ganska rejält med extramaterial måste jag säga, och rubbet är på tyska, men med engelska undertexter som val. Till att börja med en ganska rejäl bakomfilm som tar oss genom det mesta kring filmen - story, skådespelare, inspelningsplatser, kläder etc. Inget märkvärdigt i sig utan en ganska normal bakomfilm.
En titt på några av specialeffekterna står näst på tur och det handlar egentligen mest om hur vissa verkliga inspelningsplatser i Marocko förstärkts med dataeffekter för att bli större och mer episka, inte helt olikt hur man gjorde "Arn"-filmerna.
Vidare finns tre inslag som egentligen är förlängningar av bakomfilmen, eller grundstoftet till densamma. Det är en intervju med huvudrollsinnehavaren Johanna Wokalek och tittar på kostymerna och scenbyggena. I och med att vissa delar går igen känns inslagen mest som utfyllnad, även om man får lite mer i dessa.
Det finns även ett inslag från förberedelserna till en slagscen som egentligen inte är mer än bara förberedelserna. Ganska meningslös faktiskt.
En titt på några av specialeffekterna står näst på tur och det handlar egentligen mest om hur vissa verkliga inspelningsplatser i Marocko förstärkts med dataeffekter för att bli större och mer episka, inte helt olikt hur man gjorde "Arn"-filmerna.
Vidare finns tre inslag som egentligen är förlängningar av bakomfilmen, eller grundstoftet till densamma. Det är en intervju med huvudrollsinnehavaren Johanna Wokalek och tittar på kostymerna och scenbyggena. I och med att vissa delar går igen känns inslagen mest som utfyllnad, även om man får lite mer i dessa.
Det finns även ett inslag från förberedelserna till en slagscen som egentligen inte är mer än bara förberedelserna. Ganska meningslös faktiskt.
TRE SAKER
1. Att filmen är gjord på engelska är visserligen bra, men måste karaktärer alltid prata brittisk engelska när det ska utspela sig i "forntiden"? Det är så typiskt på något sätt.
2. David Wenham verkar ha fastnat lite i "halvlångt hår och svärd"-genren. Efter "Sagan om ringen", "300" och nu "Påven Johanna" skulle han behöva ha någon framträdande roll i en komedi eller actionfilm för att komma ut ur mallen.
3. "Från skaparna av 'I rosens namn'" står det på omslaget, vilket i verkligheten betyder att en av de åtta producenterna var "associate producer" på den klassiska filmen. "Från skaparna av" var det som sagt...
2. David Wenham verkar ha fastnat lite i "halvlångt hår och svärd"-genren. Efter "Sagan om ringen", "300" och nu "Påven Johanna" skulle han behöva ha någon framträdande roll i en komedi eller actionfilm för att komma ut ur mallen.
3. "Från skaparna av 'I rosens namn'" står det på omslaget, vilket i verkligheten betyder att en av de åtta producenterna var "associate producer" på den klassiska filmen. "Från skaparna av" var det som sagt...
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Johanna Wokalek (1)
Johanna Wokalek (1)
