En trubadurs liv i ett rasande tempo
FILMENDet är inte så vanligt med svenska biopics om artister. Jag kan faktiskt inte komma på en enda nu när jag tänker efter, och det är ju lite märkligt för nog finns det artister vars liv lämpar sig ypperligt som en film.
Som till exempel Cornelis Vreeswijk. Att ingen gjort en film om hans liv tidigare är nästan lite förvånansvärt, men å andra sidan var det just nu det fanns någon lämplig nog att gestalta honom. Ja, jag skriver "någon" och inte "en skådespelare", för Hans-Erik Dyvik Husby är ingen skådespelare, men ändå är han perfekt både för och i rollen. För mig är han så klart känd under artistnamnet Hank von Helvete som sångare i norska Turbonegro, ett band jag lyssnat på länge och sett live flera gånger. När det annonserades att Hans-Erik skulle bli Cornelis var det så självklart att man nästan fick slå sig för pannan. Hans-Erik är precis som Cornelis en person som varit med om alla sidor av framgångens mynt, som levt ett liv inte helt olikt Cornelis där han ganska nyligen blivit av med ett 24 år långt tungt drogmissbruk. Till råga på allt är han vansinnigt lik Cornelis till utseendet. Ja, alla bitar faller på plats.
Cornelis kommer till Sverige som grabb från Holland och under 60-talet blir han kär i Inga-Lill (Malin Crepin) som han också gifter sig med. Det är genom henne han träffar på Fred Åkerström (David Dencik) som nyligen skivdebuterat och som är en person Cornelis ser upp till. När han berättar att han själv spelar lite tvingar den buttre Åkerström honom att bevisa det på en gång, och Cornelis spelar och charmar både Åkerström och alla andra med sin humoristiska stil.
Detta leder till att Åkerström ber Cornelis om låtar till ett nytt album, men när Metronome får höra och uppleva Cornelis har de hittat sin nya guldkalv. Cornelis debuterar och börjar turnera och synas i tv och på löpsedlarna. Han bojkottar Sveriges radio när de inte vågar spela hans fräckaste låtar. Han får sonen Jack som han efter varje turné förvånas över hur stor han blivit. Familjelivet är en kontrast – "Har du möblerat om?" frågar han Inga-Lill som svarar nej. Cornelis liv är ute på vägarna, eller i sin nyinköpta husbåt där han ska sitta och skriva.
Det är dock ett liv som förvandlar den initialt fräscha holländaren till ett missbrukande vrak som drabbas av svartsjuka och paranoia, som hamnar i trubbel och får sitta i fängelse, som byter miljöer och fruar, som hamnar i ett knivdrama med några transvestiter och så vidare. Ett tufft liv.
Dessutom ett snabbt liv, i alla fall om får gå efter Amir Chamdins film. Det går i ett rasande tempo där det inte är helt lätt att hänga med i svängarna. Lite av den kritik som filmen fick handlade om att den bara skummade på ytan, att man får fylla i resten själv eller att man måste vara expert för att hänga med. Jag håller inte riktigt med. Visserligen kan jag tycka att filmen rusar fram rätt snabbt utan att stanna upp och att en scen snabbt leder till en annan, men jag tycker samtidigt att det finns en poäng i det. Det är så jag uppfattar Cornelis liv.
Hans-Erik Dyvik Husby lyckas bära upp rollen bra. Han har möjligen lite svårt att dölja sin norska och glider lite på replikerna, men han utstrålar alla de drag och känslor som rollen kräver. Jag tycker egentligen att alla som har betydande roller gör dem bra. Guldbaggenominerade Dencik förstås, Johan Glans som producenten Anders Burman och Crepin och Helena af Sandeberg som Cornelis fruar.
Filmen är snyggt gjort med tidstrogna miljöer (i vissa fall har arkivbilder används där Hans-Erik monterats in via greenscreen-teknik), musik- och konsertscener som känns intima och genuina och så vidare. Ett fint hantverk.
"Cornelis" är möjligen lite snabb och fragmatisk, men det fina är ju att huvudpersonen är en verklig person och vill man ha mer så finns det väldigt mycket mer att både läsa och lyssna på, så "Cornelis" kan mycket väl vara en bra inkörsport till en av Sveriges största artister, som dock aldrig blev svensk medborgare.
Som till exempel Cornelis Vreeswijk. Att ingen gjort en film om hans liv tidigare är nästan lite förvånansvärt, men å andra sidan var det just nu det fanns någon lämplig nog att gestalta honom. Ja, jag skriver "någon" och inte "en skådespelare", för Hans-Erik Dyvik Husby är ingen skådespelare, men ändå är han perfekt både för och i rollen. För mig är han så klart känd under artistnamnet Hank von Helvete som sångare i norska Turbonegro, ett band jag lyssnat på länge och sett live flera gånger. När det annonserades att Hans-Erik skulle bli Cornelis var det så självklart att man nästan fick slå sig för pannan. Hans-Erik är precis som Cornelis en person som varit med om alla sidor av framgångens mynt, som levt ett liv inte helt olikt Cornelis där han ganska nyligen blivit av med ett 24 år långt tungt drogmissbruk. Till råga på allt är han vansinnigt lik Cornelis till utseendet. Ja, alla bitar faller på plats.
Cornelis kommer till Sverige som grabb från Holland och under 60-talet blir han kär i Inga-Lill (Malin Crepin) som han också gifter sig med. Det är genom henne han träffar på Fred Åkerström (David Dencik) som nyligen skivdebuterat och som är en person Cornelis ser upp till. När han berättar att han själv spelar lite tvingar den buttre Åkerström honom att bevisa det på en gång, och Cornelis spelar och charmar både Åkerström och alla andra med sin humoristiska stil.
Detta leder till att Åkerström ber Cornelis om låtar till ett nytt album, men när Metronome får höra och uppleva Cornelis har de hittat sin nya guldkalv. Cornelis debuterar och börjar turnera och synas i tv och på löpsedlarna. Han bojkottar Sveriges radio när de inte vågar spela hans fräckaste låtar. Han får sonen Jack som han efter varje turné förvånas över hur stor han blivit. Familjelivet är en kontrast – "Har du möblerat om?" frågar han Inga-Lill som svarar nej. Cornelis liv är ute på vägarna, eller i sin nyinköpta husbåt där han ska sitta och skriva.
Det är dock ett liv som förvandlar den initialt fräscha holländaren till ett missbrukande vrak som drabbas av svartsjuka och paranoia, som hamnar i trubbel och får sitta i fängelse, som byter miljöer och fruar, som hamnar i ett knivdrama med några transvestiter och så vidare. Ett tufft liv.
Dessutom ett snabbt liv, i alla fall om får gå efter Amir Chamdins film. Det går i ett rasande tempo där det inte är helt lätt att hänga med i svängarna. Lite av den kritik som filmen fick handlade om att den bara skummade på ytan, att man får fylla i resten själv eller att man måste vara expert för att hänga med. Jag håller inte riktigt med. Visserligen kan jag tycka att filmen rusar fram rätt snabbt utan att stanna upp och att en scen snabbt leder till en annan, men jag tycker samtidigt att det finns en poäng i det. Det är så jag uppfattar Cornelis liv.
Hans-Erik Dyvik Husby lyckas bära upp rollen bra. Han har möjligen lite svårt att dölja sin norska och glider lite på replikerna, men han utstrålar alla de drag och känslor som rollen kräver. Jag tycker egentligen att alla som har betydande roller gör dem bra. Guldbaggenominerade Dencik förstås, Johan Glans som producenten Anders Burman och Crepin och Helena af Sandeberg som Cornelis fruar.
Filmen är snyggt gjort med tidstrogna miljöer (i vissa fall har arkivbilder används där Hans-Erik monterats in via greenscreen-teknik), musik- och konsertscener som känns intima och genuina och så vidare. Ett fint hantverk.
"Cornelis" är möjligen lite snabb och fragmatisk, men det fina är ju att huvudpersonen är en verklig person och vill man ha mer så finns det väldigt mycket mer att både läsa och lyssna på, så "Cornelis" kan mycket väl vara en bra inkörsport till en av Sveriges största artister, som dock aldrig blev svensk medborgare.
EXTRAMATERIALET
Ingenting, vilket så klart är en stor skandal. Här finns det ju enorma möjligheter till massvis av extramaterial: Den tekniska aspekten, musiken, Hans-Erik, Jack Vreeswijks inblandning, arkivmaterial, intervjuer, kommentarspår... Men: ingenting. Ett stort minus.
TRE SAKER
1. En special edition släpps som innehåller filmen på DVD och blu-ray samt en CD med musik. Inte mycket till special edition faktiskt.
2. En av de roligaste scenerna i filmen är när Cornelis och Fred Åkerström träffas efter ett par år och Åkerström tycker att Cornelis är en lakej för kapitalismen och det blir handgemäng. Det roliga är att Cornelis försöker veva på sin gamle vän med en gigantisk polkagris!
3. Under eftertexterna rullar ett gäng stillbilder och vissa rörliga från Cornelis liv och här är det i princip bara att jämföra med scener vi sett i filmen. Mycket kul.
2. En av de roligaste scenerna i filmen är när Cornelis och Fred Åkerström träffas efter ett par år och Åkerström tycker att Cornelis är en lakej för kapitalismen och det blir handgemäng. Det roliga är att Cornelis försöker veva på sin gamle vän med en gigantisk polkagris!
3. Under eftertexterna rullar ett gäng stillbilder och vissa rörliga från Cornelis liv och här är det i princip bara att jämföra med scener vi sett i filmen. Mycket kul.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Malin Crepin (8)
Malin Crepin (8)
