Från drivet geni till paranoid galning
FILMENJag måste erkänna att trots att jag har hyfsad koll på musikhistorien så är ändå namnet Joe Meek okänt fram till nu. Han bör nämnas i samma anda som George Martin eller Phil Spector som en av de där banbrytande låtskrivarna, inspelningsteknikerna och producenterna som förändrade musikvärlden under det kreativa 60-talet.
Joe Meek (Con O'Neill) var dock totalt tondöv och de flesta musiker fattade ingenting när han falskt gnolade fram melodier. Hans styrka var ljudtekniken som utvecklades i den studio han hade i ett antal rum i ett vanligt bostadshus. Tack och lov för Geoff Goddard (Tom Burke) som lyckades förstå den rymdaktiga melodi som kommit till Meek i drömmen - resultatet blev "Telstar", en massiv instrumentalhit för The Tornados. Skivan blir den första USA-ettan för ett brittiskt band, men en fransk låtskrivare menar att det är ett plagiat och alla royalties hålls inne medan tvisten pågår.
Meek fortsätter att skapa och ger låtar till sin hemliga pojkvän Heinz (JJ Feild) som framför dem med delar av The Tornados som kompgrupp under namnet Heinz & The Saints. Heinz har ett ego som inte vägs upp av någon musikalisk talang, och framgången blir lidande. Samtidigt börjar en paranoia växa sig allt starkare hos Meek, där han menar att andra stjäl hans idéer. Paranoian samt en arrestering för homosexualitet gör att alla vänder honom ryggen, delvis för att han själv tappar all kontroll.
Jag gillar som tidigare känt musikfilmer och även "Telstar" går hem hos mig. Till en början är filmen ganska rolig med en rapp dialog där Kevin Spacey spelar en betydande roll som en major som tagit sig in i plastbranschen och är Meeks partner. Con O'Neill gör Meek till en väldigt färgstark person. Driven, lätt manisk och med kort stubin när han stöter på motgångar. En ganska vanlig gestaltning av vad man kan kalla ett geni.
Men filmen blir allt mörkare och mer dramatisk och O'Neill utvecklar Meek till en betydligt mer manisk och deprimerad person där alla plötsligt bara försvinner ur hans liv. Regissören Nick Moran gestaltar detta effektivt genom att låta folk tona ut som spöken när de går ut genom studiodörren och ut ur historien.
Precis som en bra biopic ska göra så väcker "Telstar" ett intresse hos mig om att få veta mer om denna Joe Meek, som jag lite småbittert alltså inte känner till sedan tidigare. Kanske är det fler som inte känner till honom, men låten "Telstar", den garanterar jag att alla har hört tidigare.
Joe Meek (Con O'Neill) var dock totalt tondöv och de flesta musiker fattade ingenting när han falskt gnolade fram melodier. Hans styrka var ljudtekniken som utvecklades i den studio han hade i ett antal rum i ett vanligt bostadshus. Tack och lov för Geoff Goddard (Tom Burke) som lyckades förstå den rymdaktiga melodi som kommit till Meek i drömmen - resultatet blev "Telstar", en massiv instrumentalhit för The Tornados. Skivan blir den första USA-ettan för ett brittiskt band, men en fransk låtskrivare menar att det är ett plagiat och alla royalties hålls inne medan tvisten pågår.
Meek fortsätter att skapa och ger låtar till sin hemliga pojkvän Heinz (JJ Feild) som framför dem med delar av The Tornados som kompgrupp under namnet Heinz & The Saints. Heinz har ett ego som inte vägs upp av någon musikalisk talang, och framgången blir lidande. Samtidigt börjar en paranoia växa sig allt starkare hos Meek, där han menar att andra stjäl hans idéer. Paranoian samt en arrestering för homosexualitet gör att alla vänder honom ryggen, delvis för att han själv tappar all kontroll.
Jag gillar som tidigare känt musikfilmer och även "Telstar" går hem hos mig. Till en början är filmen ganska rolig med en rapp dialog där Kevin Spacey spelar en betydande roll som en major som tagit sig in i plastbranschen och är Meeks partner. Con O'Neill gör Meek till en väldigt färgstark person. Driven, lätt manisk och med kort stubin när han stöter på motgångar. En ganska vanlig gestaltning av vad man kan kalla ett geni.
Men filmen blir allt mörkare och mer dramatisk och O'Neill utvecklar Meek till en betydligt mer manisk och deprimerad person där alla plötsligt bara försvinner ur hans liv. Regissören Nick Moran gestaltar detta effektivt genom att låta folk tona ut som spöken när de går ut genom studiodörren och ut ur historien.
Precis som en bra biopic ska göra så väcker "Telstar" ett intresse hos mig om att få veta mer om denna Joe Meek, som jag lite småbittert alltså inte känner till sedan tidigare. Kanske är det fler som inte känner till honom, men låten "Telstar", den garanterar jag att alla har hört tidigare.
EXTRAMATERIALET
Som extramaterial finns en hyfsad bakomfilm och ett block med borttagna scener där det bland annat finns en alternativ öppningsscen som jag är glad att den inte användes då den skulle skapa mer förvirring än intresse. Det finns även några scener som berättar lite bakgrundshistoria till Joe Meek som även dessa skulle gjort filmen sämre. Långa och utdragna, men lite roliga att se så här separat.
TRE SAKER
1. Filmen bygger på en pjäs som även den regisserades av Nick Moran och som hade Con O'Neill i huvudrollen, så att han gör rollen så övertygande har sin naturliga förklaring.
2. En av medlemmarna i kompgruppen The Saints var Richie Blackmoore som startade Deep Purple och sedan Rainbow och numera håller på med någon sorts riddarmusik. En annan modern rockmusiker som syns i filmen är Justin Hawkins från The Darkness som i filmen gestaltar en annan av Joe Meeks artister - den spektakulära Screaming Lord Sutch.
3. Sist i filmen blir det lite "vad hände sedan"-information där man får se skådespelarna jämsides med sina verkliga förebilder, och man har verkligen prickat rätt när det gäller likheterna.
2. En av medlemmarna i kompgruppen The Saints var Richie Blackmoore som startade Deep Purple och sedan Rainbow och numera håller på med någon sorts riddarmusik. En annan modern rockmusiker som syns i filmen är Justin Hawkins från The Darkness som i filmen gestaltar en annan av Joe Meeks artister - den spektakulära Screaming Lord Sutch.
3. Sist i filmen blir det lite "vad hände sedan"-information där man får se skådespelarna jämsides med sina verkliga förebilder, och man har verkligen prickat rätt när det gäller likheterna.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Kevin Spacey (15)
Kevin Spacey (15)
