Magic people, voodoo people
FILMENEn trevlig överraskning under de snart sex år DVDKritik.se existerat är att jag har fått återse en mängd filmer och produktioner från min barn- och ungdomstid. En film som jag såg ett par gånger i tonåren var "The Serpent and the Rainbow", förmodligen på en femtegenerations-VHS som jag lånat av någon av alla de kompisar som hade skräckfilmer på hög.
Jag kom ihåg att jag tyckte om den, men jag kom inte ihåg speciellt mycket av den och jag kom framför allt inte ihåg att den var regisserad av Wes Craven. Det var en detalj jag aldrig lade på minnet då, men som jag nu i vuxen ålder ser ganska tydligt. Det finns spår från andra av Cravens filmer här, inte minst från "Terror på Elm Street" med konstiga scener triggade av drömmar och hallucinationer och bristen på förmågan att särskilja dem från verkligheten.
Bill Pullman spelar antropologen Dennis Alan som får i uppdrag av ett amerikanskt läkemedelsföretag att åka till Haiti för att undersöka hur en dödförklarad man fortfarande är i livet efter femton år. Att det handlar om någon drog är alla på det klara med, och läkemedelsföretaget vill veta vad det är för att kunna rädda de tiotusentals människor som dör i samband med narkos under operationer.
Alan åker till diktaturen Haiti och träffar med läkaren Marielle Duchamps (Cathy Tyson) hjälp "zombien" som förklarar att han såg och hörde allt under den period han var död och låg i sin kista, och även att ett "pulver" var inblandat. På jakt efter detta pulver blir Alan uppsökt av farliga typer, framför allt den militära kaptenen och voodooprästen Dargent Peytraud (Zakes Mokae) som först varnar honom och sen torterar honom när Alan börjar komma för nära sanningen. Voodookulturen är inte att leka med, vilket Alan snabbt ska bli varse.
Filmen gjordes 1988 och i jämförelse med andra filmer från ungefär samma tid tycker jag att den håller hyfsat bra än i dag. Det är i först i upplösningen som Craven tappar kontrollen och det mest blir fånigt och ett slags stilbrott från den i övrigt ganska täta och otäcka spänning som byggt upp historien. En bidragande sak till att filmen känns bra och udda är den minst sagt annorlunda miljön som ger en genuin och exotisk känsla. Jag minns att jag köpte voodoogrejen helt och hållet som barn, och än i dag känner jag något extra när jag ser filmen. Lite som om det faktiskt kunde vara sant. Det kan vara de nostalgiska banden som spökar, men jag vill ändå hävda att miljön gör underverk för filmupplevelsen.
Ännu ett kärt återseende även om jag ändå vill påstå att filmen gjorde ett starkare intryck på mig på den där korniga VHS-kopian.
Jag kom ihåg att jag tyckte om den, men jag kom inte ihåg speciellt mycket av den och jag kom framför allt inte ihåg att den var regisserad av Wes Craven. Det var en detalj jag aldrig lade på minnet då, men som jag nu i vuxen ålder ser ganska tydligt. Det finns spår från andra av Cravens filmer här, inte minst från "Terror på Elm Street" med konstiga scener triggade av drömmar och hallucinationer och bristen på förmågan att särskilja dem från verkligheten.
Bill Pullman spelar antropologen Dennis Alan som får i uppdrag av ett amerikanskt läkemedelsföretag att åka till Haiti för att undersöka hur en dödförklarad man fortfarande är i livet efter femton år. Att det handlar om någon drog är alla på det klara med, och läkemedelsföretaget vill veta vad det är för att kunna rädda de tiotusentals människor som dör i samband med narkos under operationer.
Alan åker till diktaturen Haiti och träffar med läkaren Marielle Duchamps (Cathy Tyson) hjälp "zombien" som förklarar att han såg och hörde allt under den period han var död och låg i sin kista, och även att ett "pulver" var inblandat. På jakt efter detta pulver blir Alan uppsökt av farliga typer, framför allt den militära kaptenen och voodooprästen Dargent Peytraud (Zakes Mokae) som först varnar honom och sen torterar honom när Alan börjar komma för nära sanningen. Voodookulturen är inte att leka med, vilket Alan snabbt ska bli varse.
Filmen gjordes 1988 och i jämförelse med andra filmer från ungefär samma tid tycker jag att den håller hyfsat bra än i dag. Det är i först i upplösningen som Craven tappar kontrollen och det mest blir fånigt och ett slags stilbrott från den i övrigt ganska täta och otäcka spänning som byggt upp historien. En bidragande sak till att filmen känns bra och udda är den minst sagt annorlunda miljön som ger en genuin och exotisk känsla. Jag minns att jag köpte voodoogrejen helt och hållet som barn, och än i dag känner jag något extra när jag ser filmen. Lite som om det faktiskt kunde vara sant. Det kan vara de nostalgiska banden som spökar, men jag vill ändå hävda att miljön gör underverk för filmupplevelsen.
Ännu ett kärt återseende även om jag ändå vill påstå att filmen gjorde ett starkare intryck på mig på den där korniga VHS-kopian.
EXTRAMATERIALET
Bara ett fotogalleri.
TRE SAKER
1. Den sydafrikanska skådespelaren Zakes Mokae (1934–2009) har dykt upp i lite allt möjligt genom åren, och varje gång jag sett honom - oavsett om han spelat en god person eller inte - har jag upplevt han som lite läskig. Nu förstår jag varför...
2. Filmen är löst baserad på verkliga händelser, vilket är lite svårt att tro när man ser den.
3. Tagline: "Don't bury me...I'm not dead!" - inte så speciellt bra i dag...
2. Filmen är löst baserad på verkliga händelser, vilket är lite svårt att tro när man ser den.
3. Tagline: "Don't bury me...I'm not dead!" - inte så speciellt bra i dag...
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Bill Pullman (7)
Bill Pullman (7)
