Ensembledrama om en ensemble i drama
FILMENEfter 25 år som omtyckt och bejublad stråkkvartett börjar det knaka i fogarna hos Fugue String Quartet. Allting startar med misslyckade repetitioner av Beethovens "String Quartet No.14 in C# minor, Op.131". Åldermannen och cellisten Peter Mitchell (Christopher Walken) levererar inte och efter ett läkarbesök visar det sig att han lider av Parkinsons. Medicinering kan få honom att orka med en avskedskonsert, men han börjar även planera för framtiden. En förändring är ett måste.
Resten av kvartetten skakas av situationen och en allmän irritation riskerar att skada ensemblen för gott. Andreviolinisten Robert Gelbart (Philip Seymour Hoffman) föreslår försiktigt att de framöver kan alternera förste och andre violinist, kanske triggat av det faktum att titeln "andreviolinist" inte imponerar på den dansare han träffar på sina joggingturer. Hans fru, violasten Juliette (Catherine Keener) ger honom inget stöd, vilket får Robert att vara otrogen, och försteviolinisten Daniel Lerner (Mark Ivanir) har inget intresse av att dela med sig av det ledarskap rollen innebär.
När sedan Daniel inleder ett förhållande med sin elev, Robert och Juliettes talangfulla dotter Alexandra (Imogen Poots), blir situationen inte bättre. Kvartetten håller på att falla samman mitt framför Peters ögon, precis i den stund då han behöver den att vara hans mest stabila punkt.
Till att börja med gillar jag den något udda miljön historien utspelar sig i. Den här lätt finkulturella världen är intressant att ta del av, där personer har en väldigt speciell relation till sitt yrke och inte minst till hur det ska utföras. Minsta lilla detalj kan få den oerhört bestämda Daniel att tjura ihop. Ett otränat öra kan inte göra skillnad mellan perfekt och värdelöst.
Vidare är det mycket fina insatser av samtliga skådespelare i filmen. Jag kan inte bortse från att det är den första film med Philip Seymour Hoffman som jag ser sedan hans onödiga bortgång och här är han lika bra som alltid. Även Catherine Keener som jag alltid har ett bra öga till gör sin roll bra, precis som Christopher Walken, Mark Ivanir och inte minst Imogen Poots. En bra ensemble med andra ord.
Och det är även en bra film. Gripande på sitt sätt, väl berättad och allmänt snyggt genomförd. Utöver kvaliteten bär jag med mig en annan bra sak från filmen, och det är en längtan efter att ta del av klassisk musik, speciellt stråkkvartetter av detta slag, på ett mer engagerat sätt. Lite finkultur bör få plats i mitt annars så fulkulturellt fullpackade liv.
Resten av kvartetten skakas av situationen och en allmän irritation riskerar att skada ensemblen för gott. Andreviolinisten Robert Gelbart (Philip Seymour Hoffman) föreslår försiktigt att de framöver kan alternera förste och andre violinist, kanske triggat av det faktum att titeln "andreviolinist" inte imponerar på den dansare han träffar på sina joggingturer. Hans fru, violasten Juliette (Catherine Keener) ger honom inget stöd, vilket får Robert att vara otrogen, och försteviolinisten Daniel Lerner (Mark Ivanir) har inget intresse av att dela med sig av det ledarskap rollen innebär.
När sedan Daniel inleder ett förhållande med sin elev, Robert och Juliettes talangfulla dotter Alexandra (Imogen Poots), blir situationen inte bättre. Kvartetten håller på att falla samman mitt framför Peters ögon, precis i den stund då han behöver den att vara hans mest stabila punkt.
Till att börja med gillar jag den något udda miljön historien utspelar sig i. Den här lätt finkulturella världen är intressant att ta del av, där personer har en väldigt speciell relation till sitt yrke och inte minst till hur det ska utföras. Minsta lilla detalj kan få den oerhört bestämda Daniel att tjura ihop. Ett otränat öra kan inte göra skillnad mellan perfekt och värdelöst.
Vidare är det mycket fina insatser av samtliga skådespelare i filmen. Jag kan inte bortse från att det är den första film med Philip Seymour Hoffman som jag ser sedan hans onödiga bortgång och här är han lika bra som alltid. Även Catherine Keener som jag alltid har ett bra öga till gör sin roll bra, precis som Christopher Walken, Mark Ivanir och inte minst Imogen Poots. En bra ensemble med andra ord.
Och det är även en bra film. Gripande på sitt sätt, väl berättad och allmänt snyggt genomförd. Utöver kvaliteten bär jag med mig en annan bra sak från filmen, och det är en längtan efter att ta del av klassisk musik, speciellt stråkkvartetter av detta slag, på ett mer engagerat sätt. Lite finkultur bör få plats i mitt annars så fulkulturellt fullpackade liv.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. När skådespelare ska vara musiker på film brukar jag ganska lätt kunna se om de mimar "fel" eller inte, speciellt om det handlar om traditionella rockinstrument - trummor och gitarrer till exempel. När det gäller klassiska stråkinstrument överlåter jag bedömningen till de som är mer bekanta med dem, men jag tycker att de fyra huvudpersonerna mimar på ett bra sätt. Huruvida det är korrekt eller inte kan jag alltså inte avgöra.
2. Den svenska operasångerskan Anne Sofie von Otter gör en mindre roll som Christopher Walkens karaktärs döda fru. Sekvensen där vi hör henne sjunga är från en upptagning med enbart svenska musiker.
3. Karaktären Nina Lee som nämns under hela filmen och som dyker upp mot slutet spelas av just Nina Lee som är en medlem av Brentano String Quartet som stått för musiken i filmen.
2. Den svenska operasångerskan Anne Sofie von Otter gör en mindre roll som Christopher Walkens karaktärs döda fru. Sekvensen där vi hör henne sjunga är från en upptagning med enbart svenska musiker.
3. Karaktären Nina Lee som nämns under hela filmen och som dyker upp mot slutet spelas av just Nina Lee som är en medlem av Brentano String Quartet som stått för musiken i filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Catherine Keener (16)
Catherine Keener (16)
