Vetenskapligt och spännande tv-drama

FILMEN

STS-51L var den 25:e flygningen i det amerikanska rymdfärjeprogrammet. Som alltid var det en stor grej när en rymdfärja skulle lyfta. Denna gång kanske lite extra stor i och med att en helt vanlig lärarinna var en av de sju astronauterna i färjan. Hon skulle leda två lektioner från rymden under den knappa vecka färjan var i den.

Nu blev det inte så, för blott 73 sekunder efter starten totalhavererade rymdfärjan Challenger mitt fram ögonen på åskådarna på plats och framför alla tv-apparater. Den uppspelta glädjen den där förmiddagen 28 januari 1986 förvandlades till landssorg på en dryg minut.

En haverikommission bildas och till denna inkallas fysikern Richard Feynman (William Hurt), expert på sannolikhet och en omtyckt och tydlig lärare. Det är en av hans före detta studenter som numera jobbar för NASA som bjudit in honom med förhoppningen om att han med sitt annorlunda tänkande kan bidra med nya infallsvinklar. Feynman tar snabbt egna initiativ och följer inte de bestämda mallarna, vilket gör att han genast uppfattas som ett problem snarare än en tillgång. Feynman ställer obekväma frågor och kommer fram till slutsatser som inte alltid mottas positivt. Är det så att han kommer för nära sanningen och att någon faktiskt inte vill att sanningen ska komma fram?

Även om det blir en liten touch av politisk thriller över filmen är det ett drama som är både spännande och välgjort. Produktionen är en tv-film med bland annat BBC Films och Science Channel som producenter, och det känns som en lite mer vetenskapligt laddad film än vanligt. Inget fel i det, för det blir en mer seriös känsla över slutresultatet.

Tv-filmer kan ofta kännas tunna och som hafsverk, men här är fallet inte alls så. Det enda som egentligen vittnar om att det är en tv-produktion är att det finns tydliga pauser för reklamavbrott. I övrigt är det påkostat och med gott av tunga skådespelarinsatser från en lysande Willam Hurt, samt Bruce Greenwood och Brian Dennehy.

Katastrofen den 28 januari 1986 var djupt tragisk, men det här dramatiserade efterspelet är spännande och välgjort.

EXTRAMATERIALET

Inget.

TRE SAKER

1. Efter eftertexterna kommer en liten sekvens från den verkliga tv-sändningen av ett förhör som i spelfilmen utgör själva finalen. Här ser man hur lik William Hurt är den verkliga Richard Feynman.

2. Astronauternas astronaut Neil Armstrong är en karaktär i filmen, som egentligen bara finns där utan att vara med på allvar. I en scen signerar han en papperslapp och vad vi ser är en äkta "testa pennan"-signatur. Jag var tvungen att leta upp Armstrongs autograf för att se om han verkligen skrev så illa, och det gjorde han ju inte. Filmens version är åt rätt håll men samtidigt den sämsta imitation jag sett på länge. Se jämförelserna här: