Ett minst sagt originellt format
FILMEN1991 kom Richard Linklaters publika debut "Slacker". En indiefilmklassiker där situationer och olika karaktärer i kortfilmsaktiga scener tillsammans bildade en långfilm utan vare sig en tydlig handling eller huvudpersoner. Det var en berättelse som bands ihop av en karaktär som rörde sig från en situation till en annan och osynligt lämnade över stafettpinnen till en annan karaktär som fick samma uppdrag. Ett ovanligt sätt att berätta en film på.
Nästan 25 år senare kommer Linklater med "Boyhood" som trots att den skiljer sig väsentligt från "Slacker" ändå har vissa tydliga likheter. Även här utgörs filmen av kortfilmsaktiga scener men med den stora skillnaden att det är återkommande karaktärer. Och så är filmen inspelad under tolv år. Det är det som är riktigt unikt med filmen, och visst blir man lite imponerad av projektets episka format. Linklater ville göra en film om uppväxt men ville även använda samma skådespelare, så "Boyhood" är inspelad ett par veckor varje år i tolv års tid. Ett minst sagt ovanligt sätt att göra en film, men som fungerar väldigt väl.
Likt "Slacker" kan jag inte påstå att det finns någon traditionell plott i filmen utöver att den skildrar en pojkes uppväxt från sjuårsålderns oskyldiga nyfikenhet till det stora frigörelsesteget i samband med collegeåren tolv år senare. Pojken Mason (Ellar Coltrane) har förstås en familj runt sig, systern Samantha (Lorelei Linklater) och mamma Olivia (Patricia Arquette). Pappan Mason Jr (Ethan Hawke) dyker upp då och då och är till synes en peppande glädjekälla medan Olivia drar det tunga lasset och dessutom har en tendens att fastna för nya män som inte är speciellt bra manliga förebilder. Sådana där "klipp dig och skaffa dig ett jobb"-figurer som inte har mycket till övers för slashasar med omanliga intressen.
Filmen är nästan tre timmar lång, men flyter på fint och smidigt, mycket på grund av att den känns så verklig och okonstlad. Det vardagliga dramat med tjafs om att hjälpa till hemma eller göra sina skoluppgifter varvas med ungdomens tankar kring kärlek och vänskap, och filosofiska funderingar om det mesta. Det är oerhört enkelt att vaggas in i berättelsen och följa familjens öde precis som det brukar vara när man suger tag i en rejäl familjeskröna, även om det här handlar om ett begränsat antal karaktärer och realism utan överdrifter.
Jag kan dock inte komma ifrån att filmen troligtvis inte hade varit lika bra om den hade varit inspelad under ett år med olika skådespelare i barnrollerna. Därför kan man fundera lite på om det är formen eller innehållet som är bra i detta fall. Jag tror det är både ock. Det originella formatet hjälper till förstås, men samtidigt är "Boyhood" en verklig och autentisk skildring av hur det faktiskt är att växa upp.
Nästan 25 år senare kommer Linklater med "Boyhood" som trots att den skiljer sig väsentligt från "Slacker" ändå har vissa tydliga likheter. Även här utgörs filmen av kortfilmsaktiga scener men med den stora skillnaden att det är återkommande karaktärer. Och så är filmen inspelad under tolv år. Det är det som är riktigt unikt med filmen, och visst blir man lite imponerad av projektets episka format. Linklater ville göra en film om uppväxt men ville även använda samma skådespelare, så "Boyhood" är inspelad ett par veckor varje år i tolv års tid. Ett minst sagt ovanligt sätt att göra en film, men som fungerar väldigt väl.
Likt "Slacker" kan jag inte påstå att det finns någon traditionell plott i filmen utöver att den skildrar en pojkes uppväxt från sjuårsålderns oskyldiga nyfikenhet till det stora frigörelsesteget i samband med collegeåren tolv år senare. Pojken Mason (Ellar Coltrane) har förstås en familj runt sig, systern Samantha (Lorelei Linklater) och mamma Olivia (Patricia Arquette). Pappan Mason Jr (Ethan Hawke) dyker upp då och då och är till synes en peppande glädjekälla medan Olivia drar det tunga lasset och dessutom har en tendens att fastna för nya män som inte är speciellt bra manliga förebilder. Sådana där "klipp dig och skaffa dig ett jobb"-figurer som inte har mycket till övers för slashasar med omanliga intressen.
Filmen är nästan tre timmar lång, men flyter på fint och smidigt, mycket på grund av att den känns så verklig och okonstlad. Det vardagliga dramat med tjafs om att hjälpa till hemma eller göra sina skoluppgifter varvas med ungdomens tankar kring kärlek och vänskap, och filosofiska funderingar om det mesta. Det är oerhört enkelt att vaggas in i berättelsen och följa familjens öde precis som det brukar vara när man suger tag i en rejäl familjeskröna, även om det här handlar om ett begränsat antal karaktärer och realism utan överdrifter.
Jag kan dock inte komma ifrån att filmen troligtvis inte hade varit lika bra om den hade varit inspelad under ett år med olika skådespelare i barnrollerna. Därför kan man fundera lite på om det är formen eller innehållet som är bra i detta fall. Jag tror det är både ock. Det originella formatet hjälper till förstås, men samtidigt är "Boyhood" en verklig och autentisk skildring av hur det faktiskt är att växa upp.
EXTRAMATERIALET
En plikttrogen programförklaring på två och en halv minut ligger med som bonus. Bilder ur filmen varvas med idén om att filma samma folk i tolv år och skildra en karaktärs uppväxt. Typ så.
TRE SAKER
1. Det finns inga textskyltar som talar om vilket år det handlar om utan det får man lista ut utifrån popkulturella referenser eller tekniska manicker. En tidsmarkör är till exempel "Harry Potter"-böckerna som dyker upp på lite olika vis. Det är ju en ganska passande referens eftersom "Harry Potter"-filmerna gjordes under nästan lika lång tid som "Boyhood" och med nästan exakt samma skådespelare hela tiden.
2. Filmens tagline är, som omslaget avslöjar, "12 years in the making", vilket enligt mig syftar mer på formatet än innehållet även om det förstås går att vrida på det åt det hållet också. Filmen hade länge titeln "12 Years" men Richard Linklater bytte till "Boyhood" för att undvika ihopblandning med "12 Years a Slave".
3. Linklater har dragit ut på historier tidigare. Pratfilmstrilogin "Before Sunrise" ("Bara en natt"), "Before Sunset" ("Bara en dag") och "Before Midnight" har skildrat samma karaktärer spelade av Ethan Hawke och Julie Delpy under nästan 20 år, fast på ett mer traditionellt sätt.
2. Filmens tagline är, som omslaget avslöjar, "12 years in the making", vilket enligt mig syftar mer på formatet än innehållet även om det förstås går att vrida på det åt det hållet också. Filmen hade länge titeln "12 Years" men Richard Linklater bytte till "Boyhood" för att undvika ihopblandning med "12 Years a Slave".
3. Linklater har dragit ut på historier tidigare. Pratfilmstrilogin "Before Sunrise" ("Bara en natt"), "Before Sunset" ("Bara en dag") och "Before Midnight" har skildrat samma karaktärer spelade av Ethan Hawke och Julie Delpy under nästan 20 år, fast på ett mer traditionellt sätt.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Patricia Arquette (4)
Patricia Arquette (4)
