Mycket lågmält om heroinmissbruk

FILMEN

När man samlar ihop tre så förnämliga australiensiska skådespelare som Cate Blanchett, Hugo Weaving och Sam Neill i samma fall borde man som publik kunna förvänta sig ett gott resultat. Och visst innehåller detta lågmälda drama kring missbruk en och annan poäng; men inget är nytt under solen.

Nu har Tracy (Blanchett) klarat sig i fyra år utan heroin. Om Albert Finney är den största och kaxigaste fisken av dem alla, i Tim Burtons ”Big Fish” gestaltar Blanchett en akvariefisk, instängd i sviterna av sitt missbruk och sitt tidigare kriminella liv. Regissören Rowan Woods låter henne till och plaska runt i en bassäng, som ett återkommande tema. Tracy drömmer om att bli delägare i videobutiken hon jobbar i och bygga ut den med ett Internetcafé, men bankerna säger nej. De rynkar på näsan åt hennes förflutna och beviljar inga lån. Samtidigt dyker spöken från hennes förflutna upp. Hennes gamla pojkvän Jonny (Dustin Nguyen) återkommer från en Kanadaresa och hon upptäcker att hon fortfarande har känslor för honom. Han svär att han slutat med knarklangningen.

Här finns också den gamla avdankade rugbystjärnan Lionel (Weaving), som ligger och vrider sig i plågor i ett försök att tända av från heroinet. Lokala knarkbossen Bradley (Neill) rör sig också in och ut ur handlingen. Och vi ser ganska snart vart detta drama skall bära hän; Tracy behöver stålar, Jonny är fortfarande in the business och snart har de korn på en affär, som Tracy motvilligt blandas in i.

Det här är en smygande film som aldrig lämnar smygstadiet, det är så lågmält att det ibland känns meningslöst. Men icke förty är det tydligt att Woods vet något om missbruk. Det är svårt att känna sympati för någon karaktär i det här dramat, för ingen är oskyldig, men det är desto lättare att känna sympati för, och ha förståelse för deras situation. I fyra år har Tracy försökt få ordning på sitt liv, och nu rasar allt samman. Räcker verkligen fyra år? Vem har sagt att allt ska vara över bara för att man anstränger sig lite? Och när sätter man egentligen punkt för en avgiftning, när kan man säga att man verkligen är fri?

Tracys instängdhet illustreras kanske tydligast av att Woods aldrig filmar några större exteriörbilder. Är det missbrukarens snäva livssyn och dag-för-dag-mentalitet och tunnelseende han vill visa? Den enda större exteriören i filmen är en strand och det är symboliskt och lite larvigt, men åtminstone konsekvent. Bäst i filmen är Weavings heroinpundande människospillra, som försöker sig på en avgiftning som inte funkar så bra. Skiträdd och miserabel ligger han i kramper och värjer sig för verkligheten.


EXTRAMATERIALET

Denna utgåva innehåller inget extramaterial, bara några trailers från Scanbox.


TRE SAKER

1. På DVDKritik är somliga av oss intresserade av skägg. I ”Little Fish” har Hugo Weaving prytts med ett ganska skapligt sådant.

2. Filmen utspelar sig i ett område tre mil sydväst om Sydney, som kallas Cabramatta eller ”Little Saigon”. Här bor dock över 133 olika nationaliteter, inte bara vietnameser.

3. Australiensiska pengar ser ut som Monopol-pengar, brukar jag tänka när jag ser australiensisk film.


TOBIAS JOHANSSON (2007-05-04)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2007
Bolag: Scanbox
Ljud: Dolby Digital 5.1 och DTS 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 16:9 och 1.78:1
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (15/10):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN SEPTEMBER
12 SENASTE
KOMEDIERNA