En film som tränger under huden
FILMENLäkaren Roberts fru är med om en bilolycka där hon bränns svårt över hela kroppen. När hon sedan tar livet av sig börjar han experimentera fram ett syntetiskt skinn som ska kunna stå emot eld, knivskärningar och andra skador. Till sin hjälp har han en mystisk försökskanin, en kvinna som han håller inlåst i sitt hus av till synes okänd anledning.
Pedro Almodovars senaste film är en väldigt märklig, lätt surrealistisk historia som ter sig ganska förvirrande - åtminstone vid första sittningen. Almodovar hoppar fram och tillbaka i tiden, visar effekter innan handlingar och tvingar på det sättet tittaren att ständigt vara beredd att utmana sina föreställningar om personer och händelser. Det är ett av de mer fyndiga och intelligenta manus jag stött på de senaste åren och det skulle vara intressant att veta om detta är Almodovars verk helt och hållet eller om de smarta dragen även fanns på samma sätt i den roman som låg till grund för filmen.
Handlingen hade mycket väl fungerat om allt visats i kronologisk ordning, men dess övergripande tema skulle ha tappat en hel del i tyngd. Det som gör den här filmen verkligt unik är hur den tvingar tittaren att utmana sina egna fördomar. Bilden man skapat sig av en karaktär genom några scener vänds upp och ned genom en tillbakablick en stund senare. Ingen av karaktärerna är den de först verkar vara och som tittare känner man sig lite skamsen över hur snabb man är döma människor innan man egentligen lärt känna dem på djupet. Innan man så att säga krupit under skinnet på dem. Men när man väl gjort det inser man också att filmen krupit under vårt eget skinn.
Jag gillar också Almodovars val av skådespelare. Varje scen, varje minspel levereras utan brister, inte minst då av Antonio Banderas och Elena Anaya i huvudrollerna. Almodovar själv har förstås en stor del i detta och har med sin flyhänta regi sett till att göra näst intill varje scen fängslande, trots att man inte alltid förstår hur de hänger ihop. Visuellt är den här filmen trollbindande. Det vackra fotot skvallrar om en helt annan film än vad som sedan sakta tränger fram. Ytterligare ett skinn som döljer något helt annat, om man så vill.
Egentligen är "The skin I live in" en ganska sjuk historia där Banderas rollkaraktär med lätthet kan sägas vara komplett galen, men att nöja sig med detta konstaterande vore att understryka ens egen fördomsfullhet. För även filmens handling är ytterligare ett skinn som vi bör tränga in under för att se vad det är Almodovar egentligen vill säga. Och det är väl när man förstår det som man kan se om filmen med en djupare behållning.
Pedro Almodovars senaste film är en väldigt märklig, lätt surrealistisk historia som ter sig ganska förvirrande - åtminstone vid första sittningen. Almodovar hoppar fram och tillbaka i tiden, visar effekter innan handlingar och tvingar på det sättet tittaren att ständigt vara beredd att utmana sina föreställningar om personer och händelser. Det är ett av de mer fyndiga och intelligenta manus jag stött på de senaste åren och det skulle vara intressant att veta om detta är Almodovars verk helt och hållet eller om de smarta dragen även fanns på samma sätt i den roman som låg till grund för filmen.
Handlingen hade mycket väl fungerat om allt visats i kronologisk ordning, men dess övergripande tema skulle ha tappat en hel del i tyngd. Det som gör den här filmen verkligt unik är hur den tvingar tittaren att utmana sina egna fördomar. Bilden man skapat sig av en karaktär genom några scener vänds upp och ned genom en tillbakablick en stund senare. Ingen av karaktärerna är den de först verkar vara och som tittare känner man sig lite skamsen över hur snabb man är döma människor innan man egentligen lärt känna dem på djupet. Innan man så att säga krupit under skinnet på dem. Men när man väl gjort det inser man också att filmen krupit under vårt eget skinn.
Jag gillar också Almodovars val av skådespelare. Varje scen, varje minspel levereras utan brister, inte minst då av Antonio Banderas och Elena Anaya i huvudrollerna. Almodovar själv har förstås en stor del i detta och har med sin flyhänta regi sett till att göra näst intill varje scen fängslande, trots att man inte alltid förstår hur de hänger ihop. Visuellt är den här filmen trollbindande. Det vackra fotot skvallrar om en helt annan film än vad som sedan sakta tränger fram. Ytterligare ett skinn som döljer något helt annat, om man så vill.
Egentligen är "The skin I live in" en ganska sjuk historia där Banderas rollkaraktär med lätthet kan sägas vara komplett galen, men att nöja sig med detta konstaterande vore att understryka ens egen fördomsfullhet. För även filmens handling är ytterligare ett skinn som vi bör tränga in under för att se vad det är Almodovar egentligen vill säga. Och det är väl när man förstår det som man kan se om filmen med en djupare behållning.
EXTRAMATERIALET
Trailers för några kommande filmer.
TRE SAKER
1. Musiken förtjänar ett speciellt omnämnande. Kompositören Alberto Iglesias använder lätta pianotoner och intensiva, skorrande fioler till att skapa ett soundtrack som går i total symbios med filmen utan att för den sakens skull ta över och bli viktigare än någon av de scener den förekommer i. Det är sällan ett soundtrack lockar till köp men i det här fallet ska jag göra ett undantag.
2. Jag ska erkänna att Pedro Almodovars filmskatt fortfarande är i stort sett oupptäckt för mig. Efter den här filmen har jag bestämt mig för att planera in en Almodovar-sommar. Två gånger tidigare har jag haft tema-somrar. Första gången såg jag "Dirty dancing" om och om igen, andra gången var det en klassiska splatterfilmer som "Re-animator" och "Braindead". Jag drar inga andra slutsatser av detta mer än att jag har bred filmsmak.
3. Manuset skrev Pedro ihop med sin bror Agustin. Den sistnämnde har en lustig liten roll som en man som kommer in i en andrahandsbutik och erbjuder dem sin frus kläder. Hon har lämnat familjen och hans förklaring till den generösa klädgåvan är: - Kommer hon tillbaka till oss den här gången så får hon gå naken i fortsättningen!
2. Jag ska erkänna att Pedro Almodovars filmskatt fortfarande är i stort sett oupptäckt för mig. Efter den här filmen har jag bestämt mig för att planera in en Almodovar-sommar. Två gånger tidigare har jag haft tema-somrar. Första gången såg jag "Dirty dancing" om och om igen, andra gången var det en klassiska splatterfilmer som "Re-animator" och "Braindead". Jag drar inga andra slutsatser av detta mer än att jag har bred filmsmak.
3. Manuset skrev Pedro ihop med sin bror Agustin. Den sistnämnde har en lustig liten roll som en man som kommer in i en andrahandsbutik och erbjuder dem sin frus kläder. Hon har lämnat familjen och hans förklaring till den generösa klädgåvan är: - Kommer hon tillbaka till oss den här gången så får hon gå naken i fortsättningen!
THOMAS HELSING (2012-04-24)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Antonio Banderas (15)
Antonio Banderas (15)
