Attitydsfulla pionjärer
FILMENI slutet av 80-talet hade jag en liten period då jag började lyssna på hiphop. Som musikalisk allätare var det inget konstigt att jag intresserade mig för rap och lyssnade intensivt på främst Public Enemy, Run-D.M.C. och Beastie Boys. Jag kan än i dag lyssna på de skivor jag gillade och gillar det lika mycket, men i övergången mellan 80- och 90-talet var det annan musik som tog över mitt intresse totalt och jag slutade hänga med i hiphopvärlden. N.W.A. missade jag och hela den gangsterrapfalang de grundade kändes ointressant för mig då. Efter att ha sett "Straight Outta Compton" inser jag att N.W.A. helt klart musikaliskt sett är i en stil jag gillar och jag kommer definitivt att försöka ta igen det jag missat.
Många biografifilmer har gjorts om rockband och popstjärnor, men inte speciellt mycket har gjorts om hiphopvärlden. I alla fall inte på det sätt som "Straight Outta Compton" skildrar fem unga mäns väg från Comptons gator till att bli inflytelserika artister vars livsverk fortsätter att påverka ungdomar än i dag. Trots att N.W.A. bestod av fem medlemmar placeras DJ Yella (Neil Brown Jr.) och MC Ren (Aldis Hodge) långt bak i bussen och fokus ligger på de övriga tre: Ice Cube (O'Shea Jackson Jr.), Dr. Dre (Corey Hawkins) och Eazy-E (Jason Mitchell). Alla tre hade olika egenskaper som tillsammans påverkade bandets framgång. Ice Cube var textförfattaren som på ett brutalt ärligt sätt fångade vardagen för unga (män) i Kaliforniens ruskigare delar, Dr. Dre var den genuint musikintresserade dj:n som skapade beatsen och grunderna, och Eazy-E var affärsmannen och gängmedlemmen som sköt in attityden som återfanns i deras namn.
Det börjar i bästa DIY-anda i mitten av 80-talet. De startar bolaget Ruthless och släpper en 12" EP med Eazy-E:s "Boyz-n-the-Hood" som får bollen att rulla. Jerry Heller (Paul Giamatti) går in som bandets manager lyckas få bandet signat av ett skivbolag och debutskivan "Straight Outta Compton" spelas in och succén är snart ett faktum. N.W.A.:s hårda rap och framförallt deras texter provocerar vissa men attraherar andra. De har hittat en formel som fungerar och framgångarna rullar in. Men med de kommer problemen. Pengar, vapen, sex, droger - allting kommer på en gång och skapar sprickor i kompisgänget, där vänner snabbt blir fiender och konkurrenter.
Det börjar kanske bli tjatigt från min sida, men jag är som jag sagt flera gånger tidigare svag för musikrelaterade filmer, och det här är förstås inget undantag. Det är en ganska klassisk historia med uppgång och fall, meningsskiljaktigheter och försoningar. Formen är bekant och det fungerar, i alla fall för en som inte är helt insatt i historien. Men filmen har kritiserats för att vara vinklad där historien troligtvis reviderats lite för att bli en bättre film än en helt och hållet ärlig film. Det är ju inte ovanligt när det handlar om biografifilmer.
Förutom den musikaliska dokumentationen skildrar filmen en ganska bökig tid i Los Angeles historia. N.W.A. var helt klart ett resultat av det samhälle de levde i, där svarta ungdomar oprovocerat utsattes för våld och förnedring av polismakten, vilket skildras i ett antal scener. Det hela kulminerade i incidenten där fyra poliser misshandlade Rodney King brutalt, vilket sedermera ledde till våldsamma upplopp i Los Angeles. N.W.A. förutspådde detta med bland annat "Fuck Tha Police". Den historiska aspekten är lika intressant som den kulturella.
Filmen kommer i två utföranden, där jag valde att se den cirka 30 minuter längre "director's cut"-versionen som klockar in på nästan tre timmar. Det är förstås en ganska rejäl stund, men historien flyter på rätt bra och när filmen väl slutar tycker jag att den gör det på ett lite märkligt ställe. Det kanske är helt logiskt ur de insattas synvinkel, men för mig blev det nästan lite snopet.
Skådespelarna är för mig okända och det gör det hela bara mycket bättre. Jag har inga problem att köpa dem som N.W.A. och vad som förstås är extra kul är ju att O'Shea Jackson Jr. som spelar Ice Cube är son till O'Shea Jackson som är Ice Cube! Det kan ju inte höra till vanligheterna att en son spelar sin verkliga far.
Jag gillar filmen och jag hade inte räknat med att jag skulle känna ett enormt sug av att lyssna på N.W.A.:s skivor och ta del av det som jag missat, så där 25 år senare...
Många biografifilmer har gjorts om rockband och popstjärnor, men inte speciellt mycket har gjorts om hiphopvärlden. I alla fall inte på det sätt som "Straight Outta Compton" skildrar fem unga mäns väg från Comptons gator till att bli inflytelserika artister vars livsverk fortsätter att påverka ungdomar än i dag. Trots att N.W.A. bestod av fem medlemmar placeras DJ Yella (Neil Brown Jr.) och MC Ren (Aldis Hodge) långt bak i bussen och fokus ligger på de övriga tre: Ice Cube (O'Shea Jackson Jr.), Dr. Dre (Corey Hawkins) och Eazy-E (Jason Mitchell). Alla tre hade olika egenskaper som tillsammans påverkade bandets framgång. Ice Cube var textförfattaren som på ett brutalt ärligt sätt fångade vardagen för unga (män) i Kaliforniens ruskigare delar, Dr. Dre var den genuint musikintresserade dj:n som skapade beatsen och grunderna, och Eazy-E var affärsmannen och gängmedlemmen som sköt in attityden som återfanns i deras namn.
Det börjar i bästa DIY-anda i mitten av 80-talet. De startar bolaget Ruthless och släpper en 12" EP med Eazy-E:s "Boyz-n-the-Hood" som får bollen att rulla. Jerry Heller (Paul Giamatti) går in som bandets manager lyckas få bandet signat av ett skivbolag och debutskivan "Straight Outta Compton" spelas in och succén är snart ett faktum. N.W.A.:s hårda rap och framförallt deras texter provocerar vissa men attraherar andra. De har hittat en formel som fungerar och framgångarna rullar in. Men med de kommer problemen. Pengar, vapen, sex, droger - allting kommer på en gång och skapar sprickor i kompisgänget, där vänner snabbt blir fiender och konkurrenter.
Det börjar kanske bli tjatigt från min sida, men jag är som jag sagt flera gånger tidigare svag för musikrelaterade filmer, och det här är förstås inget undantag. Det är en ganska klassisk historia med uppgång och fall, meningsskiljaktigheter och försoningar. Formen är bekant och det fungerar, i alla fall för en som inte är helt insatt i historien. Men filmen har kritiserats för att vara vinklad där historien troligtvis reviderats lite för att bli en bättre film än en helt och hållet ärlig film. Det är ju inte ovanligt när det handlar om biografifilmer.
Förutom den musikaliska dokumentationen skildrar filmen en ganska bökig tid i Los Angeles historia. N.W.A. var helt klart ett resultat av det samhälle de levde i, där svarta ungdomar oprovocerat utsattes för våld och förnedring av polismakten, vilket skildras i ett antal scener. Det hela kulminerade i incidenten där fyra poliser misshandlade Rodney King brutalt, vilket sedermera ledde till våldsamma upplopp i Los Angeles. N.W.A. förutspådde detta med bland annat "Fuck Tha Police". Den historiska aspekten är lika intressant som den kulturella.
Filmen kommer i två utföranden, där jag valde att se den cirka 30 minuter längre "director's cut"-versionen som klockar in på nästan tre timmar. Det är förstås en ganska rejäl stund, men historien flyter på rätt bra och när filmen väl slutar tycker jag att den gör det på ett lite märkligt ställe. Det kanske är helt logiskt ur de insattas synvinkel, men för mig blev det nästan lite snopet.
Skådespelarna är för mig okända och det gör det hela bara mycket bättre. Jag har inga problem att köpa dem som N.W.A. och vad som förstås är extra kul är ju att O'Shea Jackson Jr. som spelar Ice Cube är son till O'Shea Jackson som är Ice Cube! Det kan ju inte höra till vanligheterna att en son spelar sin verkliga far.
Jag gillar filmen och jag hade inte räknat med att jag skulle känna ett enormt sug av att lyssna på N.W.A.:s skivor och ta del av det som jag missat, så där 25 år senare...
EXTRAMATERIALET
Ibland önskar man att det kunde göras rejäla bakomfilmer i stället för en massa snuttar. Eller: varför hacka upp vad som känns som en sammanhållen bakomfilm i minutlånga klipp?
Utöver några bortklippta scener - som inte tillför speciellt mycket - och ett kommentarspår finns det alltså bakommaterial som sammantaget ger en hyfsad bild av N.W.A.:s historik och inspelningen av filmen. Originalmedlemmarna, nu 25-30 år äldre, deras filmiska motsvarigheter och regissören F. Gary Gray delar med sig av både gamla och nya minnen och det blir en ganska trevlig bakomfilm, som gärna kunde ha varit längre med mer fokus på äldre tider.
Utöver några bortklippta scener - som inte tillför speciellt mycket - och ett kommentarspår finns det alltså bakommaterial som sammantaget ger en hyfsad bild av N.W.A.:s historik och inspelningen av filmen. Originalmedlemmarna, nu 25-30 år äldre, deras filmiska motsvarigheter och regissören F. Gary Gray delar med sig av både gamla och nya minnen och det blir en ganska trevlig bakomfilm, som gärna kunde ha varit längre med mer fokus på äldre tider.
TRE SAKER
1. I en scen pratar Ice Cube om sin son, vilket alltså betyder att O'Shea Jackson Jr. pratar om sig själv.
2. Även Eazy-E:s son Lil Eazy-E ville spela sin far, men han fick inte uppdraget utan fanns med i produktionen som en sorts "coach" till Jason Mitchell som gjorde rollen.
3. Rapartisterna Snoop Dogg och Tupac figurerar som bikaraktärer av det mindre slaget.
2. Även Eazy-E:s son Lil Eazy-E ville spela sin far, men han fick inte uppdraget utan fanns med i produktionen som en sorts "coach" till Jason Mitchell som gjorde rollen.
3. Rapartisterna Snoop Dogg och Tupac figurerar som bikaraktärer av det mindre slaget.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Corey Hawkins (4)
Corey Hawkins (4)
