25 år och 20 timmar galenskaper
FILMENLagom till Galenskaparna After Shaves (GAS) 25-årsjubileum släpps en 10xDVD-box (20 timmar!) med "fem fina föreställningar". Egentligen innehåller boxen sju produktioner; fem föreställningar, tv-musikalen "Åke från Åstol" och revyn "Resan som blev av", men siffran fem syftar på "Stinsen brinner", "Grisen i säcken", "Lyckad nedfrysning av herr Moro", "Alla ska bada" och "Kasinofeber", samtliga dokumenterade på GAS egen teater Lorensbergsteatern.
Det är i föreställningsformatet jag tycker bäst om GAS. Filmerna är en helt annan sak och revyerna och snuttserierna ("En himla många program", "Tornado", "Gladpack") är kanske mer citatvänliga, men det är i de rejäla produktionerna hela briljansen kommer till sin rätt.
Två av de fem föreställningarna är helt nya DVD-produktioner som så vitt jag vet inte släpps separat medan de övriga tre finns i separata utgåvor. Vi tar dem i kronologisk ordning.
Att "Stinsen brinner" (1988) nu kommer ut är smått otroligt. Inte bara för att den är en av GAS absolut mest populära produktioner - och i mitt tycke en suverän föreställning - utanför att den här dokumentationen legat bakom lås och bom i 20 år. Då hade GAS åsikten om att föreställningen blivit alldeles för överspelad och överdriven, och valde då att inte använda den inspelade föreställningen och spelade in den som en lite mer nedtonad film i stället.
Jag tycker att föreställningen funkar väldigt bra. Den är möjligen lite snabb på sina ställen, men knappast för snabb. Skillnaden mot filmversionen är så vitt jag kan se en extra sång (Claes Eriksson sjunger om sin kärlek till ett mastercard) och ett extra skämt (en man kommer in med en väska, lämnar in sig själv och väskan åker ut per egen maskin).
För en mer detaljerad genomgång av storyn, se recensionen av filmen.
Jag skulle våga säga att "Stinsen brinner" är GAS bästa produktion. Oslagbar underhållning.
Med "Grisen i säcken" (1992-93) började GAS tänja rejält på gränserna med sina föreställningar. Den består av tre hel skilda akter, där den första - dansbandsoperan - "Som en kork i mörker" - lätt kvalar in på topp-5 av alla deras produktioner. Det är en fullständigt genial sak där Claes Erikssons talang som låt- och textskrivare kommer till sin fulla rätt (vem annars kan skriva en refräng som inleds med "Vem i helvete är du?").
Accapellanumren "Frisörens sång" och "Därför blommar mitt parfymeri" sätter standarden innan operan drar igång. Vi som minns Sveriges inrikespolitik på 90-talet ser snabbt vilka den långa snobben och den korta nöjesmannen som startar partiet Ny deodorant ska föreställa. Sättet Claes får ihop hela historien är verkligen makalöst bra.
Den andra akten är en pjäs som heter "Värmlänningarna kommer tillbaka" som handlar om kulturkrocken mellan svenskar i folkdräkter och amerikasläktingar. En icke fungerande fontän är också med.
Den tredje akten är en klassisk nummerrevy i GAS klassiska anda med sånger och sketcher som de döpt till "Doktor Hakas rekordrevy". Allting inleds med att Allan Preussen från "En himla många program" håller lite låda innan allt brakar igång. Eriksson-brödernas bergsbestigare är revyns bästa nummer.
Även om "Grisen i säcken" håller hela vägen är det "Som en kork i mörker" som är den stora behållningen.
Föreställningen "Lyckad nedfrysning av herr Moro" (1995) och dess tillhörande revy "Resan som blir av" (1994) har vi redan en recension av här på sajten.
"Alla ska bada" (1998) var första föreställning de gjorde efter Peter Rangmars bortgång, och i hans roll har Thomas Hedengran klivit in. Det är en stor roll att fylla, men Thomas gör ett bra jobb. Lite mer nedtonad i komiken och kanske inte lika pricksäker i sången, men ändå bra. Gästspelet sträckte sig dock inte längre än till den här föreställningen, och ett mindre inhopp i "Åke från Åstol".
"Alla ska bada" är återigen en föreställning som verkligen tänjer på gränserna när det gäller formatet. Den första akten är mer som en fars eller komedi, medan den andra går helt i musikens tecken för att leda till en makalös final. Det handlar om Greve Frans-Oskar Bryssel och tar sin start i 30-talet när Bryssel precis är nyfödd. Sen tar vi oss fram årtionde för årtionde på ett graciöst och smidigt sätt där alla de manliga skådespelarna spelar Bryssel under olika åldrar, allt medan Knut Angred spelar en döv pianostämmare som jobbar idogt och åldras han med.
Under 40-talet handlar det om kriget, under 50-talet om jazz, vidare till det sexuellt frigjorda 60-talet, det kravodlade 70-talet och det yuppiemoderna 80-talet för att sedan - lagom till när Knut stämt klart pianot hamna i 90-talet. Det är många skratt på vägen.
I den andra akten har den nu 60-årige Bryssel satt ihop en urspårad musikalisk revy. En rad figurer dyker upp och framför mer eller mindre knepiga låtar, och någonstans mitt i bryter Bryssel ut i en rolig monolog (vid den här tidpunkten är det Claes som är Bryssel, och hans monologer är alltid oerhört roliga) och en saga. Och sen kommer vi fram till den otroliga finalen där "alla" - inklusive dansare och 25 statister - ska bada i en bassäng som plötsligt finns där i scengolvet. Helt galet och mycket underhållande.
Jag har inte sett "Alla ska bada" sen den visades på tv någon gång runt 1999 och det är kärt återseende. Mycket annorlunda och mycket rolig.
Vet inte om man ska se "Åke från Åstol" (1998) som bonus till "Alla ska bada", men den är med i paketet i alla fall. Det är en liten musikal om sillsaltaren Åke på Bohuslänsön Åstol som när sillsalterifabriken läggs ned får fara det det farliga fastlandet (10 minuter med färja) Tjörn och gå på kurs, och som i finalen har kläckt en ny idé för att rädda sillsalteriet.
Jag kan inte påstå att "Åke från Åstol" är någon direkt personlig favorit, men den har visst underhållningsvärde. Det mest intressanta är att Claes Eriksson INTE skrivit produktionen utan det är nästan helt och hållet Knuts barn, och han gör själv rollen som Åke. Trots att jag förstår att låtarna är skrivna lite som pastischer på musikalernas svulstighet kan jag inte låta bli att tycka att avskedslåten "Hej med dig, Åstol" är rent av gripande, och "Pappa flytta inte in till Tjörn" (med fiffiga rimmet Tjörn-Grizzlybjörn) är väl föreställningens klassiker.
"Kasinofeber" (2003) som är GAS senaste stora scenföreställning har i mitt tycke ett lite allvarligare, lätt pessimistiskt och långsamt anslag. Inte lika mycket rak komik utan mer av deras underfundiga vara varvat med lite för många ordvitsar, och en del rätt nedstämda låtar. Historien handlar om ett gammalt nedlagt sjukhus som förvandlas till ett kasino. I centrum står två personer - Vilhelm Werner (Knut) och Filip Olsson (Claes) som båda är i behov av vård men som inte får det. Det finns också en politiker (Jan Rippe) och en affärsman (Anders Eriksson).
I andra akten, där sceneriet smart förvandlas till ett färgsprakande kasino gör tjejtrion LadyShave entre, spelade av Knut, Jan och Per Fritzell. Ett härligt lustmord på bland annat Afrodite som var i ropet då. "Kasinofeber" är okej, men kanske inte riktigt samma fullträff som några av de andra föreställningarna i boxen.
Hur som helst, en GAS-föreställning förgyller vilken kväll som helst, och med den här rejäla boxen så har man att göra ett tag.
Det är i föreställningsformatet jag tycker bäst om GAS. Filmerna är en helt annan sak och revyerna och snuttserierna ("En himla många program", "Tornado", "Gladpack") är kanske mer citatvänliga, men det är i de rejäla produktionerna hela briljansen kommer till sin rätt.
Två av de fem föreställningarna är helt nya DVD-produktioner som så vitt jag vet inte släpps separat medan de övriga tre finns i separata utgåvor. Vi tar dem i kronologisk ordning.
Att "Stinsen brinner" (1988) nu kommer ut är smått otroligt. Inte bara för att den är en av GAS absolut mest populära produktioner - och i mitt tycke en suverän föreställning - utanför att den här dokumentationen legat bakom lås och bom i 20 år. Då hade GAS åsikten om att föreställningen blivit alldeles för överspelad och överdriven, och valde då att inte använda den inspelade föreställningen och spelade in den som en lite mer nedtonad film i stället.
Jag tycker att föreställningen funkar väldigt bra. Den är möjligen lite snabb på sina ställen, men knappast för snabb. Skillnaden mot filmversionen är så vitt jag kan se en extra sång (Claes Eriksson sjunger om sin kärlek till ett mastercard) och ett extra skämt (en man kommer in med en väska, lämnar in sig själv och väskan åker ut per egen maskin).
För en mer detaljerad genomgång av storyn, se recensionen av filmen.
Jag skulle våga säga att "Stinsen brinner" är GAS bästa produktion. Oslagbar underhållning.
Med "Grisen i säcken" (1992-93) började GAS tänja rejält på gränserna med sina föreställningar. Den består av tre hel skilda akter, där den första - dansbandsoperan - "Som en kork i mörker" - lätt kvalar in på topp-5 av alla deras produktioner. Det är en fullständigt genial sak där Claes Erikssons talang som låt- och textskrivare kommer till sin fulla rätt (vem annars kan skriva en refräng som inleds med "Vem i helvete är du?").
Accapellanumren "Frisörens sång" och "Därför blommar mitt parfymeri" sätter standarden innan operan drar igång. Vi som minns Sveriges inrikespolitik på 90-talet ser snabbt vilka den långa snobben och den korta nöjesmannen som startar partiet Ny deodorant ska föreställa. Sättet Claes får ihop hela historien är verkligen makalöst bra.
Den andra akten är en pjäs som heter "Värmlänningarna kommer tillbaka" som handlar om kulturkrocken mellan svenskar i folkdräkter och amerikasläktingar. En icke fungerande fontän är också med.
Den tredje akten är en klassisk nummerrevy i GAS klassiska anda med sånger och sketcher som de döpt till "Doktor Hakas rekordrevy". Allting inleds med att Allan Preussen från "En himla många program" håller lite låda innan allt brakar igång. Eriksson-brödernas bergsbestigare är revyns bästa nummer.
Även om "Grisen i säcken" håller hela vägen är det "Som en kork i mörker" som är den stora behållningen.
Föreställningen "Lyckad nedfrysning av herr Moro" (1995) och dess tillhörande revy "Resan som blir av" (1994) har vi redan en recension av här på sajten.
"Alla ska bada" (1998) var första föreställning de gjorde efter Peter Rangmars bortgång, och i hans roll har Thomas Hedengran klivit in. Det är en stor roll att fylla, men Thomas gör ett bra jobb. Lite mer nedtonad i komiken och kanske inte lika pricksäker i sången, men ändå bra. Gästspelet sträckte sig dock inte längre än till den här föreställningen, och ett mindre inhopp i "Åke från Åstol".
"Alla ska bada" är återigen en föreställning som verkligen tänjer på gränserna när det gäller formatet. Den första akten är mer som en fars eller komedi, medan den andra går helt i musikens tecken för att leda till en makalös final. Det handlar om Greve Frans-Oskar Bryssel och tar sin start i 30-talet när Bryssel precis är nyfödd. Sen tar vi oss fram årtionde för årtionde på ett graciöst och smidigt sätt där alla de manliga skådespelarna spelar Bryssel under olika åldrar, allt medan Knut Angred spelar en döv pianostämmare som jobbar idogt och åldras han med.
Under 40-talet handlar det om kriget, under 50-talet om jazz, vidare till det sexuellt frigjorda 60-talet, det kravodlade 70-talet och det yuppiemoderna 80-talet för att sedan - lagom till när Knut stämt klart pianot hamna i 90-talet. Det är många skratt på vägen.
I den andra akten har den nu 60-årige Bryssel satt ihop en urspårad musikalisk revy. En rad figurer dyker upp och framför mer eller mindre knepiga låtar, och någonstans mitt i bryter Bryssel ut i en rolig monolog (vid den här tidpunkten är det Claes som är Bryssel, och hans monologer är alltid oerhört roliga) och en saga. Och sen kommer vi fram till den otroliga finalen där "alla" - inklusive dansare och 25 statister - ska bada i en bassäng som plötsligt finns där i scengolvet. Helt galet och mycket underhållande.
Jag har inte sett "Alla ska bada" sen den visades på tv någon gång runt 1999 och det är kärt återseende. Mycket annorlunda och mycket rolig.
Vet inte om man ska se "Åke från Åstol" (1998) som bonus till "Alla ska bada", men den är med i paketet i alla fall. Det är en liten musikal om sillsaltaren Åke på Bohuslänsön Åstol som när sillsalterifabriken läggs ned får fara det det farliga fastlandet (10 minuter med färja) Tjörn och gå på kurs, och som i finalen har kläckt en ny idé för att rädda sillsalteriet.
Jag kan inte påstå att "Åke från Åstol" är någon direkt personlig favorit, men den har visst underhållningsvärde. Det mest intressanta är att Claes Eriksson INTE skrivit produktionen utan det är nästan helt och hållet Knuts barn, och han gör själv rollen som Åke. Trots att jag förstår att låtarna är skrivna lite som pastischer på musikalernas svulstighet kan jag inte låta bli att tycka att avskedslåten "Hej med dig, Åstol" är rent av gripande, och "Pappa flytta inte in till Tjörn" (med fiffiga rimmet Tjörn-Grizzlybjörn) är väl föreställningens klassiker.
"Kasinofeber" (2003) som är GAS senaste stora scenföreställning har i mitt tycke ett lite allvarligare, lätt pessimistiskt och långsamt anslag. Inte lika mycket rak komik utan mer av deras underfundiga vara varvat med lite för många ordvitsar, och en del rätt nedstämda låtar. Historien handlar om ett gammalt nedlagt sjukhus som förvandlas till ett kasino. I centrum står två personer - Vilhelm Werner (Knut) och Filip Olsson (Claes) som båda är i behov av vård men som inte får det. Det finns också en politiker (Jan Rippe) och en affärsman (Anders Eriksson).
I andra akten, där sceneriet smart förvandlas till ett färgsprakande kasino gör tjejtrion LadyShave entre, spelade av Knut, Jan och Per Fritzell. Ett härligt lustmord på bland annat Afrodite som var i ropet då. "Kasinofeber" är okej, men kanske inte riktigt samma fullträff som några av de andra föreställningarna i boxen.
Hur som helst, en GAS-föreställning förgyller vilken kväll som helst, och med den här rejäla boxen så har man att göra ett tag.
EXTRAMATERIALET
"Stinsen brinners" extramaterial är lika osett som föreställningen. Till att börja med finns en rejäl bakom kulisserna-titt som heter "En kväll bakom Stinsen brinner" och här snackar vi "bakom kulisserna" i frasens rätta betydelse. Här får vi vara med från förberedelserna innan föreställningen, via alla in- och utgångar under den till nedvarvningen efter den. Det är mycket som slår en i en sådan här djupgående titt, dels hur sjukt mycket arbete det är förutom allt det som pågår framför publiken och dels hur litet allt är. Och sen att göra allt detta nästan 500 gånger... ja, det är smått otroligt.
Vidare kommer ett egenfilmat eftersnack från en föreställning. Det här är något GAS verkar ha för vana att göra i sina föreställningar, och det är alltid lika underhållande. En video till "Stinsen brinners" stora hit "Pappa, jag vill ha en italienare" finns också att se, och sedan avslutningsvis två intressanta klipp.
Det första heter "Från säck till staty" och handlar om hur man försökte utveckla föreställningens final, vilket vi får se klipp från GAS hemmavideor med de olika resultaten, och det andra heter "Appendix" och berättar om när Knut fick ställa in de 30 sista föreställningarna på grund av en blindtarmsoperation och hur norske komikern/sångaren Jahn Teigen fick hoppa in och lära sig hela föreställningen på två dagar. Det är helt vansinnigt att det gick! En kommentar från Jahn hade suttit fint, men vi får klara oss med Knut och Anders.
"Grisen i säcken" har mest ambitiöst extramaterial eftersom den 90 minuter långa dokumentären "Galenskaper" finns med. Den sammanfattar GAS verksamhet fram till och med "Grisen i säcken" där alla i ensemblen samt några av deras närmaste medarbetare och kända kollegor (Povel Ramel, Björn Skifs, Tomas von Brömsen, Hagge Geigert, Lasse Brandeby och Hans Alfredsson) medverkar. Man får också en inblick i hur Claes arbetar och får höra lite bakgrund till några olika produktioner. En mycket bra dokumentär vars enda negativa aspekt är att den blivit lite gammal nu (en uppdatering vore inte fel) samt att textskyltar saknas.
Vidare finns ett halvtimmesblock med bloopers och missar kallat "Grisminnen". Det roligaste är när Jan Rippe drar igång "Frisörens sång" i fel tonart. Den låten får man också höra i en annorlunda version av Povel Ramel, och slutligen finns en prolog läst av Claes i samband med Lorensbergsteaterns 75-årsdag, en text som var det första som framfördes på scenen 1916.
Som tidigare nämnt kan ni läsa om extramaterialet till "Lyckad nedfrysning av herr Moro/Resan som blev av" i en separat recension.
Till "Alla ska bada" finns en kort nyfilmad dokumentär som heter "Varför ska alla bada?" där vi dels får höra hur Claes kom på historien och vad den betyder och dels höra med koreografen Lisa Alvgrim om hur det gick till att plocka ut statisterna och även veta lite hur det gick till att få till bassängen, inklusive hur man förhindrade vattnet från att blöta ned publiken. Dessutom en video för låten "Tvätt", en av de bättre i akt 2.
Som extramaterial till "Åke från Åstol" finns en sekvens med Knut och Anders där de berättar lite om hur den kom till och att det först var en del i en krogshow på Kajskjul 8 i Göteborg, som sedan förlängdes en smula till tv-filmningen. Vi får se bilder från scenföreställningen varvat med lite annekdoter. På scenen är det Peter Rangmar med som musikalens berättare (en roll Claes tog över till tv-versionen) och produktionen på Kajskjul 8 blev Peters sista med gruppen, så därför bjuder Anders och Knut på en liten extra bonus där Peter gör sin paradroll bossanovakungen Astor Qvarts.
När "Kasinofeber" sattes upp var det 20-årsjubileum för GAS och medan publiken satte sig till rätta i teatersalongen kunde de se en kavalkad av låtar ihopklippta till en 40 minuter lång video. Här bjuds det från nästan samtliga produktioner, och för den vane GAS-entusiasten är det inget nytt. Dock tyckte jag det var lite kul att se två låtar från den i mitt minne ganska svaga serien "Gladpack", speciellt "Den magiska tårtan" där en hippieversion av Knut framför en mycket mystisk låt för en massa hundar! Gapskrattvarning!
I föreställningen ingår det också två videor. Den första visas när allt drar igång då Vilhelm Werner sjunger duett med sig själv och den andra visades i pausen och knyter ihop akterna. Här är det Filip Olsson som går hem, funderar lite, tar ett beslut och går tillbaka till sjukhuset. Tagen helt ur sitt sammanhang är filmen smått absurd, men skulle kunna fungera som en lite småmärklig kortfilm. Den är nämligen nästan en halvtimme lång (i den dokumenterade föreställningen oerhört förkortad) och visar mest hur en filur sitter i en fåtölj eller ligger i en soffa och funderar.
En video till LadyShaves "Jag vill bli din flickvän" följer innan vi kommer fram till extramaterialets höjdpunkt, bilderna från när Dan Ekborg ersatte Knut när föreställningen flyttade till Stockholm. Det känns väldigt märkligt att se Dan som "Knut", men uppenbarligen funkade det. Undrar hur de gjorde med ovan nämnda inledningsvideo dock?
Vidare kommer ett egenfilmat eftersnack från en föreställning. Det här är något GAS verkar ha för vana att göra i sina föreställningar, och det är alltid lika underhållande. En video till "Stinsen brinners" stora hit "Pappa, jag vill ha en italienare" finns också att se, och sedan avslutningsvis två intressanta klipp.
Det första heter "Från säck till staty" och handlar om hur man försökte utveckla föreställningens final, vilket vi får se klipp från GAS hemmavideor med de olika resultaten, och det andra heter "Appendix" och berättar om när Knut fick ställa in de 30 sista föreställningarna på grund av en blindtarmsoperation och hur norske komikern/sångaren Jahn Teigen fick hoppa in och lära sig hela föreställningen på två dagar. Det är helt vansinnigt att det gick! En kommentar från Jahn hade suttit fint, men vi får klara oss med Knut och Anders.
"Grisen i säcken" har mest ambitiöst extramaterial eftersom den 90 minuter långa dokumentären "Galenskaper" finns med. Den sammanfattar GAS verksamhet fram till och med "Grisen i säcken" där alla i ensemblen samt några av deras närmaste medarbetare och kända kollegor (Povel Ramel, Björn Skifs, Tomas von Brömsen, Hagge Geigert, Lasse Brandeby och Hans Alfredsson) medverkar. Man får också en inblick i hur Claes arbetar och får höra lite bakgrund till några olika produktioner. En mycket bra dokumentär vars enda negativa aspekt är att den blivit lite gammal nu (en uppdatering vore inte fel) samt att textskyltar saknas.
Vidare finns ett halvtimmesblock med bloopers och missar kallat "Grisminnen". Det roligaste är när Jan Rippe drar igång "Frisörens sång" i fel tonart. Den låten får man också höra i en annorlunda version av Povel Ramel, och slutligen finns en prolog läst av Claes i samband med Lorensbergsteaterns 75-årsdag, en text som var det första som framfördes på scenen 1916.
Som tidigare nämnt kan ni läsa om extramaterialet till "Lyckad nedfrysning av herr Moro/Resan som blev av" i en separat recension.
Till "Alla ska bada" finns en kort nyfilmad dokumentär som heter "Varför ska alla bada?" där vi dels får höra hur Claes kom på historien och vad den betyder och dels höra med koreografen Lisa Alvgrim om hur det gick till att plocka ut statisterna och även veta lite hur det gick till att få till bassängen, inklusive hur man förhindrade vattnet från att blöta ned publiken. Dessutom en video för låten "Tvätt", en av de bättre i akt 2.
Som extramaterial till "Åke från Åstol" finns en sekvens med Knut och Anders där de berättar lite om hur den kom till och att det först var en del i en krogshow på Kajskjul 8 i Göteborg, som sedan förlängdes en smula till tv-filmningen. Vi får se bilder från scenföreställningen varvat med lite annekdoter. På scenen är det Peter Rangmar med som musikalens berättare (en roll Claes tog över till tv-versionen) och produktionen på Kajskjul 8 blev Peters sista med gruppen, så därför bjuder Anders och Knut på en liten extra bonus där Peter gör sin paradroll bossanovakungen Astor Qvarts.
När "Kasinofeber" sattes upp var det 20-årsjubileum för GAS och medan publiken satte sig till rätta i teatersalongen kunde de se en kavalkad av låtar ihopklippta till en 40 minuter lång video. Här bjuds det från nästan samtliga produktioner, och för den vane GAS-entusiasten är det inget nytt. Dock tyckte jag det var lite kul att se två låtar från den i mitt minne ganska svaga serien "Gladpack", speciellt "Den magiska tårtan" där en hippieversion av Knut framför en mycket mystisk låt för en massa hundar! Gapskrattvarning!
I föreställningen ingår det också två videor. Den första visas när allt drar igång då Vilhelm Werner sjunger duett med sig själv och den andra visades i pausen och knyter ihop akterna. Här är det Filip Olsson som går hem, funderar lite, tar ett beslut och går tillbaka till sjukhuset. Tagen helt ur sitt sammanhang är filmen smått absurd, men skulle kunna fungera som en lite småmärklig kortfilm. Den är nämligen nästan en halvtimme lång (i den dokumenterade föreställningen oerhört förkortad) och visar mest hur en filur sitter i en fåtölj eller ligger i en soffa och funderar.
En video till LadyShaves "Jag vill bli din flickvän" följer innan vi kommer fram till extramaterialets höjdpunkt, bilderna från när Dan Ekborg ersatte Knut när föreställningen flyttade till Stockholm. Det känns väldigt märkligt att se Dan som "Knut", men uppenbarligen funkade det. Undrar hur de gjorde med ovan nämnda inledningsvideo dock?
TRE SAKER
1. Knut Agnred verkar vara en otursförföljd herre som i inte mindre än tre föreställningar blivit helt eller delvis ersatt av andra skådespelare. I "Stinsen brinner" av Jahn Teigen, i "Lyckad ned frysning av herr Moro" delvis av Håkan Johannesson och i "Kasinofeber" av Dan Ekborg.
2. Jag gillar att GAS/Kulturtuben/Pan Vision har valt en konsekvent stil på sina DVD-omslag. Mycket tjusigt, vilket vi antagligen kan tacka formgivaren Rolf Allan Håkansson för. Däremot är jag lite fundersam över varför vissa produktioner är med After Shave Galenskaparna och andra med Galenskaparna After Shave. Är det någon ambition att försöka vara rättvisa? Den senare ger ju den bästa förkortningen.
3. Gillar man Claes Erikssons speciella texter rekommenderas boken "Alster". En hel del av texterna i boken finns med i flera av föreställningarna i boxen.
2. Jag gillar att GAS/Kulturtuben/Pan Vision har valt en konsekvent stil på sina DVD-omslag. Mycket tjusigt, vilket vi antagligen kan tacka formgivaren Rolf Allan Håkansson för. Däremot är jag lite fundersam över varför vissa produktioner är med After Shave Galenskaparna och andra med Galenskaparna After Shave. Är det någon ambition att försöka vara rättvisa? Den senare ger ju den bästa förkortningen.
3. Gillar man Claes Erikssons speciella texter rekommenderas boken "Alster". En hel del av texterna i boken finns med i flera av föreställningarna i boxen.
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
DVD
Per Fritzell (1)
Per Fritzell (1)
