En himla många filmer, som sagt
FILMENEgentligen hör jag väl till fel generation, men jag har alltid uppskattat Galenskaparna & After Shave (hädanefter förkortat till GAS). Jag har växt upp med dem och har i princip sett allt de åstadkommit, vissa saker många fler gånger än en.
Efter att jobbat sig upp från lokalrevynivå till stora teatersuccéer och TV-serier tog de 1987 steget in i filmens värld. Med sig tog de sin kombination av humor och musik och skapade filmer som inte haft någon modern motsvarighet i Sverige. Geniet Claes Eriksson får alltid till det i sina manus och även om inte just alla filmer är klockrena så finns det gott om klassiska scener, speciellt för oss fans.
Första filmen var "Leif" och precis som de andra filmerna vilar det här en politisk överton. Filmen kom av en slump samtidigt som en smärre skandal skakade Bofors, men Claes Eriksson säger i en dokumentär på en annan DVD att filmen handlar om en person som gör allting rätt men ändå blir det fel.
I det lilla samhället Rotum har Rotums kanoner och krut tjänat många pengar på att sälja vapen illegalt till andra länder. Nu är det dock dags att göra något moraliskt riktigt och ett nytt försvarsvapen kallat The fighting egg ska lanseras och presenteras på de stundande Kanondagarna.
Problemet är dock att någon som kallar sig Leif har skrivit en insändare till tidningen där sanningen om Rotums kanoner och krut avslöjas in i minsta detalj. Direktör Gunnar Volt (Anders Eriksson) blir smått vansinnig och måste leta rätt på Leif för att ställa allt till rätta. Samtidigt har Stockholmspolisen dykt upp i Rotum och jagar Gunnar Volt, vilket givetvis inträffar samtidigt som hans fru ska föda barn, som tillråga på allt krockar med kanondagarna.
Den stora frågan på allas läppar är: Vem fan är Leif?
Som ett första steg in i filmens värld fungerar "Leif" fint. Kombinationen av hetsig komik och sång flyter på och i ett tidigt sångnummer där en kväll i en svensk idyll skildras är genial på alla sätt och vis.
"Leif" lider visserligen av några inte allt för lyckade specialeffekter, troligen kopplade till en snäv budget, men har trots det några riktigt klassiska scener som slagsmålet på kafeterian, dansbandsfabriken och den avslutande presentationen av The fighting egg.
Den andra filmen "Hajen som visste för mycket" (1989) har underrubriken "En börsfars" och farsartat är det minst sagt. Här är det klassisk förväxlingshumor och stundtals slå-i-dörrarna-fars när byggherren Samuel Plottner ska försöka ta reda på vad hans son Joakim vet och inte vet.
Här har Claes Eriksson tagit till ett av sina knep i manuset och skrivit otroligt krångliga meningar där man varken vet ut eller in. Så här låter det bland annat när Samuel (Claes) samtalar med Joakim (Anders Eriksson) i filmens inledning:
- Jag vet vad du vet och jag vet vad jag vet och jag vet vad du vet att jag vet, och jag vet också att du vet vad jag vet att du vet, men vad du inte vet är att jag vet något som du inte vet!
Vad dock Joakim vet och Samuel inte vet är att hela livet har Samuel trott att han haft tre söner - Joakim, Alexander och Lukas - men i själv verket har det bara varit en som nu lyckats ta över ägandet i familjeföretaget.
"Hajen som visste för mycket" - inte bara en drift med två stora filmtitlar från 70-talet - är en svidande kommentar till finansvärlden och det sena 80-talets yuppies. Detta som vanligt genom skämt och sånger. James Bond-skurk-liknande finansgeniet Benny Hörnsten (Per Fritzell) introduceras genom en sång som avslutas med att taket på hans våning lyfts bort. Än idag kan jag inte förstå hur de fick till den scenen.
En märklig sak med filmen är att Knut Agnred har en så otroligt liten roll i den, bara en mycket obetydlig biroll som en munk. Han måste ha varit upptagen med något annat under inspelningen.
Det är en ganska kul film, med dock en mycket märklig slutscen.
Nästa film blev "Macken - Roy's & Roger's Bilservice" (1990), en direkt fortsättning på succéserien "Macken". Filmen har till och med undertiteln "Del 7" för att indikera att det är i stora drag nästa del i serien.
Det här är en roadmovie Roy & Roger-style där de ska leta rätt på se försvunna far och hoppas få ut lite pengar av honom för att rädda macken. Färden tar dem till Stockholm, Köpenhamn och slutligen Simrishamn och på vägen hamnar i en härva där en man med samma namn som deras far sysslar med något lurt fuffens.
Det är en ganska gullig film, och Roy & Roger är ju alltid Roy & Roger, men filmen känns inte helt lyckad. Avsnitten i "Macken" var både roligare och mer händelserika.
Men filmen ger helt klart en skön sommarkänsla.
Min favorit av de fem filmerna är "Stinsen brinner" (1991). Det är den enda filmen som har en förlaga i något annat format. Det var först en teaterföreställning som blev gruppens stora succé, och spelades i fyra år (!) innan den togs ned.
Det visade sig att föreställningen förändrades så mycket under åren att när de spelade in den för TV, som de alltid gjorde med sina teaterföreställningarna, så upplevde de den alldeles för överspelad och överdriven. Därför tonade de ned den en smula och dokumenterade den som en film i stället.
Det är kanske därför filmen om den stackars stinsen Axel (Anders Eriksson) som försöker hålla liv i en nedlagd tågstation fungerar så bra. De hade ju "repat" den länge.
Här flyter allting i filmen väldigt smidigt. Vassa repliker och ihopknytande sånger, och en skön historia i botten.
Den sista filmen GAS gjorde innan "Den enskilde medborgaren" (2006) var "Monopol" tio år tidigare. Här är det den fria televisionen som får en välbehövd känga, och speciellt Jan Stenbeck som här gestaltas av Sune Finåker (Peter Ragnmar).
Inledningen på filmen är genial. Den timide målaren Egil (Knut Agnred) hamnar i en fullständigt absurd situation där folk kollapsar till höger och vänster. Det hela visar sig vara iscensatt av TV-programmet "Långa näsan" (en sorts "Blåsningen"-variant), men när de vill att Egil ska skriva på ett kontrakt så att de kan visa inslaget så vägrar han. Han vill inte vara med i TV och den långa näsan hamnar istället på programledaren Hacke Häger (Per Fritzell). Inslaget sänds ändå och Hacke Häger oroar sig för följderna.
Samtidigt vill Sune Finåker utöka sitt TV-monopol och för att spetsa till det ytterligare göra en politisk karriär med en "lättare" politik. Han startar partiet Findemokraterna och opinionsmätningarna stiger i höjden. Allt ska säkras med en maratonsänd valspurt, men en guldfisk i vad som verkar vara en alldeles för liten skål ställer till det för honom.
Det märks att de haft en större budget till den här filmen, då tveklöst är den mest välgjorda. Det finns en massiv scen, och då menar jag verkligen massiv, när Sune ska presentera sitt intåg i politiken.
Jag har för mig att "Monopol" fick ett ganska svalt mottagande när den kom, men jag håller inte med. Den är klart schysst.
Om man inte alls gillar GAS så har man förstås svårt för de här filmerna, men är man ett troget fan så är det en box som måste ingå i samlingen.
Efter att jobbat sig upp från lokalrevynivå till stora teatersuccéer och TV-serier tog de 1987 steget in i filmens värld. Med sig tog de sin kombination av humor och musik och skapade filmer som inte haft någon modern motsvarighet i Sverige. Geniet Claes Eriksson får alltid till det i sina manus och även om inte just alla filmer är klockrena så finns det gott om klassiska scener, speciellt för oss fans.
Första filmen var "Leif" och precis som de andra filmerna vilar det här en politisk överton. Filmen kom av en slump samtidigt som en smärre skandal skakade Bofors, men Claes Eriksson säger i en dokumentär på en annan DVD att filmen handlar om en person som gör allting rätt men ändå blir det fel.
I det lilla samhället Rotum har Rotums kanoner och krut tjänat många pengar på att sälja vapen illegalt till andra länder. Nu är det dock dags att göra något moraliskt riktigt och ett nytt försvarsvapen kallat The fighting egg ska lanseras och presenteras på de stundande Kanondagarna.
Problemet är dock att någon som kallar sig Leif har skrivit en insändare till tidningen där sanningen om Rotums kanoner och krut avslöjas in i minsta detalj. Direktör Gunnar Volt (Anders Eriksson) blir smått vansinnig och måste leta rätt på Leif för att ställa allt till rätta. Samtidigt har Stockholmspolisen dykt upp i Rotum och jagar Gunnar Volt, vilket givetvis inträffar samtidigt som hans fru ska föda barn, som tillråga på allt krockar med kanondagarna.
Den stora frågan på allas läppar är: Vem fan är Leif?
Som ett första steg in i filmens värld fungerar "Leif" fint. Kombinationen av hetsig komik och sång flyter på och i ett tidigt sångnummer där en kväll i en svensk idyll skildras är genial på alla sätt och vis.
"Leif" lider visserligen av några inte allt för lyckade specialeffekter, troligen kopplade till en snäv budget, men har trots det några riktigt klassiska scener som slagsmålet på kafeterian, dansbandsfabriken och den avslutande presentationen av The fighting egg.
Den andra filmen "Hajen som visste för mycket" (1989) har underrubriken "En börsfars" och farsartat är det minst sagt. Här är det klassisk förväxlingshumor och stundtals slå-i-dörrarna-fars när byggherren Samuel Plottner ska försöka ta reda på vad hans son Joakim vet och inte vet.
Här har Claes Eriksson tagit till ett av sina knep i manuset och skrivit otroligt krångliga meningar där man varken vet ut eller in. Så här låter det bland annat när Samuel (Claes) samtalar med Joakim (Anders Eriksson) i filmens inledning:
- Jag vet vad du vet och jag vet vad jag vet och jag vet vad du vet att jag vet, och jag vet också att du vet vad jag vet att du vet, men vad du inte vet är att jag vet något som du inte vet!
Vad dock Joakim vet och Samuel inte vet är att hela livet har Samuel trott att han haft tre söner - Joakim, Alexander och Lukas - men i själv verket har det bara varit en som nu lyckats ta över ägandet i familjeföretaget.
"Hajen som visste för mycket" - inte bara en drift med två stora filmtitlar från 70-talet - är en svidande kommentar till finansvärlden och det sena 80-talets yuppies. Detta som vanligt genom skämt och sånger. James Bond-skurk-liknande finansgeniet Benny Hörnsten (Per Fritzell) introduceras genom en sång som avslutas med att taket på hans våning lyfts bort. Än idag kan jag inte förstå hur de fick till den scenen.
En märklig sak med filmen är att Knut Agnred har en så otroligt liten roll i den, bara en mycket obetydlig biroll som en munk. Han måste ha varit upptagen med något annat under inspelningen.
Det är en ganska kul film, med dock en mycket märklig slutscen.
Nästa film blev "Macken - Roy's & Roger's Bilservice" (1990), en direkt fortsättning på succéserien "Macken". Filmen har till och med undertiteln "Del 7" för att indikera att det är i stora drag nästa del i serien.
Det här är en roadmovie Roy & Roger-style där de ska leta rätt på se försvunna far och hoppas få ut lite pengar av honom för att rädda macken. Färden tar dem till Stockholm, Köpenhamn och slutligen Simrishamn och på vägen hamnar i en härva där en man med samma namn som deras far sysslar med något lurt fuffens.
Det är en ganska gullig film, och Roy & Roger är ju alltid Roy & Roger, men filmen känns inte helt lyckad. Avsnitten i "Macken" var både roligare och mer händelserika.
Men filmen ger helt klart en skön sommarkänsla.
Min favorit av de fem filmerna är "Stinsen brinner" (1991). Det är den enda filmen som har en förlaga i något annat format. Det var först en teaterföreställning som blev gruppens stora succé, och spelades i fyra år (!) innan den togs ned.
Det visade sig att föreställningen förändrades så mycket under åren att när de spelade in den för TV, som de alltid gjorde med sina teaterföreställningarna, så upplevde de den alldeles för överspelad och överdriven. Därför tonade de ned den en smula och dokumenterade den som en film i stället.
Det är kanske därför filmen om den stackars stinsen Axel (Anders Eriksson) som försöker hålla liv i en nedlagd tågstation fungerar så bra. De hade ju "repat" den länge.
Här flyter allting i filmen väldigt smidigt. Vassa repliker och ihopknytande sånger, och en skön historia i botten.
Den sista filmen GAS gjorde innan "Den enskilde medborgaren" (2006) var "Monopol" tio år tidigare. Här är det den fria televisionen som får en välbehövd känga, och speciellt Jan Stenbeck som här gestaltas av Sune Finåker (Peter Ragnmar).
Inledningen på filmen är genial. Den timide målaren Egil (Knut Agnred) hamnar i en fullständigt absurd situation där folk kollapsar till höger och vänster. Det hela visar sig vara iscensatt av TV-programmet "Långa näsan" (en sorts "Blåsningen"-variant), men när de vill att Egil ska skriva på ett kontrakt så att de kan visa inslaget så vägrar han. Han vill inte vara med i TV och den långa näsan hamnar istället på programledaren Hacke Häger (Per Fritzell). Inslaget sänds ändå och Hacke Häger oroar sig för följderna.
Samtidigt vill Sune Finåker utöka sitt TV-monopol och för att spetsa till det ytterligare göra en politisk karriär med en "lättare" politik. Han startar partiet Findemokraterna och opinionsmätningarna stiger i höjden. Allt ska säkras med en maratonsänd valspurt, men en guldfisk i vad som verkar vara en alldeles för liten skål ställer till det för honom.
Det märks att de haft en större budget till den här filmen, då tveklöst är den mest välgjorda. Det finns en massiv scen, och då menar jag verkligen massiv, när Sune ska presentera sitt intåg i politiken.
Jag har för mig att "Monopol" fick ett ganska svalt mottagande när den kom, men jag håller inte med. Den är klart schysst.
Om man inte alls gillar GAS så har man förstås svårt för de här filmerna, men är man ett troget fan så är det en box som måste ingå i samlingen.
EXTRAMATERIALET
Om jag pratar som det fan jag är så blir extramaterialet lite av en besvikelse, men jag återkommer till det.
Extramaterialet består av en 50-minuters dokumentärfilm av Ronny Svensson kallad "En himla många filmer". Filmen finns på alla fem skivorna. Här får vi träffa de numera sex medlemmarna (Peter Ragnmar gick bort i sjukdom i slutet av 90-talet) och några av de andra involverade i filmerna där de pratar om både gruppens historia och om filmerna.
Mycket tonvikt läggs på Claes Eriksson eftersom han ändå får anses som gruppens geni, och vi får därför ta del av hans tankar på underhållning och filmskapande. Intressant, men dokumentären kunde varit bra mycket längre med lite mer ingående information om själva filmerna.
Det är det jag saknar mest. Om man som jag och många andra levt sida vid sida med gruppens produktioner vill man gärna veta mer. Ett kommentatorspår med Claes, kanske modererat av Ronny Svensson hade suttit perfekt, och gärna några bakomfilmer. Det kanske inte finns till alla produktioner, men jag minns att när "Leif" var på gång så visades det en TV-program om inspelningen på SVT. Den borde ha ingått här.
Dessutom hade det inte alls varit fel om den inspelade teaterföreställningen av "Stinsen brinner" hade klämts in här som bonus. Den lär ju i alla fall aldrig släppas.
En liten, liten besvikelse alltså, men dokumentären är bra.
Extramaterialet består av en 50-minuters dokumentärfilm av Ronny Svensson kallad "En himla många filmer". Filmen finns på alla fem skivorna. Här får vi träffa de numera sex medlemmarna (Peter Ragnmar gick bort i sjukdom i slutet av 90-talet) och några av de andra involverade i filmerna där de pratar om både gruppens historia och om filmerna.
Mycket tonvikt läggs på Claes Eriksson eftersom han ändå får anses som gruppens geni, och vi får därför ta del av hans tankar på underhållning och filmskapande. Intressant, men dokumentären kunde varit bra mycket längre med lite mer ingående information om själva filmerna.
Det är det jag saknar mest. Om man som jag och många andra levt sida vid sida med gruppens produktioner vill man gärna veta mer. Ett kommentatorspår med Claes, kanske modererat av Ronny Svensson hade suttit perfekt, och gärna några bakomfilmer. Det kanske inte finns till alla produktioner, men jag minns att när "Leif" var på gång så visades det en TV-program om inspelningen på SVT. Den borde ha ingått här.
Dessutom hade det inte alls varit fel om den inspelade teaterföreställningen av "Stinsen brinner" hade klämts in här som bonus. Den lär ju i alla fall aldrig släppas.
En liten, liten besvikelse alltså, men dokumentären är bra.
TRE SAKER
1. Det är endast en karaktär som återkommer i två filmer och det är hembygdföreningens ordförande Torgny Assarsson (Per Fritzell) som är med i både "Leif" och "Stinsen brinner". Om man fick önska något så skulle det vara att Torgny Assarsson fick en egen film - det är en klart outnyttjad karaktär.
2. Poängen med guldfisken i "Monopol" kom från kritik GAS fick för TV-serien "En himla många program" där en guldfisk simmade runt i en till synes allt för liten skål.
3. Man ska inte glömma bort att Claes Eriksson är skådespelare också, trots allt manusförfattande och regiarbete. I den här samlingen är hans aggressivt sprutande Samuel Plottner oförglömlig.
2. Poängen med guldfisken i "Monopol" kom från kritik GAS fick för TV-serien "En himla många program" där en guldfisk simmade runt i en till synes allt för liten skål.
3. Man ska inte glömma bort att Claes Eriksson är skådespelare också, trots allt manusförfattande och regiarbete. I den här samlingen är hans aggressivt sprutande Samuel Plottner oförglömlig.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Charlotte Strandberg (5)
Charlotte Strandberg (5)
