Skakig resa genom kusligt landskap
FILMEN80-talsfaktorn är hög i denna gamla HBO-serie, där en mystisk liftare (Page Fletcher) presenterar nio fristående rysarepisoder av varierande kvalitet. Serien sändes mellan 1983 och 1991, och på dessa två dvd-skivor finner vi sålunda endast ett axplock av avsnitt. Avsnitten har olika regissörer och skådespelare, och i kombination med berättelsernas korthet gör detta att man aldrig blir riktigt uttråkad, men det är en del träck man måste vada igenom för att hitta guldklimparna.
Den första episoden, "Last scene" är regisserad av ingen mindre än holländske Paul Verhoeven, som senare skulle komma att göra kvalitetsfilmer som "Robocop", "Total recall" och "Basic instinct". Den Carpenter-inspirerade historia han står för här är dock en besvikelse, då det är en totalt attitydlös stalk and slash-utövning. Verhoevens avsnitt är tyvärr representativt för serien i helhet. Episoderna känns ofta trötta och händelsefattiga, trots de korta speltiderna. I ett par fall, som avsnitten "The Miracle of Alice Ames" och "In the name of love" inträffar dock det motsatta när man försökt komprimera en alldeles för lång story till drygt 20 minuters speltid. Kanske är seriens största problem en avsaknad av enighet avsnitten emellan.
Men det finns bra episoder här. "Ghostwriter", ett Hitchcockianskt mordmysterium med Willem Dafoe i en av rollerna gör precis vad så många avsnitt misslyckas med - att berätta en spännande historia väl anpassad till programlängden. Även "Man's best friend", om en nyseparerad man (Michael O'Keefe) och hans inte riktigt sunda förhållande till sin hund, skjuter mitt i prick. Detta är de två bästa avsnitten, men ytterligare ett par förtjänar att omnämnas.
I "W.G.O.D." ser vi Gary Busey i rollen som en fanatisk radiopredikant vars mörka förflutna hinner ikapp honom. Då jag är ett stort fan av huvudrolls- skådespelaren är detta naturligtvis väldigt underhållande, och rollen är som klippt och skuren för Busey som i vanlig ordning mest verkar spela sig själv.
Sen har vi "Why are you here?", vilket är seriens tveklöst mest originella och intressanta episod, även om det i slutänden inte riktigt infriar de förväntningar det bygger upp. Vi följer här ett kamerateam, som i sin tur följer en självupptagen nöjesreporter (Brad Davis) under en utekväll. På stans mest hippa nattklubb träffar han ett märkligt partygäng men inser inte att han tagit sig vatten över huvudet. Vad som gör avsnittet speciellt är den mockumentary-stil det är inspelat i. Åskådaren ser vad kamerateamet ser. Efter "The Blair witch project" har greppet blivit vardagsmat, men på 80-talet var detta nyskapande. Och ja, jag har sett "Cannibal Holocaust".
Ett problem med serien är att försöket att knyta ihop episoderna genom den namnlöse liftaren inte är speciellt lyckat. Hans karaktär är inte mer en än tom gimmick, som inte har någon som helst inverkan på de berättelser han relaterar. Han dyker upp en gång i början av varje avsnitt och ger oss förutsättningarna, och sen en gång till i slutet då han genom några patetiska visdomsord försöker återge vad vi just sett.
"The Hitchhiker" är ingen värdelös serie, men ingen lysande sådan heller. Några avsnitt är kassa, några mittemellan, och några riktigt bra. Den plöjer mittfåran helt enkelt.
Den första episoden, "Last scene" är regisserad av ingen mindre än holländske Paul Verhoeven, som senare skulle komma att göra kvalitetsfilmer som "Robocop", "Total recall" och "Basic instinct". Den Carpenter-inspirerade historia han står för här är dock en besvikelse, då det är en totalt attitydlös stalk and slash-utövning. Verhoevens avsnitt är tyvärr representativt för serien i helhet. Episoderna känns ofta trötta och händelsefattiga, trots de korta speltiderna. I ett par fall, som avsnitten "The Miracle of Alice Ames" och "In the name of love" inträffar dock det motsatta när man försökt komprimera en alldeles för lång story till drygt 20 minuters speltid. Kanske är seriens största problem en avsaknad av enighet avsnitten emellan.
Men det finns bra episoder här. "Ghostwriter", ett Hitchcockianskt mordmysterium med Willem Dafoe i en av rollerna gör precis vad så många avsnitt misslyckas med - att berätta en spännande historia väl anpassad till programlängden. Även "Man's best friend", om en nyseparerad man (Michael O'Keefe) och hans inte riktigt sunda förhållande till sin hund, skjuter mitt i prick. Detta är de två bästa avsnitten, men ytterligare ett par förtjänar att omnämnas.
I "W.G.O.D." ser vi Gary Busey i rollen som en fanatisk radiopredikant vars mörka förflutna hinner ikapp honom. Då jag är ett stort fan av huvudrolls- skådespelaren är detta naturligtvis väldigt underhållande, och rollen är som klippt och skuren för Busey som i vanlig ordning mest verkar spela sig själv.
Sen har vi "Why are you here?", vilket är seriens tveklöst mest originella och intressanta episod, även om det i slutänden inte riktigt infriar de förväntningar det bygger upp. Vi följer här ett kamerateam, som i sin tur följer en självupptagen nöjesreporter (Brad Davis) under en utekväll. På stans mest hippa nattklubb träffar han ett märkligt partygäng men inser inte att han tagit sig vatten över huvudet. Vad som gör avsnittet speciellt är den mockumentary-stil det är inspelat i. Åskådaren ser vad kamerateamet ser. Efter "The Blair witch project" har greppet blivit vardagsmat, men på 80-talet var detta nyskapande. Och ja, jag har sett "Cannibal Holocaust".
Ett problem med serien är att försöket att knyta ihop episoderna genom den namnlöse liftaren inte är speciellt lyckat. Hans karaktär är inte mer en än tom gimmick, som inte har någon som helst inverkan på de berättelser han relaterar. Han dyker upp en gång i början av varje avsnitt och ger oss förutsättningarna, och sen en gång till i slutet då han genom några patetiska visdomsord försöker återge vad vi just sett.
"The Hitchhiker" är ingen värdelös serie, men ingen lysande sådan heller. Några avsnitt är kassa, några mittemellan, och några riktigt bra. Den plöjer mittfåran helt enkelt.
EXTRAMATERIALET
Oväntat bra, då flertalet episoder är utrustade med tillhörande kommentarspår.
TRE SAKER
1. "The Hitchhiker" är icke att förväxla med "The Hitcher", Robert Harmons semi-mästerverk från 1986.
2. Liftarens "djupa" slutsummeringar låter ungefär så här: "Tom trodde inte att hans dubbelliv skulle avslöjas, men när han inte insåg att tillit är vad som definierar mänskliga relationer fick han bittert erfara hur snabbt en mans alternativa personligheter kan vända sig mot honom själv".
3. Jag måste berömma serien för musiken under förtexterna. Den återspeglar perfekt seriens stämning och kunde inte vara mer tidstypisk.
2. Liftarens "djupa" slutsummeringar låter ungefär så här: "Tom trodde inte att hans dubbelliv skulle avslöjas, men när han inte insåg att tillit är vad som definierar mänskliga relationer fick han bittert erfara hur snabbt en mans alternativa personligheter kan vända sig mot honom själv".
3. Jag måste berömma serien för musiken under förtexterna. Den återspeglar perfekt seriens stämning och kunde inte vara mer tidstypisk.
JOEL FORNBRANT (2007-11-20)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Gary Busey (8)
Gary Busey (8)
