En bikerbesvikelse som får soppatorsk
FILMENDet finns något som rimmar lite illa när en skådespelare skriver och regisserar en film och sätter sig själv i huvudrollen. Visst, det finns undantag som bekräftar regeln, men ofta känns det som en stor egotripp, som en livslång önskan att få göra sin egen film på sina egna villkor.
Larry Bishops "Hell Ride" har Quentin Tarantino som exekutiv producent och visst ser man inspirationen från Tarantino, fast kanske ännu tydligare från Robert Rodriguez. Ingen av de båda meriterade herrarna har dock klämt ur sig något så fattigt som "Hell Ride" (OK, Rodriguez "Spy Kids"-filmer är inga personliga favoriter direkt).
Filmen känns under större delen av speltiden som en parodi på en hårdkokt film, eller kanske snarare som en blek ambition att göra något stenhårt. Men Bishop missar öppet mål med sin film och jag känner mig oerhört besviken.
Storyn är både snurrig och tunn på samma gång. Två rivaliserande motorcykelgäng - The Victors och The 666'ers - tar kål på varandra till höger och vänster på jakt efter tre nycklar till en skatt. Det hela grundar sig i en regelrätt avrättning av indiankvinnan Cherokee Kisum 32 år tidigare då skatten gömdes undan och de tre nycklarna spreds till Victors Pistoleros (Bishop) och den grymma 666'ers-ledaren Deuce samt Kisums son. Lagom till att Pistoleros hittat den försvunna sonen eskalerar det utdragna kriget och blir blodigare än någonsin.
Historien berättas hoppigt fram och tillbaka utan någon riktig anledning, och med jämna mellanrum kommer riktigt gubbsjuka scener med porriga tjejer som visar rubbet, vilket de smutsiga och snuskiga knuttarna flinar gott åt. Dialogen är skrattretande kass stundtals, vilket speglar av sig i skådespeleriet och sämst av alla är faktiskt Bishop själv i huvudrollen. Han pratar hest och utdraget med tonvis av metaforer och omskrivningar och jag köper inte hans hårdhet för fem öre. Lyckligtvis finns det ett par riktiga hårdingar i filmen som balanserar upp det en smula - Vinnie Jones och Dennis Hopper.
75 minuter räckte storyn till innan "Hell Ride" fick soppatorsk ute i den smällheta öknen. Jag ska inte säga att filmen är urkass men för mig blev den en enorm besvikelse med en pikant doft av kalkon.
Larry Bishops "Hell Ride" har Quentin Tarantino som exekutiv producent och visst ser man inspirationen från Tarantino, fast kanske ännu tydligare från Robert Rodriguez. Ingen av de båda meriterade herrarna har dock klämt ur sig något så fattigt som "Hell Ride" (OK, Rodriguez "Spy Kids"-filmer är inga personliga favoriter direkt).
Filmen känns under större delen av speltiden som en parodi på en hårdkokt film, eller kanske snarare som en blek ambition att göra något stenhårt. Men Bishop missar öppet mål med sin film och jag känner mig oerhört besviken.
Storyn är både snurrig och tunn på samma gång. Två rivaliserande motorcykelgäng - The Victors och The 666'ers - tar kål på varandra till höger och vänster på jakt efter tre nycklar till en skatt. Det hela grundar sig i en regelrätt avrättning av indiankvinnan Cherokee Kisum 32 år tidigare då skatten gömdes undan och de tre nycklarna spreds till Victors Pistoleros (Bishop) och den grymma 666'ers-ledaren Deuce samt Kisums son. Lagom till att Pistoleros hittat den försvunna sonen eskalerar det utdragna kriget och blir blodigare än någonsin.
Historien berättas hoppigt fram och tillbaka utan någon riktig anledning, och med jämna mellanrum kommer riktigt gubbsjuka scener med porriga tjejer som visar rubbet, vilket de smutsiga och snuskiga knuttarna flinar gott åt. Dialogen är skrattretande kass stundtals, vilket speglar av sig i skådespeleriet och sämst av alla är faktiskt Bishop själv i huvudrollen. Han pratar hest och utdraget med tonvis av metaforer och omskrivningar och jag köper inte hans hårdhet för fem öre. Lyckligtvis finns det ett par riktiga hårdingar i filmen som balanserar upp det en smula - Vinnie Jones och Dennis Hopper.
75 minuter räckte storyn till innan "Hell Ride" fick soppatorsk ute i den smällheta öknen. Jag ska inte säga att filmen är urkass men för mig blev den en enorm besvikelse med en pikant doft av kalkon.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Det finns en plåtlådeutgåva av filmen också men det är exakt samma film, inget extramaterial eller någon annan bonus.
2. Filmen marknadsförs som en "Grindhouse"-film, men här finns ingenting som ger fog för den kategoriseringen.
3. Det är dock mycket schysst musik i filmen, helt i Tarantino-stil.
2. Filmen marknadsförs som en "Grindhouse"-film, men här finns ingenting som ger fog för den kategoriseringen.
3. Det är dock mycket schysst musik i filmen, helt i Tarantino-stil.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Dennis Hopper (8)
Dennis Hopper (8)
