Nästan dubbelt så lång och bra

FILMEN

Mark Wahlbergs och Doug Ellins "Entourage" är granne med "Curb your enthusiasm" och "Extras". De bor på samma gata och har troligtvis gemensamma grillfester, eller slänger åtminstone käft över staketet då och då. För i princip är ju både iscensättningen och grundupplägget desamma. Alltså, låt plotten utveckla sig i en realistisk miljö, låt kända skådespelare och artister spela sig själva - och skapa illusionen av att tittaren verkligen får en inblick i hur Hollywoodvärlden ser ut. Nästan som om vi är tjuvlyssnare och stalkers. I "Curb" och "Extras" exponeras visserligen det pinsamma nästan till bristningsgränsen. I "Entourage" är det egentligen mest Johnny Drama (Kevin Dillon) som gör bort sig, men han har oftast vett att slå tillbaka. Likheterna mellan de tre fina serierna är så många att de definitivt bor på samma gata.

Jag gillar "Entourage". Första säsongen var gräsligt kort, bara åtta avsnitt (nu är det fjorton), och avslutades i stor stil med en tårdrypande flygplatsscen där begreppet Manlig Vänskap verkligen sattes på prov. Managern Eric (Kevin Connolly) och stjärnan Vincent Chase (Adrian Grenier) var på god väg att gå skilda vägar. I säsong två återvänder de till Los Angeles efter inspelning av en smal Sundance Film Festival-genrefilm. Storyn tar fart på en gång. Agenten Ari (Jeremy Piven) börjar med stenhård lobbying kring projektet "Aquaman", som Vince är mycket tveksam till. Han vill inte spela superhjälte, han vill göra mer smala projekt. Men när det visar sig att James Cameron kan bli aktuell som regissör ändrar han sig. En smula. Eller inte. Eller kanske. Eller hur det nu är med den saken.

Säsongen kretsar kring castingprocessen och förproduktionen av "Aquaman", och som publik får man en hygglig inblick i hur det egentligen känns att vara en up and coming filmstjärna i Hollywood. Vilka beslut är egentligen rätt att ta och i vilket läge? Vilka filmer ska man göra? Och när? En privat affär mellan Vincent och en motskådespelerska håller på att förstöra både karriär och vänskap. Riktigt rafflande blir det mot slutet av säsongen, när allt verkligen är på väg att gå åt helvete. För samtliga, men kanske mest för agenten Ari.

Styrkan med "Entourage" är dock, tycker jag, brödraskapet i själva entouraget. Eric, Vince, Johnny Drama och Turtle (Jerry Ferrara) delar nästan allt. Vinces stjärnstatus och Erics managerslit gör glidarlivet verkligt för dem alla. Det är trevligt att följa med dem i vardagen. Om man bortser från allt supande, knarkande - och att serien möjligen är HBO:s minst genusorienterade produktion på länge. Men jag är ingen puritan. Illusionen är så förbaskat välgjord. Precis som i "Curb" och i "Extras" är det lätt att leva sig in och glömma att allt är en iscensättning.

Och som vanligt gör verkliga personer cameos. Den sjukaste rollen görs av Bob Saget, som knarkande granne som hänger med prostituerade. Gary Busey är tillbaka också. Och han verkar mest spela sig själv.

EXTRAMATERIALET

Det kallas lite pretentiöst "The Mark Wahlberg Sessions". Det är en hygglig men kort intervjudokumentär med skådespelare och inspelningsteam. En lite utökad upprepning av en liknande intervjusession i första säsongens dvd-utgåva.

TRE SAKER

1. Jerry "Turtle" Ferrara verkar i samma genre där Jack Black höll på att fastna i början av karriären: den sympatiske tjockisen. Den som Hollywood alltid har behov av. Det är en livsfarlig roll att fastna i. Det innebär ofta att man dör av hjärtattack och drogproblem vid 45 års ålder.

2. Kevin Dillons mer kände bror Matt Dillon spelar Charles Bukowskis alter ego Chinaski i dåligt marknadsförda "Factotum". Se den!

3. Det mesta som skägget Larry Charles rör vid blir automatiskt jävligt intressant ("Seinfeld", "Curb your enthusiasm", "Borat"). Han har skrivit några av säsongens avsnitt. Nu verkar det som att Charles är aktuell som regissör för filmatiseringen av Mötley Crües självbiografi "The Dirt".

Arkiv

TOBIAS JOHANSSON (2007-02-03)

KOMMENTARER - Inga kommentarer än

Kommentera recensionen