Ett deppigt år
FILMENAtt göra en fyrdelad film som tar oss genom de fyra årstiderna med nedslag hos ett antal karaktärer har gjorts tidigare. Till exempel gjorde Alan Alda den tragikomiska "Fyra årstider" på 80-talet. "Medan åren går", i original "Another year", är dock inte komisk på något vis - vilket den melankoliska titeln ger sken av - det är snarare en mycket deppig historia som visserligen hålls ihop av ett lyckligt par som står stadigt genom året och alla problem oavsett om det gäller deprimerade vänner, en kärlekskrank son eller en släkting som förlorat sin älskade.
Paret är Tom (Jim Broadbent) och Gerri (Ruth Sheen). Han är geolog och hon terapeut, och speciellt Gerri får användning för sina kunskaper när släkt och vänner kommer till huset. Hennes kollega, sekreteraren Mary (Lesley Manville) är en väldigt ensam person och när hon fått för mycket att dricka försvinner den spelat glada fasaden och hennes rätta jag kommer fram. Ken (Peter Wight), en heartattack waiting to happen-bastant kompis till Tom är lika ensam och deprimerad han, och även här är alkoholen en genväg till tårar och verkliga känslor.
Sen har vi sonen Joe (Oliver Maltman) som inte hittat någon partner och som skruvar på sig så fort barnbarn kommer på tal. Frustrationen bubblar upp varje gång någon av hans kompisar gifter sig eller skaffar barn. Mary gömmer dock inte sina känslor för Joe, vilka kanske inte är helt besvarade.
Under ett år, med start i vårsolen och avslut i den kärva engelska vintern, följer vi dessa karaktärer och några till. Fördelen med en sådan här tydligt indelad film är att man som tittare får fylla i luckorna mellan nedslagen själv, och det ger absolut en annan känsla än en vanlig, linjärt berättad historia.
Jag har inte någon vidare koll på veteranen Mike Leigh som skrivit och regisserat filmen, men han är en ansedd filmskapare och har så klart gjort ett bra jobb. Omslaget är fyllt av fyror och femmor från svensk media, men jag är inte riktigt lika övertygad. Det är en helt okej film med fina skådespelarinsatser och gestaltningar, men den går inte hela vägen in i hjärtat hos mig. Det finns visserligen vissa ljusglimtar i det dystra mörkret, men inte riktigt tillräckligt många för att det ska bli feel good av det hela.
Paret är Tom (Jim Broadbent) och Gerri (Ruth Sheen). Han är geolog och hon terapeut, och speciellt Gerri får användning för sina kunskaper när släkt och vänner kommer till huset. Hennes kollega, sekreteraren Mary (Lesley Manville) är en väldigt ensam person och när hon fått för mycket att dricka försvinner den spelat glada fasaden och hennes rätta jag kommer fram. Ken (Peter Wight), en heartattack waiting to happen-bastant kompis till Tom är lika ensam och deprimerad han, och även här är alkoholen en genväg till tårar och verkliga känslor.
Sen har vi sonen Joe (Oliver Maltman) som inte hittat någon partner och som skruvar på sig så fort barnbarn kommer på tal. Frustrationen bubblar upp varje gång någon av hans kompisar gifter sig eller skaffar barn. Mary gömmer dock inte sina känslor för Joe, vilka kanske inte är helt besvarade.
Under ett år, med start i vårsolen och avslut i den kärva engelska vintern, följer vi dessa karaktärer och några till. Fördelen med en sådan här tydligt indelad film är att man som tittare får fylla i luckorna mellan nedslagen själv, och det ger absolut en annan känsla än en vanlig, linjärt berättad historia.
Jag har inte någon vidare koll på veteranen Mike Leigh som skrivit och regisserat filmen, men han är en ansedd filmskapare och har så klart gjort ett bra jobb. Omslaget är fyllt av fyror och femmor från svensk media, men jag är inte riktigt lika övertygad. Det är en helt okej film med fina skådespelarinsatser och gestaltningar, men den går inte hela vägen in i hjärtat hos mig. Det finns visserligen vissa ljusglimtar i det dystra mörkret, men inte riktigt tillräckligt många för att det ska bli feel good av det hela.
EXTRAMATERIALET
Här finns fyra individuella intervjuer med Ruth Sheen, Jim Broadbent, Mike Leigh och Lesley Manville inspelade under Cannesfestivalen i hamnmiljö med gott om störande miljöljud som båtar, vågskvalp och sorl. Intervjuaren ställer ungefär samma frågor till de tre skådespelarna, som säger ungefär samma saker tillbaka och Mike Leigh verkar lite svårflörtad. Men det finns en del intressant information att snappa upp här.
Och i vanlig SF-ordning är extramaterial enbart textat på danska och finska.
Och i vanlig SF-ordning är extramaterial enbart textat på danska och finska.
TRE SAKER
1. Jag gillar att Tom och Gerri (jo, den tecknade katten och musen nämns vid ett tillfälle) är ett tryggt och problemfritt par. De är verkligen människor som funnit varandra och som älskar varandra genom allt, oavsett om det tröstar sina vänner eller påtar i kolonilotten. Det känns bra för filmens skull, som annars hade blivit på tok för tung om även de hade varit deprimerade.
2. Imelda Staunton gör en förhållandevis liten roll som patient till Gerri i inledningen av filmen. Staunton gjorde titelrollen i "Vera Drake", en av Mike Leighs tidigare filmer.
3. Mike Leigh Oscarsnominerades för bästa originalmanus. Filmen har fått mängder med nomineringar och några priser. Leigh fick bland annat en "special mention" vid Cannesfestivalen.
2. Imelda Staunton gör en förhållandevis liten roll som patient till Gerri i inledningen av filmen. Staunton gjorde titelrollen i "Vera Drake", en av Mike Leighs tidigare filmer.
3. Mike Leigh Oscarsnominerades för bästa originalmanus. Filmen har fått mängder med nomineringar och några priser. Leigh fick bland annat en "special mention" vid Cannesfestivalen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Jim Broadbent (21)
Jim Broadbent (21)
