För alltid i skuggan av U2
FILMENVi är i Dublin på 70-talet. Några skolkompisar bildar två band. Det ena blir ett av världens mest kända band. De andra blir... ingenting. Det är det enkla upplägget i den verklighetsbaserade "Killing Bono".
Allting börjar med att 14-åriga Larry sätter upp en lapp på skolan. Han är trummis och vill ha medlemmar till sitt band. En av dem som skriver upp sitt namn på lappen är sångaren Paul (Martin McCann) och en annan är gitarristen Ivan (Robert Sheehan). De repar hemma i Larrys hus och det låter inte så vidare värst men det blir ett band av det i alla fall. När Paul sedan träffar Ivans bror Neil (Ben Barnes) över varsin portion chips säger Neil att han inte tänker låta Ivan vara med i Pauls band - bröderna ska spela tillsammans, menar han. Snart spelar de båda banden ihop, Pauls The Hype och brödernas The Undertaker. Efter spelningen berättar Paul att de ska byta namn. Nu heter de U2 och själv kallar han sig Bono.
Tiden rullar på och U2 släpper sin första skiva medan The Undertakers fortfarande repar i ett garage och knappt får några spelningar. Med hjälp av ett lån från en lokal gangster sticker bröderna i väg till London för att leta skivkontrakt och få det stora breaket. De hittar en nedgången vindsvåning i ett hus med en flamboyant hyresvärd (Pete Postlethwaite) och får en granne i Gloria (Krysten Ritter) som ska vara behjälplig så småningom. Men framgångarna uteblir allt som de ser hur U2 blir allt större och större.
Men så kommer ett genombrott efter mycket om och men. Men samtidigt finns Neils stora hemlighet kvar, nämligen att han faktiskt hindrade sin bror från att vara med i ett av världens största band och inte sa sanningen till honom. Givetvis kan inte denna hemlighet stanna bakom lås och bom för evigt.
Jag är ju dokumenterat svag för musikfilmer och gillar därför per automatik "Killing Bono" och tycker att upplägget med att skildra ett band som spelade tillsammans med ett band som sedan blev gigantiska är genialt. Man får även en sorts "från ax till limpa"-känsla av att skildra musikbranschen från fritidsgårdsliknande lokaler till klubbar och ännu större scener. Som musiker känner jag igen många scenarion och känslor.
Humorn i filmen är inte överdrivet gapflabbig utan skönt charmig där det anspelas mycket på Neils taskiga tajming, som när han bokar en spelning exakt samma dag som påven är i Dublin eller när han gör ett liknande misstag många år senare och lyckas pricka in samma dag som "Live Aid" för en annan spelning. Det är även en hel del roliga repliker och ett allmänt skojigt upplägg som underhåller mig.
En liten brist är att filmen utspelar sig över ungefär tio år och har samma skådespelare som alltså ska skildra både skolungdomar och twenty-something-versioner av sig själva. I vissa fall fungerar det, medan det i andra fall inte blir lika lyckat. Även tidshoppen i storyn, som tidsbestäms utifrån U2:s skivsläpp, blir även de lite knepiga att hänga med i. En annan sak som stör mig lite är att den musik som bröderna framställer faktiskt är riktigt bra, vilket gör att det är lite svårt att förstå hur framgångarna uteblev.
Nåväl, det är bara detaljer. Filmen är en skön och stundtals rolig musikskildring, som faktiskt är sann.
Allting börjar med att 14-åriga Larry sätter upp en lapp på skolan. Han är trummis och vill ha medlemmar till sitt band. En av dem som skriver upp sitt namn på lappen är sångaren Paul (Martin McCann) och en annan är gitarristen Ivan (Robert Sheehan). De repar hemma i Larrys hus och det låter inte så vidare värst men det blir ett band av det i alla fall. När Paul sedan träffar Ivans bror Neil (Ben Barnes) över varsin portion chips säger Neil att han inte tänker låta Ivan vara med i Pauls band - bröderna ska spela tillsammans, menar han. Snart spelar de båda banden ihop, Pauls The Hype och brödernas The Undertaker. Efter spelningen berättar Paul att de ska byta namn. Nu heter de U2 och själv kallar han sig Bono.
Tiden rullar på och U2 släpper sin första skiva medan The Undertakers fortfarande repar i ett garage och knappt får några spelningar. Med hjälp av ett lån från en lokal gangster sticker bröderna i väg till London för att leta skivkontrakt och få det stora breaket. De hittar en nedgången vindsvåning i ett hus med en flamboyant hyresvärd (Pete Postlethwaite) och får en granne i Gloria (Krysten Ritter) som ska vara behjälplig så småningom. Men framgångarna uteblir allt som de ser hur U2 blir allt större och större.
Men så kommer ett genombrott efter mycket om och men. Men samtidigt finns Neils stora hemlighet kvar, nämligen att han faktiskt hindrade sin bror från att vara med i ett av världens största band och inte sa sanningen till honom. Givetvis kan inte denna hemlighet stanna bakom lås och bom för evigt.
Jag är ju dokumenterat svag för musikfilmer och gillar därför per automatik "Killing Bono" och tycker att upplägget med att skildra ett band som spelade tillsammans med ett band som sedan blev gigantiska är genialt. Man får även en sorts "från ax till limpa"-känsla av att skildra musikbranschen från fritidsgårdsliknande lokaler till klubbar och ännu större scener. Som musiker känner jag igen många scenarion och känslor.
Humorn i filmen är inte överdrivet gapflabbig utan skönt charmig där det anspelas mycket på Neils taskiga tajming, som när han bokar en spelning exakt samma dag som påven är i Dublin eller när han gör ett liknande misstag många år senare och lyckas pricka in samma dag som "Live Aid" för en annan spelning. Det är även en hel del roliga repliker och ett allmänt skojigt upplägg som underhåller mig.
En liten brist är att filmen utspelar sig över ungefär tio år och har samma skådespelare som alltså ska skildra både skolungdomar och twenty-something-versioner av sig själva. I vissa fall fungerar det, medan det i andra fall inte blir lika lyckat. Även tidshoppen i storyn, som tidsbestäms utifrån U2:s skivsläpp, blir även de lite knepiga att hänga med i. En annan sak som stör mig lite är att den musik som bröderna framställer faktiskt är riktigt bra, vilket gör att det är lite svårt att förstå hur framgångarna uteblev.
Nåväl, det är bara detaljer. Filmen är en skön och stundtals rolig musikskildring, som faktiskt är sann.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Detta var den sista film Pete Postlethwaite spelade in. Han led av cancer under inspelningen och skulle egentligen gjort en större roll - jag antar att han skulle spelat gangstern i Dublin. Postlethwaite dog 2 januari 2011, tre månader innan filmen hade premiär.
2. Filmen bygger på journalisten Neil McCormicks självbiografi "Killing Bono: I Was Bono's Doppelgänger", som har ett förord av Bono. Brodern Ivan McCormick nämns på U2:s Wikipediasida.
3. Vid ett tillfälle gnäller grannen Gloria på brödernas repetitioner med att säga att "det är som att bo granne med Napalm Death", vilket är en rolig mening om man känner till bandet. Dock så sägs kommentaren rent tidsmässigt lite för tidigt för att Gloria skulle känna till grindcorelegenderna Napalm Death, eller så hade hon järnkoll på Birminghams undergroundscen.
2. Filmen bygger på journalisten Neil McCormicks självbiografi "Killing Bono: I Was Bono's Doppelgänger", som har ett förord av Bono. Brodern Ivan McCormick nämns på U2:s Wikipediasida.
3. Vid ett tillfälle gnäller grannen Gloria på brödernas repetitioner med att säga att "det är som att bo granne med Napalm Death", vilket är en rolig mening om man känner till bandet. Dock så sägs kommentaren rent tidsmässigt lite för tidigt för att Gloria skulle känna till grindcorelegenderna Napalm Death, eller så hade hon järnkoll på Birminghams undergroundscen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Krysten Ritter (8)
Krysten Ritter (8)
