En framtida kultfilm?
FILMENTa en gnutta John Carpenter. Rör i en sked 80-talsaction av B-filmssnitt. Krydda med svart humor och toppa allt med en fullkomligt oemotståndlig Dan Stevens. Resultatet kan inte bli annat än "The Guest".
I filmens inledning kommer den tvålfagre och belevade soldaten David (Dan Stevens) och knackar på hos familjen Peterson. Han bär med sig en hälsning från familjens storebror som dött i utlandstjänst och blir ganska omgående erbjuden att stanna under en tid. Ganska snart börjar dock personer med kopplingar till familjen att dö och när dottern Anna (Maika Monroe) börjar undersöka saken upptäcker hon att David kanske inte är den han utger sig för att vara.
Det är en film med olika ansikten och det tog mig lite på sängen. Det är egentligen först i efterhand som den har växt på mig. Inledningens smygande thriller förbyts under den andra halvan mot rå action med vissa inslag av klassisk slasherfilm. Trots den kärleksfulla blandningen av genrer och influenser lyckas regissör Adam Wingard och manusförfattare Simon Barrett få det hela att hålla ihop. De kan sin filmhistoria och försöker aldrig att överdriva någonstans.
Kittet som håller ihop, och lyfter, hela filmen är den "Downton Abbey"-bekante Dan Stevens. Här gör han sinnebilden av en cool actionstjärna och han gör det riktigt bra. Till en början känns hans coolhet lite överspelad men ju längre in i filmen vi kommer desto mer blir det tydligt att han lagt sig på helt rätt nivå. Höjdpunkten kommer när han flinande talar en rektor tillrätta som vill stänga av sonen i familjen efter ett slagsmål. Det var länge sedan jag såg en skådespelare äga en filmduk så pass trots en stor känsla av överdrift. Men denna karikatyr av den blonda actionhjälten var också ett medvetet drag av filmskaparna. Dan Stevens pojkaktiga leende, den isblå blicken och de delikat mejslade ansiktsdragen är utvalda av firma Wingard & Barrett för att framstå som en rejäl parodi på den klassiska actionhjältehunken. Manuset ger dessutom Stevens utrymme att vräka på med all den coolhet och pondus han besitter och det fungerar förvånansvärt väl.
Musiken förtjänar ytterligare ett omnämnande. Ett kargt synth-soundtrack är det som förankrar B-filmskänslan hos mig och mer än en gång påminner det om John Carpenter. Hela filmen påminner förresten lite om Carpenter. Känslan när "The Guest" sjunkit in i mitt medvetande är att filmen har en god chans att få någon slags kultstatus. Den är smart, intelligent (om man inte skärskådar den för djupt) och visar stor kärlek för de verk den flitigt lånar från. Det är fortfarande en B-film och sådana har alltid sina fläckar men när humöret är rätt är det svårt att gå fel. Dan Stevens och ett kärleksfullt manus borgar för det.
I filmens inledning kommer den tvålfagre och belevade soldaten David (Dan Stevens) och knackar på hos familjen Peterson. Han bär med sig en hälsning från familjens storebror som dött i utlandstjänst och blir ganska omgående erbjuden att stanna under en tid. Ganska snart börjar dock personer med kopplingar till familjen att dö och när dottern Anna (Maika Monroe) börjar undersöka saken upptäcker hon att David kanske inte är den han utger sig för att vara.
Det är en film med olika ansikten och det tog mig lite på sängen. Det är egentligen först i efterhand som den har växt på mig. Inledningens smygande thriller förbyts under den andra halvan mot rå action med vissa inslag av klassisk slasherfilm. Trots den kärleksfulla blandningen av genrer och influenser lyckas regissör Adam Wingard och manusförfattare Simon Barrett få det hela att hålla ihop. De kan sin filmhistoria och försöker aldrig att överdriva någonstans.
Kittet som håller ihop, och lyfter, hela filmen är den "Downton Abbey"-bekante Dan Stevens. Här gör han sinnebilden av en cool actionstjärna och han gör det riktigt bra. Till en början känns hans coolhet lite överspelad men ju längre in i filmen vi kommer desto mer blir det tydligt att han lagt sig på helt rätt nivå. Höjdpunkten kommer när han flinande talar en rektor tillrätta som vill stänga av sonen i familjen efter ett slagsmål. Det var länge sedan jag såg en skådespelare äga en filmduk så pass trots en stor känsla av överdrift. Men denna karikatyr av den blonda actionhjälten var också ett medvetet drag av filmskaparna. Dan Stevens pojkaktiga leende, den isblå blicken och de delikat mejslade ansiktsdragen är utvalda av firma Wingard & Barrett för att framstå som en rejäl parodi på den klassiska actionhjältehunken. Manuset ger dessutom Stevens utrymme att vräka på med all den coolhet och pondus han besitter och det fungerar förvånansvärt väl.
Musiken förtjänar ytterligare ett omnämnande. Ett kargt synth-soundtrack är det som förankrar B-filmskänslan hos mig och mer än en gång påminner det om John Carpenter. Hela filmen påminner förresten lite om Carpenter. Känslan när "The Guest" sjunkit in i mitt medvetande är att filmen har en god chans att få någon slags kultstatus. Den är smart, intelligent (om man inte skärskådar den för djupt) och visar stor kärlek för de verk den flitigt lånar från. Det är fortfarande en B-film och sådana har alltid sina fläckar men när humöret är rätt är det svårt att gå fel. Dan Stevens och ett kärleksfullt manus borgar för det.
EXTRAMATERIALET
Ingenting. På den amerikanska utgåvan finns ett kommentarspår, bortklippta scener och en featurette.
TRE SAKER
1. Dan Stevens är väldigt lik den nyligen avlidne Paul Walker.
2. Dan Stevens hade gått ned drygt 13 kilo för sin roll i "A Walk Among the Tombstones" vilket gjorde att filmmakarna tvekade. De sa att han såg ut som Christian Bale i "The Machinist" och ville att han skulle se ut som samma Bale i "Batman Begins". Stevens fick rollen efter att han lovat att träna och äta som en tok inför inspelningen. Scenen utan skjorta var bland de sista som filmades.
3. Känslan av John Carpenter i musiken är inte så konstig. Steve Moore, som skrev musiken, använda samma typ av synthar som Carpenter och Alan Howarth använde till musiken i "Halloween 3 Season of the Witch".
2. Dan Stevens hade gått ned drygt 13 kilo för sin roll i "A Walk Among the Tombstones" vilket gjorde att filmmakarna tvekade. De sa att han såg ut som Christian Bale i "The Machinist" och ville att han skulle se ut som samma Bale i "Batman Begins". Stevens fick rollen efter att han lovat att träna och äta som en tok inför inspelningen. Scenen utan skjorta var bland de sista som filmades.
3. Känslan av John Carpenter i musiken är inte så konstig. Steve Moore, som skrev musiken, använda samma typ av synthar som Carpenter och Alan Howarth använde till musiken i "Halloween 3 Season of the Witch".
THOMAS HELSING (2015-04-16)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Dan Stevens (6)
Dan Stevens (6)
