I den norrländska kylan kokar ångesten
FILMENNär jag ser "Flugparken" känner jag gång på gång att den känns väldigt amerikansk. Eller kanske kanadensisk till och med. Det sistnämnda är möjligtvis för att historien är satt i Norrland, inspelad i Boden och Luleå, under tidig eller sen vinter, med spridda ytor av snö och ishockey som ett inslag i marginalen. Det känns väldigt Kanada om det. Men det finns även något stråk av amerikansk indiefilm med trasiga miljöer och trasiga karaktärer i filmens anslag, och jag ser verkligen inte det som något negativt.
Filmen inleder med att introducera Alex (Leonard Terfelt) som verkar må allt annat än bra. Faktum är att man som tittare tror att han ska ta livet av sig i de första scenerna. Men så blir det inte och han ansluter i stället till filmens huvudperson Kristian (Sverrir Gudnason) för en afterwork av grisigare slag. Kristian som håller sig förhållandevis nykter får lotsa hem Alex till den till hälften färdigställda villan där frun Diana (Malin Buska) och sonen Elias väntar. Men Alex vill inte lägga sig utan vill i stället visa ett rävgryt i skogen.
Nästa dag är Alex försvunnen. Diana är både besviken, ledsen och förkrossad och lägger över ansvaret till att hitta honom på Kristian. Han letar överallt och besöker isladan där han själv spelat med Alex far Berndt (Peter Andersson) som coach. Men Alex finns ingenstans. Vad har hänt, och är Kristian inblandad på något vis? Man kan tro det för han börjar gradvis bete sig allt märkligare. Han försöker komma både Diana, Elias och Berndt närmare, han hamnar i bråk med ungdomar och börjar försvara sig med olika tillhyggen, nästan som om han letar efter strider. Uppenbarligen är något galet för Kristian konsumeras av sin egen ångest.
"Flugparken" är en debutfilm av Jens Östberg och det är en lyckad sådan. Dramat sjunker in i thrillermörkret på ett smidigt sätt och det lilla samhälle som historien skapar är ogästvänligt och obehagligt. Det finns ingen glädje alls och i sitt sammanhang fungerar denna deprimerande energi bara till filmens fördel. Sverrir Gudnason figurerar i nästan varenda scen och tvingas bära upp hela filmen, men det klarar han. Även om Gudnason varit med i väldigt mycket de senaste åren känns hans karaktärer ofta unika, och så är det även här. En minnesvärd roll i en film som känns som en spännande start på Östbergs karriär.
Filmen inleder med att introducera Alex (Leonard Terfelt) som verkar må allt annat än bra. Faktum är att man som tittare tror att han ska ta livet av sig i de första scenerna. Men så blir det inte och han ansluter i stället till filmens huvudperson Kristian (Sverrir Gudnason) för en afterwork av grisigare slag. Kristian som håller sig förhållandevis nykter får lotsa hem Alex till den till hälften färdigställda villan där frun Diana (Malin Buska) och sonen Elias väntar. Men Alex vill inte lägga sig utan vill i stället visa ett rävgryt i skogen.
Nästa dag är Alex försvunnen. Diana är både besviken, ledsen och förkrossad och lägger över ansvaret till att hitta honom på Kristian. Han letar överallt och besöker isladan där han själv spelat med Alex far Berndt (Peter Andersson) som coach. Men Alex finns ingenstans. Vad har hänt, och är Kristian inblandad på något vis? Man kan tro det för han börjar gradvis bete sig allt märkligare. Han försöker komma både Diana, Elias och Berndt närmare, han hamnar i bråk med ungdomar och börjar försvara sig med olika tillhyggen, nästan som om han letar efter strider. Uppenbarligen är något galet för Kristian konsumeras av sin egen ångest.
"Flugparken" är en debutfilm av Jens Östberg och det är en lyckad sådan. Dramat sjunker in i thrillermörkret på ett smidigt sätt och det lilla samhälle som historien skapar är ogästvänligt och obehagligt. Det finns ingen glädje alls och i sitt sammanhang fungerar denna deprimerande energi bara till filmens fördel. Sverrir Gudnason figurerar i nästan varenda scen och tvingas bära upp hela filmen, men det klarar han. Även om Gudnason varit med i väldigt mycket de senaste åren känns hans karaktärer ofta unika, och så är det även här. En minnesvärd roll i en film som känns som en spännande start på Östbergs karriär.
EXTRAMATERIALET
Egentligen ingenting, men i förpackningen ligger ett snyggt häfte med en text av manusförfattaren och regissören Jens Östberg som berättar om verklighetens Flugparken (ligger i Lindesberg) och om vad som inspirerade till filmen.
I avsaknad av bakomfilm och/eller kommentarspår fungerar detta bra, och det är alltid trevligt med något fysiskt bonusmaterial till en film.
I avsaknad av bakomfilm och/eller kommentarspår fungerar detta bra, och det är alltid trevligt med något fysiskt bonusmaterial till en film.
TRE SAKER
1. Sverrir Gudnason kammade hem en Guldbagge för bästa manliga huvudroll för filmen. Peter Andersson var nominerad i klassen för bästa manliga biroll där han stod emot... Sverrir Gudnason (för "Gentlemen"). Ingen av dem vann i den klassen dock.
2. Jag kan tycka att det är lite märkligt att svensk textning inte finns som val. Det finns visserligen ett textspår på svenska, men det är bara för att översätta två meningar som sägs på finska. Trist att begränsa sig till hörande.
3. Det irriterar mig en smula att ingen av skådespelarna i de större rollerna gör minsta lilla försök till att prata norrländska. Det är ju ingen hemlighet att filmen utspelar sig där och bland de mindre rollerna finns det många norrländska aktörer.
2. Jag kan tycka att det är lite märkligt att svensk textning inte finns som val. Det finns visserligen ett textspår på svenska, men det är bara för att översätta två meningar som sägs på finska. Trist att begränsa sig till hörande.
3. Det irriterar mig en smula att ingen av skådespelarna i de större rollerna gör minsta lilla försök till att prata norrländska. Det är ju ingen hemlighet att filmen utspelar sig där och bland de mindre rollerna finns det många norrländska aktörer.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Sverrir Gudnason (24)
Sverrir Gudnason (24)
