Formatbändande på gott och ont
FILMENDet är ytterst få av de superhjältar som filmats i den rådande superhjältetrenden som faktiskt lanserades för den svenska marknaden medan jag var mitt i min värsta serietidningsläsande period. Men She-Hulk var en sådan. Som "Miss Hulk" dök serien upp i de svenska tidningsställen 1982 och jag köpte det första numret och några till. Enligt Seriewikin blev det elva nummer totalt innan tidningen försvann 1984. Jag är ganska säker på att jag inte har alla elva i någon av mina serietidningskartonger i förrådet, men en vacker dag tar jag reda på det.
Precis som i serietidningarna är Jennifer Walters (Tatiana Maslany) Bruce Banners (Mark Ruffalo) kusin och i samband med en olycka får Jennifer i sig lite av Bruces blod (inte riktigt gestaltat på samma sätt i de olika medierna), vilket gör att hon får förmågan att "Hulka ur" och bli en superstark och grön jätteversion av sig själv (av någon anledning får man som kvinnlig Hulk en helt annan frisyr när man förvandlas...). Inget som Jennifer hade velat eller önskat och Bruce som numera har total kontroll över sitt monsterjag (Smart-Hulk) gör allt han kan för att guida Jennifer till att kontrollera sina två sidor. Något som kan ta flera år - men det gör det inte. Hon har tämligen omgående kontroll och så var det med den saken.
Jennifer är advokat och när det blir allmänt känt att hon också är She-Hulk är det som sin gröna version hon får jobb. Alltså får hon vara grön jätte i powersuit om dagarna och ta hand om väldigt specifika fall där klienterna är superhjältar eller superskurkar. Bland annat får hon försvara Emil Blonsky a.k.a Abomination (Tim Roth), den stora skurken i "The Incredible Hulk" i Marvels filmuniversums begynnelse. Han har suttit inspärrad i ett specialfängelse i evigheter och har även han lyckats kontrollera monstret och vill bli frisläppt. Kan Jennifer försvara en man som nästan hade ihjäl hennes kusin? Jo, det kan hon för annars har hon inget jobb.
Som det redan framkommer i seriens titel är detta en advokatserie och dessutom en komedi som bänder duktigt på formatet. Låt gå för att Disney+-serierna från Marvel Studios har varit annorlunda på olika vis och vissa mer udda än andra, men "She-Hulk: Attorney at Law" är nog mest speciell av alla. Dels bryter Jennifer den fjärde väggen och pratar direkt till publiken och dels är den medveten om att den är vad den är - i synnerhet att den är en Marvelserie med allt vad det innebär. Det är både på gott och på ont. Det är förstås kul när något tar ut svängarna ordentligt, men jag anser också att formen är så väldigt specifik att det känns svårt att föreställa sig Jennifer/She-Hulk som bifigur i en annan Marvelproduktion. Lite samma sak kände jag när Deadpool introducerades i X-Men-världen med ett liknande meta-baserat upplägg.
Vi får väl se hur det blir med den biten. Några andra karaktärer från förr dyker upp redan nu. Utöver Hulken och Abomination ser vi hyfsat återkommande magikern Wong (Benedict Wong) och en fullständigt underbar återintroducering av Charlie Cox Matt Murdock/Daredevil som är något mer än bara ett fanflirtande påskägg som i "Spider-Man: No Way Home". Det stora Daredevil-avsnittet är det bästa av de nio i hela säsongen och ett av få som är lite mer actionbetonade. För att vara en superstark jätte är She-Hulk oväntat passiv. Den här serien är inte actionpackad på något vis.
Serien trevar sig fram inledningsvis och är mer episodartad åt "veckans fall/veckans karaktär"-stuket, men successivt börjar en berättelsebåge växa fram som kretsar kring näthat mot She-Hulk, något som känns som ett ganska lätt spår att välja i dag som aldrig hade varit aktuellt i 80-talets tidningar. Det är en intressant infallsvinkel i ett Marvelsammanhang och ju längre vi kommer i säsongen ju bättre blir den. Men så landar vi i en säsongsavslutning som är minst sagt rörig. Till stor del med flit, men det gör också att serien blir ännu mer meta och udda och som tittare känner jag att jag glider allt längre och längre bort från kärnan i Marvels filmuniversum. Det i sin tur gör att jag har lite svårt för serien. När den är bra, då är den väldigt bra, men den kräver en del tålamod och disciplin. Men när man också ger oss Daredevil igen balanserar vågskålarna snabbt.
Tatiana Maslany bär upp huvudrollen fint. Det märks att det är kvinnliga regissörer och kvinnlig dominans bland manusförfattarna för Jennifer Walters känns mer skriven av sina jämlikar, om man kan uttrycka det på det viset. Det är inte bara att berättelsebågen handlar om kvinnohat (om man kokar ned det), det är egenskaper och detaljer som understryker min känsla. Jennifer har en bästa kompis (Ginger Gonzaga) och en småskruvad familj som blir ett välbehövligt bollplank till karaktären. Jag måste även nämna att Tim Roth verkligen får göra något mycket mer av sin karaktär än vad han förmodligen trodde när han spelade in Hulken-filmen för nästan 15 år sedan. Oväntat och skoj.
I sammanfattning: Inte min favorit bland Disney+-serierna, men ändå en underhållande serie och jag ser ändå fram mot mer, framför allt hur She-Hulk ska få en mer normal plats i det större sammanhanget. För inte är det slut här?
Precis som i serietidningarna är Jennifer Walters (Tatiana Maslany) Bruce Banners (Mark Ruffalo) kusin och i samband med en olycka får Jennifer i sig lite av Bruces blod (inte riktigt gestaltat på samma sätt i de olika medierna), vilket gör att hon får förmågan att "Hulka ur" och bli en superstark och grön jätteversion av sig själv (av någon anledning får man som kvinnlig Hulk en helt annan frisyr när man förvandlas...). Inget som Jennifer hade velat eller önskat och Bruce som numera har total kontroll över sitt monsterjag (Smart-Hulk) gör allt han kan för att guida Jennifer till att kontrollera sina två sidor. Något som kan ta flera år - men det gör det inte. Hon har tämligen omgående kontroll och så var det med den saken.
Jennifer är advokat och när det blir allmänt känt att hon också är She-Hulk är det som sin gröna version hon får jobb. Alltså får hon vara grön jätte i powersuit om dagarna och ta hand om väldigt specifika fall där klienterna är superhjältar eller superskurkar. Bland annat får hon försvara Emil Blonsky a.k.a Abomination (Tim Roth), den stora skurken i "The Incredible Hulk" i Marvels filmuniversums begynnelse. Han har suttit inspärrad i ett specialfängelse i evigheter och har även han lyckats kontrollera monstret och vill bli frisläppt. Kan Jennifer försvara en man som nästan hade ihjäl hennes kusin? Jo, det kan hon för annars har hon inget jobb.
Som det redan framkommer i seriens titel är detta en advokatserie och dessutom en komedi som bänder duktigt på formatet. Låt gå för att Disney+-serierna från Marvel Studios har varit annorlunda på olika vis och vissa mer udda än andra, men "She-Hulk: Attorney at Law" är nog mest speciell av alla. Dels bryter Jennifer den fjärde väggen och pratar direkt till publiken och dels är den medveten om att den är vad den är - i synnerhet att den är en Marvelserie med allt vad det innebär. Det är både på gott och på ont. Det är förstås kul när något tar ut svängarna ordentligt, men jag anser också att formen är så väldigt specifik att det känns svårt att föreställa sig Jennifer/She-Hulk som bifigur i en annan Marvelproduktion. Lite samma sak kände jag när Deadpool introducerades i X-Men-världen med ett liknande meta-baserat upplägg.
Vi får väl se hur det blir med den biten. Några andra karaktärer från förr dyker upp redan nu. Utöver Hulken och Abomination ser vi hyfsat återkommande magikern Wong (Benedict Wong) och en fullständigt underbar återintroducering av Charlie Cox Matt Murdock/Daredevil som är något mer än bara ett fanflirtande påskägg som i "Spider-Man: No Way Home". Det stora Daredevil-avsnittet är det bästa av de nio i hela säsongen och ett av få som är lite mer actionbetonade. För att vara en superstark jätte är She-Hulk oväntat passiv. Den här serien är inte actionpackad på något vis.
Serien trevar sig fram inledningsvis och är mer episodartad åt "veckans fall/veckans karaktär"-stuket, men successivt börjar en berättelsebåge växa fram som kretsar kring näthat mot She-Hulk, något som känns som ett ganska lätt spår att välja i dag som aldrig hade varit aktuellt i 80-talets tidningar. Det är en intressant infallsvinkel i ett Marvelsammanhang och ju längre vi kommer i säsongen ju bättre blir den. Men så landar vi i en säsongsavslutning som är minst sagt rörig. Till stor del med flit, men det gör också att serien blir ännu mer meta och udda och som tittare känner jag att jag glider allt längre och längre bort från kärnan i Marvels filmuniversum. Det i sin tur gör att jag har lite svårt för serien. När den är bra, då är den väldigt bra, men den kräver en del tålamod och disciplin. Men när man också ger oss Daredevil igen balanserar vågskålarna snabbt.
Tatiana Maslany bär upp huvudrollen fint. Det märks att det är kvinnliga regissörer och kvinnlig dominans bland manusförfattarna för Jennifer Walters känns mer skriven av sina jämlikar, om man kan uttrycka det på det viset. Det är inte bara att berättelsebågen handlar om kvinnohat (om man kokar ned det), det är egenskaper och detaljer som understryker min känsla. Jennifer har en bästa kompis (Ginger Gonzaga) och en småskruvad familj som blir ett välbehövligt bollplank till karaktären. Jag måste även nämna att Tim Roth verkligen får göra något mycket mer av sin karaktär än vad han förmodligen trodde när han spelade in Hulken-filmen för nästan 15 år sedan. Oväntat och skoj.
I sammanfattning: Inte min favorit bland Disney+-serierna, men ändå en underhållande serie och jag ser ändå fram mot mer, framför allt hur She-Hulk ska få en mer normal plats i det större sammanhanget. För inte är det slut här?
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. När den första trailern kom var det många som reagerade på hur dåligt gjord själva She-Hulk-karaktären var. Jag tänkte att det kanske inte riktigt var den slutgiltiga versionen vi fick se, men det var det i stort sett. Det är lite konstigt att det inte är bättre än vad det blev. Jag anser att Hulken är en i det närmaste felfri datakaraktär, men av någon anledning har det varit svårare att få She-Hulk trovärdig. Är det för att karaktären i sig är mindre monstruös som den blir svårare att göra realistisk?
2. Inledningen på finalavsnittet är en snyggt gjord parodi/passning till vinjetten till den väldigt klassiska tv-serien "Den otrolige Hulken" från 80-talet. Väldigt fiffigt och tjusigt gjort.
3. Jag hade inför denna recension temporärt glömt bort att She-Hulk hette Miss Hulk i de svenska tidningarna. Inte ett jättebra namn, men jag kan tänka mig att de ansvariga svenskarna vid den tiden hade problem att översätta She-Hulk. "Hulka"? "Hulkan"? "Hon-Hulken"? Ja, jag vet inte vilka varianter som diskuterades men lätt kan det inte ha varit.
2. Inledningen på finalavsnittet är en snyggt gjord parodi/passning till vinjetten till den väldigt klassiska tv-serien "Den otrolige Hulken" från 80-talet. Väldigt fiffigt och tjusigt gjort.
3. Jag hade inför denna recension temporärt glömt bort att She-Hulk hette Miss Hulk i de svenska tidningarna. Inte ett jättebra namn, men jag kan tänka mig att de ansvariga svenskarna vid den tiden hade problem att översätta She-Hulk. "Hulka"? "Hulkan"? "Hon-Hulken"? Ja, jag vet inte vilka varianter som diskuterades men lätt kan det inte ha varit.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
