Film fyra utmanar mina gränser
FILMENI och med "Thor: Love and Thunder" är Thor (Chris Hemsworth) den första hjälten i Marvels filmuniversum som når fyra solofilmer. Vem hade trott det när filmserien drog i gång och det fanns avsevärt kändare hjältar i stallet? Men det är kanske tack vare Chris Hemsworth som det blivit som det blivit. Han har, med fyra Avengers-filmer inräknade, gjort rollen åtta gånger om och förfinat den för varje film. Den lite träaktiga figuren med blekta ögonbryn (varför?!) i "Thor" (2011) har blivit mer nyansrik och framför allt roligare under de tio åren.
Allra roligast i "Thor: Ragnarök" och denna film som båda har Taika Waititi som regissör. Och det är ju en kul kille, men jag måste säga att "Thor: Love and Thunder" verkligen utmanar mina gränser. Humorn är i det här fallet snubblande nära både spoof och parodi och det gör att jag tvekar lite. Var det nödvändigt med en sekvens där Thor bredbent likt Jean Claude Van Damme i en nyklassisk reklamfilm särar på två fordon eller alla dessa scener där han pratar med sina vapen? Jag tror inte det.
Men samtidigt som att den fjärde filmen är den solklart mest komiska i den interna sviten är det också den mörkaste av dem. Först bildligt när krossad kärlek och obotlig sjukdom har en del av historien och sedan bokstavligt talat i och med att filmen har Marvels hittills mest skräckinjagande skurk som rör sig genom skuggorna.
När vi senast tog farväl av Thor (i "Avengers: Endgame") slog han följe med Guardians of the Galaxy och har sedan dess både återfått sin vältränade kropp och haft diverse äventyr med olika resultat. Men nu är tiden inne för att de ska dela på sig. Thor och stenfiguren Korg (Waititi) säger hej då till Star-Lord (Chris Pratt) och de andra och tar sig via en omväg till New Asgard då platsen hotas av en figur som heter Gorr (Christian Bale). I inledningen av filmen har vi sett hur Gorr som absolut sista följare till guden Rapu blivit sviken och kommit över Nekrosvärdet som gör det möjligt att dräpa gudar, vilket Gorr ser som sin nya uppgift.
Och nu har turen kommit till asagudarna. Men Thor är inte ensam hjälte att slåss mot hotet. Här finns även The Mighty Thor, ingen annan än Jane Foster (Natalie Portman) som med hjälp av Mjölners kraft temporärt tillfrisknat från fjärde stadiets cancer och värdig att svinga hammaren som en Thor. Förvirrande för Thor men hjälpsamt mot Gorr. Trots att Gorr ser ut att gå förlorande ur striden sätter han en djävulsk plan i rullning där han kidnappar några barn från Asgard men egentligen är ute efter något annat. De båda Thor, Korg och Valkyrie (Tessa Thompson) ger sig iväg för att rädda barnen men sätter något betydligt farligare på spel.
När jag såg filmen på bio kände jag mig lite... inte besviken men kanske lite missnöjd över att filmen var "för rolig". Samtidigt gottade jag mig i de kalla kårar många av scenerna med Gorr framkallade. Det är en riktigt bra och läskig skurk och bildspråket är perfekt. En passage i filmen tappar färgen på ett väldigt effektivt sätt och jag gillar det. Christian Bale är visserligen lite på gränsen till överspel där hans karaktär snuddar till att bli en variant av Voldemort, men jag tycker ändå att helheten blir effektfull och bra.
Jag gillar mycket av designen i filmen överlag. Till exempel en plats som kallas Omnipotence City där alla gudar samlas, för att inte tala om den plats som kallas Evigheten.
"Thor: Love and Thunder" fungerar bättre för mig andra titten hemma i tv-soffan, men jag vidhåller att filmen ändå är lite för skojig för sitt eget bästa. Om Taika Waititi får fortsatt förtroende av Marvel Studios hoppas jag att han tonar ned humorn en smula annars riskerar framtida Thor att bli lika pajig som de teaterstycken New Asgards självförtroenderika dramatiker (Matt Damon och Luke Hemsworth) levererar...
Allra roligast i "Thor: Ragnarök" och denna film som båda har Taika Waititi som regissör. Och det är ju en kul kille, men jag måste säga att "Thor: Love and Thunder" verkligen utmanar mina gränser. Humorn är i det här fallet snubblande nära både spoof och parodi och det gör att jag tvekar lite. Var det nödvändigt med en sekvens där Thor bredbent likt Jean Claude Van Damme i en nyklassisk reklamfilm särar på två fordon eller alla dessa scener där han pratar med sina vapen? Jag tror inte det.
Men samtidigt som att den fjärde filmen är den solklart mest komiska i den interna sviten är det också den mörkaste av dem. Först bildligt när krossad kärlek och obotlig sjukdom har en del av historien och sedan bokstavligt talat i och med att filmen har Marvels hittills mest skräckinjagande skurk som rör sig genom skuggorna.
När vi senast tog farväl av Thor (i "Avengers: Endgame") slog han följe med Guardians of the Galaxy och har sedan dess både återfått sin vältränade kropp och haft diverse äventyr med olika resultat. Men nu är tiden inne för att de ska dela på sig. Thor och stenfiguren Korg (Waititi) säger hej då till Star-Lord (Chris Pratt) och de andra och tar sig via en omväg till New Asgard då platsen hotas av en figur som heter Gorr (Christian Bale). I inledningen av filmen har vi sett hur Gorr som absolut sista följare till guden Rapu blivit sviken och kommit över Nekrosvärdet som gör det möjligt att dräpa gudar, vilket Gorr ser som sin nya uppgift.
Och nu har turen kommit till asagudarna. Men Thor är inte ensam hjälte att slåss mot hotet. Här finns även The Mighty Thor, ingen annan än Jane Foster (Natalie Portman) som med hjälp av Mjölners kraft temporärt tillfrisknat från fjärde stadiets cancer och värdig att svinga hammaren som en Thor. Förvirrande för Thor men hjälpsamt mot Gorr. Trots att Gorr ser ut att gå förlorande ur striden sätter han en djävulsk plan i rullning där han kidnappar några barn från Asgard men egentligen är ute efter något annat. De båda Thor, Korg och Valkyrie (Tessa Thompson) ger sig iväg för att rädda barnen men sätter något betydligt farligare på spel.
När jag såg filmen på bio kände jag mig lite... inte besviken men kanske lite missnöjd över att filmen var "för rolig". Samtidigt gottade jag mig i de kalla kårar många av scenerna med Gorr framkallade. Det är en riktigt bra och läskig skurk och bildspråket är perfekt. En passage i filmen tappar färgen på ett väldigt effektivt sätt och jag gillar det. Christian Bale är visserligen lite på gränsen till överspel där hans karaktär snuddar till att bli en variant av Voldemort, men jag tycker ändå att helheten blir effektfull och bra.
Jag gillar mycket av designen i filmen överlag. Till exempel en plats som kallas Omnipotence City där alla gudar samlas, för att inte tala om den plats som kallas Evigheten.
"Thor: Love and Thunder" fungerar bättre för mig andra titten hemma i tv-soffan, men jag vidhåller att filmen ändå är lite för skojig för sitt eget bästa. Om Taika Waititi får fortsatt förtroende av Marvel Studios hoppas jag att han tonar ned humorn en smula annars riskerar framtida Thor att bli lika pajig som de teaterstycken New Asgards självförtroenderika dramatiker (Matt Damon och Luke Hemsworth) levererar...
EXTRAMATERIALET
Tre ganska korta featuretter, tillsammans runt 20 minuter, avhandlar Natalie Portmans återkomst till Marvelvärlden och hennes nya roll, Christian Bales skurk och Taika Waititis unika regiröst. Inte överdrivet djupgående men bättre än ingenting.
Detta kompletteras med lite blooperstrams och fyra borttagna scener. En av dem är en sorts alternativ variant av en passage i filmen som jag inte riktigt förstår hur det hänger ihop. Här hade det varit befogat med ett kommentarspår till scenerna, men ett sådant finns inte. Däremot finns det ett till hela filmen där Waititi håller låda.
Detta kompletteras med lite blooperstrams och fyra borttagna scener. En av dem är en sorts alternativ variant av en passage i filmen som jag inte riktigt förstår hur det hänger ihop. Här hade det varit befogat med ett kommentarspår till scenerna, men ett sådant finns inte. Däremot finns det ett till hela filmen där Waititi håller låda.
TRE SAKER
1. "Thor will return" lovar filmen efter eftertexterna. Det låter bra det. Innan det har vi fått två bonusscener där den första lägger upp bollen för en möjlig motståndare till Thor i en femte film. Eller så leder det inte till något alls. Det visar sig.
2. Det är väldigt mycket Guns N' Roses i filmen. Fyra låtar ligger med på soundtracket och en karaktär kallar sig Axl efter sångaren Axl Rose. Med svenska ögon kan man glädjas åt att en halvobskyr Abba-låt ("Our last summer") spelas i bakgrunden i ett känsligt parti i filmen.
3. Gorrs dotter har en stor betydelse i filmen. Hon spelas av India Rose Hemsworth som alltså är Chris Hemsworths dotter på riktigt. Hennes mamma och följaktligen Chris fru, Elsa Pataky, gör också en roll i filmen som en Vargkvinna.
2. Det är väldigt mycket Guns N' Roses i filmen. Fyra låtar ligger med på soundtracket och en karaktär kallar sig Axl efter sångaren Axl Rose. Med svenska ögon kan man glädjas åt att en halvobskyr Abba-låt ("Our last summer") spelas i bakgrunden i ett känsligt parti i filmen.
3. Gorrs dotter har en stor betydelse i filmen. Hon spelas av India Rose Hemsworth som alltså är Chris Hemsworths dotter på riktigt. Hennes mamma och följaktligen Chris fru, Elsa Pataky, gör också en roll i filmen som en Vargkvinna.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
