Börjar beskt, blir bättre
FILMEN"The Twilight Zone" var en klassisk gammal amerikansk tv-serie från 50- och 60-talet. Den kännetecknades av bisarra små fristående avsnitt främst inriktade på skräck och science fiction. Serien har sedan dess fått kultstatus och inspirerat senare liknande program som "The Hitchhiker" och "Tales from the crypt". 1982 slog regissörerna Steven Spielberg, Joe Dante, John Landis och George Miller sina påsar ihop för att göra en uppdatering av tv-serien de alla sett och och inspirerats av. Resultatet blev episodfilmen "Twilight zone - The movie".
Efter en kortare prolog, som skrämde livet ur mig som barn, rullar filmen igång med John Landis (inom skräckgenren främst ihågkommen för "An American werewolf in London") bidrag, den enda av filmens fyra episoder som inte är en uppdatering av ett gammalt avsnitt. Här får en rasistisk gubbtjyv spelad av Vic Morrow smaka på sina egna fördomar, när han hamnar i någon slags timewarp och transporteras tillbaka till nazityskland. Efter att ha undkommit en hop gestapo-agenter hamnar han i den amerikanska södern som ett offer för Ku-Klux Klan, och slutligen finner han sig mitt i vietnamkriget och sen tillbaka i tredje riket igen. Denna episod imponerar dessvärre inte speciellt mycket. Budskapet hamras ganska klumpigt in, och någon direkt spänning står inte heller att finna.
Det fina med episodfilmer, ett format jag verkligen uppskattar, är dock att om en berättelse är dålig kan en betydligt bättre vänta runt hörnet. Besvikelsen är därför stor när Spielbergs episod, "Kick the can", visar sig vara den sämsta i hela filmen. Spielberg visar här upp sig från sin mest sentimentala sida, och alla som är bekanta med hans karriär vet att karlns filmer ibland kan vara obscent gråtmilda. Episoden handlar om ett ålderdomshem, där en äldre svart man (Scatman Crothers) besitter förmågan att ge de boende sin ungdom åter. Det mest slående är att medan den tidigare episoden hade ett starkt antirasistiskt budskap, använder "Kick the can" som sitt främsta plottverktyg vad regissören Spike Lee har kallat "the magical nigger". I princip är det en svart stereotyp som på magisk väg hjälper vita människor att nå sina mål, medan den inte har något som helst behov av självförverkligande. Se gärna "Den gröna milen" eller Nicholas Cage-pekoralen "En andra chans" för ytterligare referens.
I episod tre, Dante-regisserade "It's a good life" börjar filmen äntligen leva upp till sin titel. I denna historia, som inte skulle kännas helt malplacerad i en novellsamling av Stephen King, stöter en resande lärarinna ihop med en ung pojke, som bjuder in henne på födelsedagsfirande hemma hos sin familj. Inget visar sig dock stå rätt till i pojkens hem, och genom en närmast expressionistisk iscensättning och ett par genuint läskiga bilder, lyckas Dante förmedla en kuslig känsla av underliggande hot avsnittet igenom. Storyn är riktigt bra, även om specialeffekterna inte åldrats med hundraprocentig värdighet.
"It's a good life" fungerar sina kvaliteter till trots bara som uppvärmare för den sista episoden, den geniala "Nightmare at 20 000 feet", regisserad av Miller. I denna klaustrofobiska berättelse ser vi en flygrädd man på gränsen till sammanbrott (John Lithgow), som har väldigt svårt att klara av en skakig flygresa. När han dessutom tittar ut genom fönstret och får se något han inte alls borde se på planets vinge är paniken ett faktum. Även om "Twilight zone - The Movie" är en ojämn film, är denna sista episod väl värd mödan. Den demonstrerar hur effektiv en kort rysarberättelse kan bli på film, och innehåller flera bra skrämselsekvenser och ett fantastiskt spel av Lithgow.
Kontentan av det hela är att episod ett kan man ha och mista, medan den andra är direkt dålig. Avsnitt tre står på egna ben och fyran levererar äntligen the really good stuff. Att se "Twilight zone - The Movie" är lite som att äta en karamell. Det yttre lagret är något beskt, men ju närmare mitten man kommer, ju godare smakar det.
Efter en kortare prolog, som skrämde livet ur mig som barn, rullar filmen igång med John Landis (inom skräckgenren främst ihågkommen för "An American werewolf in London") bidrag, den enda av filmens fyra episoder som inte är en uppdatering av ett gammalt avsnitt. Här får en rasistisk gubbtjyv spelad av Vic Morrow smaka på sina egna fördomar, när han hamnar i någon slags timewarp och transporteras tillbaka till nazityskland. Efter att ha undkommit en hop gestapo-agenter hamnar han i den amerikanska södern som ett offer för Ku-Klux Klan, och slutligen finner han sig mitt i vietnamkriget och sen tillbaka i tredje riket igen. Denna episod imponerar dessvärre inte speciellt mycket. Budskapet hamras ganska klumpigt in, och någon direkt spänning står inte heller att finna.
Det fina med episodfilmer, ett format jag verkligen uppskattar, är dock att om en berättelse är dålig kan en betydligt bättre vänta runt hörnet. Besvikelsen är därför stor när Spielbergs episod, "Kick the can", visar sig vara den sämsta i hela filmen. Spielberg visar här upp sig från sin mest sentimentala sida, och alla som är bekanta med hans karriär vet att karlns filmer ibland kan vara obscent gråtmilda. Episoden handlar om ett ålderdomshem, där en äldre svart man (Scatman Crothers) besitter förmågan att ge de boende sin ungdom åter. Det mest slående är att medan den tidigare episoden hade ett starkt antirasistiskt budskap, använder "Kick the can" som sitt främsta plottverktyg vad regissören Spike Lee har kallat "the magical nigger". I princip är det en svart stereotyp som på magisk väg hjälper vita människor att nå sina mål, medan den inte har något som helst behov av självförverkligande. Se gärna "Den gröna milen" eller Nicholas Cage-pekoralen "En andra chans" för ytterligare referens.
I episod tre, Dante-regisserade "It's a good life" börjar filmen äntligen leva upp till sin titel. I denna historia, som inte skulle kännas helt malplacerad i en novellsamling av Stephen King, stöter en resande lärarinna ihop med en ung pojke, som bjuder in henne på födelsedagsfirande hemma hos sin familj. Inget visar sig dock stå rätt till i pojkens hem, och genom en närmast expressionistisk iscensättning och ett par genuint läskiga bilder, lyckas Dante förmedla en kuslig känsla av underliggande hot avsnittet igenom. Storyn är riktigt bra, även om specialeffekterna inte åldrats med hundraprocentig värdighet.
"It's a good life" fungerar sina kvaliteter till trots bara som uppvärmare för den sista episoden, den geniala "Nightmare at 20 000 feet", regisserad av Miller. I denna klaustrofobiska berättelse ser vi en flygrädd man på gränsen till sammanbrott (John Lithgow), som har väldigt svårt att klara av en skakig flygresa. När han dessutom tittar ut genom fönstret och får se något han inte alls borde se på planets vinge är paniken ett faktum. Även om "Twilight zone - The Movie" är en ojämn film, är denna sista episod väl värd mödan. Den demonstrerar hur effektiv en kort rysarberättelse kan bli på film, och innehåller flera bra skrämselsekvenser och ett fantastiskt spel av Lithgow.
Kontentan av det hela är att episod ett kan man ha och mista, medan den andra är direkt dålig. Avsnitt tre står på egna ben och fyran levererar äntligen the really good stuff. Att se "Twilight zone - The Movie" är lite som att äta en karamell. Det yttre lagret är något beskt, men ju närmare mitten man kommer, ju godare smakar det.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Vic Morrow förolyckades tillsammans med två underåriga asiatiska skådespelare under filmningen av den första episoden. De dödades när en helikopter som skulle rotera ovan dem störtade.
2. I filmens prolog och epilog ses Dan Aykroyd som en Creedence-älskande man med en hemlighet.
3. Så fort denna recension är färdigskriven är det jag som börjar samla på mig samtliga säsonger av tv-serien!
2. I filmens prolog och epilog ses Dan Aykroyd som en Creedence-älskande man med en hemlighet.
3. Så fort denna recension är färdigskriven är det jag som börjar samla på mig samtliga säsonger av tv-serien!
JOEL FORNBRANT (2008-01-01)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
John Lithgow (16)
John Lithgow (16)
