Hjärtana bultar fortfarande fyra år senare
FILMENDen tredje säsongen av "Svenska hjärtan" kom 1995, sex år efter den andra, men i seriens värld har bara fyra år gott. Och det börjar tragiskt. Torsten har efter en längre tids sjukdom avlidit och det är dags att begrava den gamla alfahanen. Givetvis drabbar detta Elisabet (Solveig Ternström) hårt. Hon som var på väg att lämna honom när han insjuknade har nu krympts ned till en rädd liten mus igen. Vad ska hända nu? Hur ska hon klara sig när det visar sig att huset är belånat upp till taknocken och änkepensionen inte räcker speciellt långt? Och hur ska hon hantera sorgen?
Till en början kommer hon på sig själv att ropa efter Torsten i det stora tomma huset, och när hon fått hans urna vårdar hon den som ett litet barn. Och gruppterapin, med andra änkor och änklingar, ställer mer frågor än den ger svar.
Kristina (Doris Funcke) och Henrik (Sten Ljungberg) har gått vidare på varsitt håll. Kristina har blivit älskarinna till en kollega och trivs med att bara få passionen och slippa stryka någons skjortor. Men som brukligt är i sådana där hemliga förhållanden vill mycket ha mer. Henrik har också hittat en ny, en betydligt yngre kvinna ("Hennes pappa är tio år yngre än mig" berättar han och fnissar) som tar med honom på bio och dansställen där han aldrig känt sig så gammal. Vad han egentligen får ut av detta smått osannolika förhållande (att skådespelerskan som gör rollen som den yngre kvinnan är fullständigt hopplös gör allting ännu värre) vet varken tittaren eller Henrik själv till slut. En mindre familjetragedi gör att Kristina och Henrik återförenas och väljer att starta om på nytt. Om det går.
Börje (Stig Torstensson) och Hellen (Anita Nyman) har i vanlig ordning problem med ekonomin. Båda är arbetslösa och Hellen pluggar upp sina dåliga betyg. Det blir inte bättre av att Börje tvingas inhysa sin gamle sjuke far och en av de utflyttade sönerna som återvänder med en gravid flickvän. Börje sitter som vanligt vid köksbordet och plussar ihop barnbidrag och KAS för att se om det räcker till räkningarna.
Marianne (Agneta Danielsson) och Tomas (Lars-Christer Karlsson) har flyttat ihop i Mariannes hus efter bröllopet, men Tomas är inte helt nöjd. Han vill att de ska sälja och flytta. Marianne är dock nöjd och blir ännu gladare när hon får ett jobb som ger henne en rejäl lön, faktiskt mer än vad Tomas tjänar. Då börjar han gnälla, inte minst för att hennes jobb innebär mycket resor, och när Marianne är borta förfaller huset i berg av disk och smutstvätt. Det tidigare så passionerade förhållandet blir infekterat och när Tomas förra fru flyttar till stan blir Marianne orolig på allvar.
I och med att Tomas flyttade ur "skilsmässohuset" har ett nytt par flyttat in där. Harald (Jarl Borssén) och Louise (Gunilla Åkesson) är ett omaka par. Hon är en riktig bitch som bossar runt den timide Harald mest hela tiden. Då och då tar han en "paus" och går ut med hunden Kurt och passar på att ta sig en rök och en klunk ur fickpluntan. Det behövs när Louise kommer igång. Hon spelar ett litet falskspel mot grannarna, inte minst mot Elisabet som hon gärna vill ska flytta så att dottern och hennes karl kan flytta in där. Det vore ju perfekt, menar hon och Harald tar en paus.
Det här är ett roligt tillskott till serien. Åkesson spelar sin karaktär riktigt vidrigt - alltså så bra att man blir otroligt irriterad på henne, och Borssén är ju ett komiskt geni. Hans Harald kommer med seriens bästa repliker och de dråpligaste scenerna. När Börjes pappa gått fel och somnat i en solstol på Harald och Louises uteplats, får han rycka in och "hjälpa farbror". Mycket kul.
I övrigt har jag fortfarande fruktansvärt svårt för Doris Funcke som skådespelerska. Jag förstår mig inte på hennes tillgjorda agerande, medan resten av skådespelarna gör betydligt bättre från sig.
Mot slutet av den här - i vanlig ordning klart godkända - säsongen händer det saker för Elisabet. Kanske lite för snabbt, men samtidigt får hon en helt oväntad ny vän.
Till en början kommer hon på sig själv att ropa efter Torsten i det stora tomma huset, och när hon fått hans urna vårdar hon den som ett litet barn. Och gruppterapin, med andra änkor och änklingar, ställer mer frågor än den ger svar.
Kristina (Doris Funcke) och Henrik (Sten Ljungberg) har gått vidare på varsitt håll. Kristina har blivit älskarinna till en kollega och trivs med att bara få passionen och slippa stryka någons skjortor. Men som brukligt är i sådana där hemliga förhållanden vill mycket ha mer. Henrik har också hittat en ny, en betydligt yngre kvinna ("Hennes pappa är tio år yngre än mig" berättar han och fnissar) som tar med honom på bio och dansställen där han aldrig känt sig så gammal. Vad han egentligen får ut av detta smått osannolika förhållande (att skådespelerskan som gör rollen som den yngre kvinnan är fullständigt hopplös gör allting ännu värre) vet varken tittaren eller Henrik själv till slut. En mindre familjetragedi gör att Kristina och Henrik återförenas och väljer att starta om på nytt. Om det går.
Börje (Stig Torstensson) och Hellen (Anita Nyman) har i vanlig ordning problem med ekonomin. Båda är arbetslösa och Hellen pluggar upp sina dåliga betyg. Det blir inte bättre av att Börje tvingas inhysa sin gamle sjuke far och en av de utflyttade sönerna som återvänder med en gravid flickvän. Börje sitter som vanligt vid köksbordet och plussar ihop barnbidrag och KAS för att se om det räcker till räkningarna.
Marianne (Agneta Danielsson) och Tomas (Lars-Christer Karlsson) har flyttat ihop i Mariannes hus efter bröllopet, men Tomas är inte helt nöjd. Han vill att de ska sälja och flytta. Marianne är dock nöjd och blir ännu gladare när hon får ett jobb som ger henne en rejäl lön, faktiskt mer än vad Tomas tjänar. Då börjar han gnälla, inte minst för att hennes jobb innebär mycket resor, och när Marianne är borta förfaller huset i berg av disk och smutstvätt. Det tidigare så passionerade förhållandet blir infekterat och när Tomas förra fru flyttar till stan blir Marianne orolig på allvar.
I och med att Tomas flyttade ur "skilsmässohuset" har ett nytt par flyttat in där. Harald (Jarl Borssén) och Louise (Gunilla Åkesson) är ett omaka par. Hon är en riktig bitch som bossar runt den timide Harald mest hela tiden. Då och då tar han en "paus" och går ut med hunden Kurt och passar på att ta sig en rök och en klunk ur fickpluntan. Det behövs när Louise kommer igång. Hon spelar ett litet falskspel mot grannarna, inte minst mot Elisabet som hon gärna vill ska flytta så att dottern och hennes karl kan flytta in där. Det vore ju perfekt, menar hon och Harald tar en paus.
Det här är ett roligt tillskott till serien. Åkesson spelar sin karaktär riktigt vidrigt - alltså så bra att man blir otroligt irriterad på henne, och Borssén är ju ett komiskt geni. Hans Harald kommer med seriens bästa repliker och de dråpligaste scenerna. När Börjes pappa gått fel och somnat i en solstol på Harald och Louises uteplats, får han rycka in och "hjälpa farbror". Mycket kul.
I övrigt har jag fortfarande fruktansvärt svårt för Doris Funcke som skådespelerska. Jag förstår mig inte på hennes tillgjorda agerande, medan resten av skådespelarna gör betydligt bättre från sig.
Mot slutet av den här - i vanlig ordning klart godkända - säsongen händer det saker för Elisabet. Kanske lite för snabbt, men samtidigt får hon en helt oväntad ny vän.
EXTRAMATERIALET
Egentligen ingenting, men på fodralet finns en liten text av Carin Mannheimer där hon berättar lite om hur säsongen kom till.
TRE SAKER
1. Ulf Qvarsebo, som spelade Torsten, dog tyvärr på riktigt mellan säsongerna.
2. Några skådespelare som senare skulle få betydligt större plats i Mannheimers filmatisering av "Saltön" - Anders Nyström och Erik Ståhlberg - är med i säsongen i både större och mindre roller.
3. Det är lustigt det här med minnet. Trots att 13 år har gått så finns det en scen i den här säsongen som jag minns så klockrent (resten av säsongen är lite mer i en dimma), en scen som var den första jag tänkte på när jag såg att "Svenska hjärtan" skulle komma på DVD i början av året: Elisabet sitter i sin ensamhet och har precis avslutat sin frukost. Hon tittar på klockan, suckar, tittar på klockan igen och går sedan och ringer ett telefonsamtal till sin terapeut. Hon säger: "Du sa att det var så viktigt att ha hård disciplin, att inte bli liggande i sängen hela dagen. Och nu har jag gått upp klockan sex och jag har duschat och jag har klätt på mig och jag har bäddat. Och jag har dammat. Och jag har duschat igen och så har jag lagat frukost och ätit upp frukosten. Och... klockan är bara åtta. Vad ska jag göra nu?" Den scenen mindes jag i detalj efter 13 år.
2. Några skådespelare som senare skulle få betydligt större plats i Mannheimers filmatisering av "Saltön" - Anders Nyström och Erik Ståhlberg - är med i säsongen i både större och mindre roller.
3. Det är lustigt det här med minnet. Trots att 13 år har gått så finns det en scen i den här säsongen som jag minns så klockrent (resten av säsongen är lite mer i en dimma), en scen som var den första jag tänkte på när jag såg att "Svenska hjärtan" skulle komma på DVD i början av året: Elisabet sitter i sin ensamhet och har precis avslutat sin frukost. Hon tittar på klockan, suckar, tittar på klockan igen och går sedan och ringer ett telefonsamtal till sin terapeut. Hon säger: "Du sa att det var så viktigt att ha hård disciplin, att inte bli liggande i sängen hela dagen. Och nu har jag gått upp klockan sex och jag har duschat och jag har klätt på mig och jag har bäddat. Och jag har dammat. Och jag har duschat igen och så har jag lagat frukost och ätit upp frukosten. Och... klockan är bara åtta. Vad ska jag göra nu?" Den scenen mindes jag i detalj efter 13 år.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Solveig Ternström (1)
Solveig Ternström (1)
