Kultförklarad Marvel-flopp

FILMEN

Följande basfakta har vi:

• "Howard the Duck" var den första biofilmen från Marvel-universumet.
• George Lucas producerade, efter att ha varit sugen på att göra en film av seriefiguren i 15 år.
• Willard Huyck och Gloria Katz, som Lucas tidigare gjort "Sista natten med gänget" och "Indiana Jones och de fördömdas tempel" med, skrev manus och Huyck regisserade.
• Lucasbekanta Industrial Light & Magic stod för specialeffekterna.
• 2 miljoner dollar lades ned på en helkroppsankkostym med inbyggd animatronics-teknik.
• Filmen sågades vid fotknölarna och floppade totalt.
• Lucas, skuldsatt efter att ha byggt 50 miljonerskomplexet Skywalker Ranch, hade hoppats på att filmen skulle vända ekonomin, men fick börja sälja av saker till underpris. Steve Job köpte den nystartade CGI-animationsavdelningen, vilken sedermera blev Pixar.
• ...men som alla andra floppar fick "Howard the Duck" kultstatus.

Jag såg aldrig filmen när det begav sig. Den kom 1986 och hade vad jag minns 15-årsgräns, vilket kan ha varit en av anledningarna till att jag inte såg den. Ej heller senare har våra vägar korsats, och det är först i år som filmen släppts på DVD över huvud taget. Floppen har fått en liten upprättelse, för även om filmen är aningens märklig så är den ingen kalkon. En charmig sak, som definitivt förtjänar sin kultstatus.

I inledningen av filmen får vi se att Howard lever på en äggformad planet någonstans i universum. En planet som är påfallade lik vår egen - där platser, böcker, filmer, personer är ankvarianter av våra. Av någon oförklarlig anledning dras Howard ur från sin värld och ramlar ned i vår, i Cleveland, Ohio. Förvirrad av resan stöter han ihop med Beverly (Lea Thompson) som förbarmar sig över honom och gör allt för att hjälpa, bland annat genom att söka upp fysikern Phil (Tim Robbins) som i sin tur hittar Dr Jenning (Jeffrey Jones) som faktiskt kan förklara hur Howard hamnat på jorden.

Dr Jennings har nämligen använt någon sorts laser ut i rymden men lyckats rikta den fel och på så sätt dra Howard till jorden. Rimligtvis borde det gå att vända processen och skicka Howard tillbaka, men innan de hinner göra det har Dr Jennings lyckats dra ned en betydligt farligare figur från en mörk avkrok i universum som dessutom bosatt sig i hans kropp. Alltså kastas Howard, Beverly och Phil in i ett rafflande äventyr där all existens står på spel...

"Spektakulära jakter och bländande trickeffekter" skrev Sydsvenskan när det begav sig. Jo, 1986 var specialeffekterna förmodligen "bländande" men i dag handlar det väldigt mycket om bluescreen-infogningar som aldrig riktigt glider in rätt i helheten. Men det är faktiskt en bisak - retar man upp sig på sådant kan man ju knappt titta på filmer från 80-talet över huvud taget.

Anledningen till att jag faktiskt blir underhållen av filmen är skådespeleriet, och att karaktären Howard fungerar riktigt bra. Det var ett stort antal småväxta skådespelare som fick kliva in i ankdräkten och agera i blindo, men den som drog det största lasset var Ed Gale som med ett naturligt rörelsemönster gav liv till ankan, medan duktiga puppeteers styrde ansiktsrörelserna med fjärrkontroller. Allting kompletterades av Chip Zien som gjorde Howards röst och fick till ett skönt stuk på de vassa replikerna.

Lea Thompson är rar som rockmusikern som under filmens gång inser att Howard ger henne mer än vad hon räknat med, och det är så klart väldigt roligt att se seriösa Tim Robbins som en riktig odd ball med töntbrillor och ett galet agerande. Jeffrey Jones drar dubbelt lass som den nedtonade doktorn och den komplett galna figur han gradvis förvandlas till när han fått ett rymdmonster i sig.

Så visst, "Howard the Duck", må ha varit en flopp och kanske till och med före sin tid, men om man sätter den i ett sammanhang så placerar den sig bredvid en annan skruvad 80-talsfilm, nämligen "Beetlejuice", som även den har effekter som idag inte håller måttet, men som klarade sig från floppstämpeln.

En charmig film alltså, som i det långa loppet troligen tjänat på att ha varit en flopp.


EXTRAMATERIALET

Extramaterialet är mycket trevligt. Här finns två nyinspelade dokumentärer där Willard Huyck, Gloria Katz, Lea Thompson, Jeffrey Jones och Ed Gale berättar om hur filmen kom till, hur den spelades in och efterspelet när den floppade. Det är riktigt trevligt att se.

Detta kompletteras av fyra kortdokumentärer från 80-talet med lite olika fokus. Även detta är trevligt att se.

Sen finns det den vanliga mixen av trailers, biografier och gallerier som Studio S alltid bjuder på. Speciellt roligt är det att klicka igenom galleriet med omslagen till "Howard the Duck"-tidningarna. Jag kan absolut fatta varför Disney stämde Marvel, för den tecknade Howard är väldigt lik en annan inte helt obekant anka...


TRE SAKER

1. Den här filmen är verkligen 80-tal ända ut i fingerspetsarna, mest på grund av musiken. Lea Thompson och hennes kollegor i bandet Cherry Bomb sjöng själva och speciellt Lea ser trovärdig ut på scenen. Självklart har hon stort burrigt, våfflat hår och kläder inspirerade av Madonna och Cyndie Lauper. Väldigt mycket 80-tal! Men även känslan i filmen utstrålar årtiondet fullt ut, och på sätt och vis är det lite trist att man inte känner den här lättsammare tonen i moderna filmer.

2. Ekonomiskt sett så gick filmen faktiskt runt på biobiljetterna, men det var kanske inte vad man hade hoppats på.

3. Det måste väl finnas en porrfilmsparodi som heter "Howard the Fuck"?


ANDERS JAKOBSON (2009-10-28)
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin komedi
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Komedi
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2009
Bolag: Studio S
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Extramaterial:
A look back on Howard the Duck, Releasing the Duck, Arkivmaterial, Biografier, Filmografier, Trivia, Gallerier, Trailers
Fler recensioner i med skådespelarna i filmen:
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN MARS
12 SENASTE
DRAMAKOMEDIERNA